Redan när jag började kika på Lego igen runt början av 2013 stod det klart att det var ett set jag hade missat. 2010 släppte Lego Imperial Flagship (10210), en jättemodell som blev slutklämmen för den senaste uppsättningen piratlego, innan man gjorde en ny satsning med Pirates of the Caribbean-licensen. Trots att det var uppdaterat på många sätt och vis var det också en fortsättning på det piratlego som var mitt favorittema i slutet av åttio- och början av nittiotalet. Visst, de såg lite mer detaljerade ut men det var onekligen Guvernör Bredsida och Kapten Roger i nya skepnader, och äntligen fick Bredsida ett riktigt skepp istället för den där hemska jollen ”Havsörnen”.

Men redan då hade Imperial Flagship börjat dra iväg i pris. Ett komplett set kostade drygt 2500 kronor och sen tillkom även frakt, vilket är rätt rejält när det rör sig om ett så här stort paket. Jag velade och tvekade. Jag intalade mig själv att det inte såg SÅ himla läckert ut. Jag avstod.

Jag ändrade mig. För det fanns ett alternativ. Lego är ju per definition modulärt. En legobit är en legobit är en legobit. De ljusblå väggarna jag hade renoverat bort från min Medieval Market Village är ju precis samma bitar som sitter i sidan av skeppet. Vid det laget hade jag köpt en massa Lord of the Rings- och The Hobbit-Lego och rivit det mesta, för att spara bitar till egna byggen. Jag började ha en del i gömmorna. Instruktionerna behöver man inte oroa sig över eftersom de finns i PDF-format hos Lego. Så jag tog fram en lista över allt som ingick i skeppet, och började räkna.

Imperial Flagship består av drygt 1600 bitar och de allra flesta är rätt vanliga, men det finns några stora hinder. Seglen är förstås exklusiva för det här setet. Guvernörens dotter har en klänning som bara finns här. Och så är flera av mastbitarna och klätternäten förstås gjorda specifikt för skepp, och det har inte släppts särskilt många såna på sistone, och alla är dyra. Men jag började ändå beställa bitar, några hundra här och några hundra där. Några hundra för mycket, visade det sig, eftersom jag klantade mig med att bocka av de färdiga och därför beställde flera uppsättningar två gånger. De bruna masterna var ohyggligt dyra om de ens gick att få tag på, men jag hittade svarta motsvarigheter till överkomligt pris. En komplett uppsättning segel hittade jag hos en tjeck som hade flera i lager. När allt började anlända satte jag igång, trots att vissa delar fortfarande saknades. Jag fick tillfälligt låna delar från ett annat skepp, men det blev klart. Nästan. För de där klätternäten gick på runt 120 kronor styck, och jag behövde sex stycken. Inte nog med att de behövs till skepp, det är också en kritisk del till den hysteriskt stora Millennium Falcon-modellen vars egna nät i grått är så sanslöst dyra att många hellre letar de svarta.

Nu är det så här att Lego har en fantastisk kundservice, och förutom reguljära set från deras hemsida går det också att lägga in beställningar på specifika delar. Om man faktiskt saknar en del i ett nytt set är det bara att höra av sig, men de har också listor över äldre grejer. Mycket är förstås slut, men man kan chansa. Jag frågade om de hade klätternäten, det här var runt november. ”Nej, men om du väntar till efter nyår så kommer vi att ta dem i produktion igen,” löd svaret. Lego tillverkar inte delar bara på kul, och det här var den första indikationen på att det skulle komma ett nytt piratskepp, vad som sedermera visade sig vara Sea Cow från Lego the Movie. Men det innebar att jag skulle kunna komplettera mitt skepp för en bråkdel av kostnaden.

Mitt flaggskepp blev stående nästan klart i hyllan ett par månader, tills jag äntligen kunde lägga beställningen. Samtidigt köpte jag den speciella klänningen, en saknad hattfjäder och ett gäng bitar i rätt färg som jag hade bytt mot svart tidigare. Och när jag ringde supporten för att bekräfta mitt betalkort (en lite omständlig process i en annars otroligt serviceinriktad tjänst) fick jag veta att de även hade letat rätt på tre av de dyra masterna i brunt. Och så blev mitt skepp klart, till 99.8%. Jag saknar fortfarande tre bruna master, men uppriktigt sagt gör det väldigt lite för helhetsintrycket och jag tycker inte riktigt att de är värda priset.

Vad har jag då lagt alla dessa pengar på? Imperial Flagship är, för mig, i första hand ett imponerande bygge och en snygg modell. Det är fullsmockat av snygga detaljer och smarta lösningar. När det här släpptes hade Lego kommit igång med sina mer komplicerade tekniker, och jämfört med Black Seas Barracuda från 1989 är det betydligt mer avancerat. Färgschemat är elegant med mestadels nyanser av brunt men också detaljer i guld och blått. Särskilt seglen skapar en väldigt trovärdig känsla, trots den ofrånkomliga copyrightstämpeln.

Sen är det inte heller bara en modell, utan också en fullfjädrad (om än bräcklig) leksak. Hela däcket med master och akterhytten går att lyfta av i två sektioner. Där under gömmer sig kanonrum med plats för åtta kanoner (bara fyra följer med men jag kompletterade med fyra till), ett fängelse och en kabyss, komplett med köksutrustning. Även akterhytten går att öppna och är full av småsaker inklusive ett komplett piano. Det enda egentliga problemet är att masterna är lite otympliga och att fören, som är byggd på sidan med smarta paneler för att utöka den förgjutna bottendelen, lätt går sönder om man lyfter där.

Nu släpps som sagt snart Sea Cow, som kommer att vara ännu större. Men det är ett rätt bisarrt bygge, som allt annat i filmen, och liknar inget verkligt skepp överhuvudtaget. Sedan den gamla pirateran har det släppts en hel del genom åren, och inom Pirates of the Caribbean fick vi Black Pearl och Queen Anne’s Revenge, två riktigt ståtliga skepp. Men Imperial Flagship är fortfarande i särklass. Det rätt trista skeppet från Lord of the Rings-serien känns som en patetisk flotte i jämförelse, och gamla Black Seas Barracuda (”Tigerhajen” på den gamla goda tiden) är mysigt men skulle må bra av en riktigt fet remake. Plockar man bort de charmiga figurerna skulle Imperial Flagship lätt komma undan som en fristående modell i klass med Lego Architecture-utbudet. Bilder gör det inte riktigt rättvisa, men jag har försökt i alla fall.

Sen har jag förstås ”lekt” lite också. Förutom det som egentligen följer med har jag också stoppat in en extra piratkapten från figursamlarserien. Därifrån kommer också tre olika sjöfolk, den senaste även från filmen. Och så kändes det lämpligt att låta Metalbeard, den vansinnige piratmechan från Lego the Movie, klättra ombord och försöka befria sin kumpan. Som alltid bjuder Lego in till kreativitet och små påhitt.

Lite data:
Imperial Flagship (10210)
1618 bitar
9 figurer
Släppt 2010
Drygt 2,5 kilo
Billigaste exemplar i skrivande stund på Bricklink: 2743 kr komplett
Sammanlagt pris för mitt exemplar: troligen inte mycket billigare i slutändan, men jag fick en rolig skattjakt på köpet