Jodoläger i Bosön 2014

Den senaste veckan har jag tillbringat i Bosön på Lidingö med att slå fransoser, tyskar och italienare i huvudet med en pinne. Det är fyra år sedan jag var på mitt första europeiska jodoläger i Ungern. Sedan dess har jag varit halvmotiverad att åka, eftersom det dels kostar en slant och dels eftersom jag har varit halvskröplig till och från. Men i år var det rätt självklart. För första gången sedan 1999 stod Sverige värd för lägret för hela den europeiska jodofederationen. Eftersom det i praktiken bara är vi som representerar federationen i Sverige (det finns fler jodogrupper men de kör Seitei Jodo via kendofederationen eller på något annat sätt) så arrangerade vi också det hela. För mig innebar det i praktiken att sitta och ta emot pass och kränga t-shirtar en del av tiden.

Fast det började lite besvärligt. Vi körde ner från Östersund och planerade att anlända till Stockholm samma kväll. Men efter en glasspaus i Gävle slutade bilen bara att svara. Efter att ha frågat om tips i närmaste grannhus (där de var väldigt hjälpsamma och till och med skjutsade oss in till stan) fick vi ta in på hotell för kvällen, eftersom bilen givetvis hade packat ihop precis när verkstäderna stängde. Så vi kom till Stockholm en dag senare. Lyckligtvis hade vi sett till att ha en del extratid, så det enda vi förlorade var att byta en kväll i Stockholm mot en kväll i Gävle (och kika på den mysiga parken runt ån).

Bosön är en anläggning som används av svenska idrottare och en hel del utbildningar, men under veckan var det mest jodofolk där. Drygt nittio deltagare dök upp från stora delar av kontinenten: mest fransoser, italienare, schweizare (vår sensei Pascal Krieger är därifrån), spanjorer och tyskar men också folk från Finland, Holland, Ungern, Österrike, Tjeckien och Ryssland. Många pratar hackig engelska så det kan vara krångligt att göra sig förstådd ibland, men vi hade trevligt ändå.

En jodovecka består generellt av två dagars träning, en dags vila/kulturutflykt och så två dagars träning igen. En dag börjar 06.00 med uppställning och sedan 1,5 timme innan frukost. Bara en sån sak blir snabbt slitsam, särskilt efter någon dag i skållande sol och en gi som har lagrat kilovis med svett. Men efter en rejäl frukost är det dags att kleta på sig kläderna igen (om man inte helt enkelt gick och åt i uniform) och ta ännu ett pass på 2,5 timme. Sen är det lång lunchpaus, en anpassning till det ordinarie medelhavsklimatet som för en gångs skull även gällde Sverige. Och så tre timmar till innan middag och kvällsaktiviteter. Så dagarna blev långa och jag var rätt slut, från träning och från värmen.

Måndag var vilodagen och då åkte vi till Yasuragi, det japanska spat utanför Nacka. Vi besökte bara baddelen, men det var himla trevligt ändå. Mycket sittande i varma pooler, men jag hittade också en fantastiskt skön automatiserad vilostol. Efteråt åkte vi in till stan där det blev en fransk, en tysk och så Bellman (jag) som gick till Japanska Torget och kikade på kläder samt på Budo Fitness och kikade på träsvärd. Nej, det finns ingen poäng.

Kvällen blev extra rolig. En gammal beprövad jodotradition (åtminstone i vårt lilla gäng) är att spela Rock Band, så vi hade släpat med hela orkestern. Efter en lite seg start drog vi fram trumfkortet Bohemian Rhapsody, och helt plötsligt var rummet fullt med en samlad europeisk kår som allihop sjöng ”Bismillah! No, we will not let you go!”. Sen betade vi av så många allsångsklassiker vi bara orkade.

jodo_mikael2
Trots strålande sol nästan hela tiden hade jag förstås bara med mig kameran då ösregnet (som höll på att dränka hela Stockholm) tvingade oss inomhus. Här övar jag Yoko Giri Dome inför graderingen.

Den sista dagen var det gradering, och sensei Michael tyckte det var dags för mig att försöka mig på andra kyu. Nervöst blev det, men det lättade lite när jag fick veta vilka kata som var aktuella. Tachi Otoshi och Ichi Rei har jag bra koll på sedan länge och både Midare Dome och Yoko Giri Dome tillhör mina favoriter. Men ändå är det skakigt att stå inför fem meriterade tränare och inte göra några större fel. Men det gick bra till slut (min partner var betydligt mer nervös trots att han inte graderade) och efter några uppmaningar att rätta till tekniker blev jag godkänd. Så alltså: andra kyu vilket innebär två grader från svart bälte (även om vi inte tillämpar bälten).

jodo_sensei
Sensei Michael och sensei Pascal gör Kazari, en ceremoniell hälsning.

Den sista morgonen var mest ett virrvarr av handskakningar och tafatta kindpussar (vi nordbor är inte riktigt vana den sydländska etiketten) när alla packade in sina vapenväskor och svettiga träningskläder i diverse taxibilar och åkte iväg, varpå det var dags för åtta timmars hemfärd.

När man vaknar klockan halv sex en semestermorgon och kränger på sig en stinkande gi för att stå i daggvått gräs och vänta på att få en stav inkörd i levern så är det lätt att ifrågasätta vad man egentligen håller på med. Men det är himla skönt att ha varit där, och tränar man jodo så finns det få möjligheter som är bättre för att verkligen få experthjälp med sina tekniker. Och vår grupps begränsade storlek innebär en närhet som är svår att få (tror jag) i mer etablerade stilar. Sensei Pascal höll själv i ”nybörjargruppen” och kom hela tiden med korrigeringar, och större erfarenhet än hans är svår att hitta ens i Japan, som elev i första och andra hand till Takaji Shimizu (som skapade och internationaliserade hela den moderna jodon).

Det här inlägget postades i Jodo. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.