Om jag har gnällt lite på Zelda: Breath of the Wild på sistone så är det kanske dags att diskutera något jag uppskattar. Jag har fortfarande inte själv spelat spelet, men jag har kikat några timmar. Och en sak som onekligen verkar fräsch är vapenhanteringen. Vart man än går så hittar man vapen som ligger och dräller, och inte bara Links klassiska svärd utan yxor, hammare och troligen också mer exotiska varianter. I gengäld så håller varje vapen bara för kanske ett tiotal träffar, sen är det slut. Då kan man bara kasta det som en sista attack, och sen är det dags att leta i väskan efter en lämplig ersättare.

Den här innovationen har förstås fått en hel del kritik, och vissa jämför det med Dark Souls 2 som hade seriens kanske mest intressanta hantering som dock blev irrelevant rätt snart. Där hände det också att vapen gick sönder om man var oförsiktig, men bara de första gångerna, tills man hade lärt sig vilka fiender som var värda besväret med en omväg och att slösa hållbarhet på.

Det klagas också på att det är ett onödigt slöseri med tid och att det inte låter spelarna spela som de vill. Där vill jag börja med att påpeka att spel per definition är ett slöseri med tid, med lite snällare ord kallat tidsfördriv. Det är också ett tecken på att rollspelsgenren (i den extremt strömlinjeformade omfattning den existerar i Zelda-spelen) är utrotningshotad, eftersom precis allt som uppfattas som ett slöseri med tid måste putsas bort. Men missar man då inte poängen? Att hacka monster är bara halva upplevelsen av ett actionrollspel, den andra halvan är att pyssla med prylar, optimera utrustning, levla upp … ja, det som liksom tillför ”rollspel” till genren.

Vad gäller den andra punkten så är det ett rent feltänk. Spela som de vill? Låt mig berätta hur 100% av alla spelare spelade Zelda II: genom att alternera höga och låga slag med ett svärd, och möjligen göra en neråtstöt på några enstaka lämpliga fiender. Är det att spela som man vill? Nej, inte om precis alla spelar likadant, med samma vapen som uppgraderas på samma ställe i spelets bestämda körordning. Då är det inte ens någon poäng med att ha uppgraderingar, eftersom spelet ändå är anpassat till den nya nivån.

Redan på den lilla bit av spelet jag såg finns det många nya möjligheter, många olika alternativ till det oerhört trista ”spring fram och hugg med svärdet”. Använda eldpilar för att sätta eld på gräs eller explosiva prylar. Smyga närmare och kasta in en bomb. Försöka hitta något metalliskt att släppa från hög höjd. Klättra upp i ett träd och gömma sig. Kanske använda sin arsenal av utslitna vapen för en skur av kastattacker? Alla möjligheterna gör att man tar till sig hela scenen på ett helt annat sätt, snarare än att bara fokusera på det som rör sig och ska sluta göra det.

Det, mer än något annat, gör att jag blir sugen på Zelda för första gången på sisådär tjugo år. Det behövs mer omväxling i den typen av spel och att ta bort spelarens stödhjul och tvinga dem att variera sig är ett av de tillfällen då Nintendos kompromisslösa envishet faktiskt lönar sig. Det måste applåderas.