Hmmm. Så var det slut på betan. Det som är tillgängligt att spela nu är tydligen bara de första timmarna i spelet, en kampanj för att återuppliva och sedan ha ihjäl The Skeleton King. Så efter ännu någon timmes slaktande och röjande var det färdigt. Nu lär jag få vänta vidare innan nästa del dyker upp, så jag kan ju passa på att berätta om upplevelsen hittills.

Det är uppenbart att Diablo III håller sig nära sitt ursprung. Förutom vissa praktiska lån från World of Warcraft (bland annat kan man bygga egna föremål) är det old-school dungeon hack på riktigt. Framslumpade, enorma banor fyllda med monster och spännande loot, och möjligheten att göra om uppdrag gång på gång för att lyckas vinna den där allra bästa prylen. Det snålas inte med fiender att ha ihjäl. Titt som tätt springer man in i strider med ett tjugotal fiender på samma gång.

Då kan det vara trevligt med medhjälpare. Ikväll kunde jag testa co-op-läget. Det är enklast tänkbara. Genom att välja ur kompislistan kunde jag be om att få hoppa in i det aktiva spelet. Sedan började jag i New Tristram och kunde klicka på ett banér för att ta mig dit min medhjälpare råkade vara. Samtidigt anpassas fienderna efter antalet spelare. Lite senare, när munken jag spelade med inte längre kunde stanna kvar, hoppade hon ut varpå jag kunde fortsätta själv med aningen svagare fiender.

Men just nu är det svårt att säga hur det färdiga spelet kommer att vara. Hittills har det i alla fall varit väldigt traditionellt med mörka katakomber fyllda med skelett och zombier. Så ska det förstås vara, men kanske inte genom hela spelet. Med de färdigheter jag har kunnat testa hittills – där en kombination av Cleave och Leap passade mig bäst – saknas det också lite variation. Det kompenseras av de välgjorda omgivningarna. Även om beståndsdelarna är framslumpade och det snabbt går att lära sig känna igen större sektioner som upprepas, så är de väldigt detaljerade och fyllda med bråte, gamla lik att plundra, loot att hitta och fällor att aktivera mot sina motståndare.