I en ovanligt uppriktig intervju med Siliconera förklarar producenten Masaaki Hoshino varför Soul Calibur: Lost Swords inte har något flerspelarläge. Jo, för att spelet är upplagt enligt pay-to-win-modellen: ju mer du betalar desto starkare blir du. Därför skulle det kunna bli frustrerande för nybörjare att krossas av mer erfarna spelare. Och syftet med spelet är att locka nya fans till serien, så spelet har extra enkla kombinationer och button-mashing premieras.
Alltså. Jag är mållös. Och lite chockad. Jag vet att spelklimatet är annorlunda i Japan och att F2P-grejen slagit igenom totalt, men är han medveten om att han pratar med en västerländsk sajt och försöker sälja ett fightingspel med några av de mest föraktade (bland mer seriösa gamers) koncepten som ett spel kan stoltsera med?
Om inte annat får man väl uppskatta uppriktigheten. Och frågan är ju vad man ska hoppas på. Att Lost Swords drar in massor av nya fans som sedan vill spela ett riktigt Soul Calibur? Eller att det tokfloppar så att Namco-Bandai aldrig försöker sig på sånt här bondfångeri igen?
Sen det faktum att Amy är den mest efterfrågade karaktären gör att jag skulle vilja glömma att Japan överhuvudtaget existerar…
Han inser rimligen att Lost Swords aldrig kommer att betraktas ens som ett halvseriöst fightingspel (ex. JoJo All-Star Battle), så varför hymla med sina avsikter? Ultracasuals gillar enkla kommandon och står ut med pay-to-play, och resten av spelarbasen kan knappast luras att köpa spelet, om än i väntan på SCVI.
Utveckligen är emellertid oroande, eftersom SC är en av få fightingfranchises som (vad jag förstått) till stor del understötts av just casualspelare. (Jämför med Street Fighter och Tekken, som spelas av alla, och Virtua Fighter och KOF, som lever på hardcorepubliken.)
Som jag tidigare sagt är fightinggenren till sin natur mindre lönsam än de flesta (åtminstone i denna post-arkad-era), då det krävs extremt mycket arbete för att balansera spelen och göra dem relevanta på marknaden, och de flesta spelare helt enkelt inte vill/orkar engagera sig tillräckligt för att få ut ens en bråkdel av vad de erbjuder.
Själv har jag ingenting emot Amy – hon är, loli-gothstilen till trots, en av seriens mindre sexualiserade karaktärer, och det vore spännande att se hur hon tappade minnet och blev Viola.