Den sjätte och sista Star Wars-filmen, del tre, brukar generellt anses som en lika usel film som föregångarna. Jag håller inte riktigt med. Kanske är det för att del två var så genomrutten med bara minimala förtjänster, men trean har i alla fall någon sorts poäng. Även om den är sprängfylld med onödig fan service. Men kan den matcha en Hobbit-film?

Revenge of the Sith rullar på ganska rakt av från Attack of the Clones, men lite tid verkar ha gått. Framför allt har Obi-Wans och Anakins relation utvecklats. Där de mest var sarkastiska och arga på varandra förut är de, till en början, mer respektfulla. Här emellan hände ju Clone Wars-serien som jag inte har sett, så jag förmodar att det är något som kommer mer gradvis där. Annars börjar Obi-Wan ta sig som karaktär och hans vånda över allt som händer kontrasterar bra mot hans orädda uppträdande i övrigt. Men det är väldigt få nya karaktärer här. Främst är det väl General Grievous … som är en astmatisk konservburk. Och därmed lite svår att ta på allvar, oavsett hur många ljussablar han kan helikoptra runt samtidigt.

Battle of the Five Armies är faktiskt ungefär samma sak. Den enda nya karaktären är Dain, som precis som Grievous är menlös i det stora hela och bara med en kort stund. Med Grievous får vi i alla fall veta hur det slutar för honom. De har också gjort sitt bästa för att tränga ut Bilbo från sin egen film. Han hattar mest runt i bakgrunden och försöker undvika att vara i bild – vilket är sorgligt då scenerna med Bilbo är de överlägset bästa. Kanske för att det där finns åtminstone en tillstymmelse till originaldialog från boken. I övrigt är det mer av samma, åtta av dvärgarna har bokstavligen inga repliker, Legolas och Tauriel har typ halva filmen och bara Thranduil gör alvscenerna sevärda. Och sen har vi Bard, som hade kunnat vara en höjdare om inte nästan alla hans scener förpestas av Alfrid, denna Grima-wannabe som inte fyller någon som helst funktion.

Grafiskt sett är Revenge ett steg upp från den hemska tvåan. Det är fortfarande nästan enbart datorgenererade bakgrunder med bara några enstaka soffor här och där, men det är i alla fall snyggare. Det ser fortfarande ut som ett TV-spel, men nu mer som Doom 3 snarare än Unreal Tournament. Det är fortfarande lite väl mycket hattande fram och tillbaka mellan olika ställen, men de är fantasifulla åtminstone. Särskilt de ökända Order 66-scenerna passar på att visa hittills okända platser (och samtidigt generera tonvis med eftertraktade samlarfigurer). De har till och med lyckats få Yoda att se hyfsat levande ut, vilket är nödvändigt då han har en duellscen som tar upp cirka en halvtimme. Sen slutar det i eldsken på Mustafar, som visserligen bjuder på praktiskt taget alla filmens ostigaste repliker (”I have the upper ground!” ”Anakin, you’re breaking my heart!” ”From my point of the view the Jedi are evil!”) men som åtminstone är snyggt gjort.

Om Revenge slutar i eld så börjar Battle med det. Smaug är förstås på barbecuehumör och har alldeles slut på ponnyer. Och det är en mäktig och komplex scen … men så, så korkad med Bards McGyver-båge. Varför ens bygga upp konceptet med vindlansar om de sen inte används? Efter det blir det dock väldigt, väldigt trist. Låt se här nu: stenig strand, ruinstad, allmän mark utanför stad, allmän bergsterräng, klippa utanför kantig CG-borg, hafsverk till försvarsverk vid Erebors ingång, och så tronsalen. Det är bokstavligen miljöerna vi får besöka. Detta i en filmserie som gav oss Baggershus, Vattnadal, Beorns och Radagasts hus och Thranduils salar – och då har jag som synes inte ens börjat på Lord of the Rings. Det är som om hela Return of the King skulle utspela sig på sluttningen till Domedagsberget och i Osgiliath enbart. Vansinne.

Egentligen händer det väldigt lite i Revenge of the Sith. Det handlar bokstavligen om Palpatines komplott, där alla jedis först splittras runt om i galaxen och sedan jagas ner, en efter en. Samtidigt gör Anakin tidernas märkligaste heel turn. Inspirerad av en vision går han med på att svika alla han känner och hela sin värld, även om Hayden gör sitt bästa för att spela plågad. Det ska väl vara ödets ironi, men det är himla märkligt när han inom loppet av några dagar är himla polare med Obi-Wan för att sedan slakta barn. Konsekvensen blir förstås att allt går åt helsike och att Anakin blir en rostad limpa – för att sedan vandra runt i historiens mest ikoniska våtbandage.

Parallellt händer väldigt lite i Battle of the Five Armies. Det är en massa tjurande mellan tre tjurskallar (fyra om du räknar med Gandalf), sen Braveheart en bit, och sen tonas hela det där jättekriget ut för att ändå i slutändan handla om några hjältedvärgar mot några slutbossorcher. Och sen, när vi väntar oss en lämplig final på det hela – intet. Slut på filmen, tack och hej. Med brasklapp för att den förlängda versionen åtminstone kommer att ge oss det (vad ska den annars ge oss, en förlängd version av Thorin som drunknar i min kompis tyvärr inte särskilt välgjorda guldeffekt?) så kan det bli bättre. Men nu känns den bara väldigt, väldigt inkomplett.

Revenge of the Sith är sista chansen (innan The Force Awakens, åtminstone) att breda på med alla fanfavoriter och man gör sitt bästa. Vi slipper 10-årings-Boba åtminstone, men annars är det proppat med extremt icke-subtila referenser. Återigen, det här problemet med sammanträffanden. Varför i hela jävla friden rååååkar det vara samma wookiee som eskorterar Yoda från Kashyyk som tjugofem år senare rååååkar vara i lag med en smugglare som råååkar träffa Luke som förstås råååkar träna hos Yoda? Varför rååååkar det vara en etablerad träningsmetod bland unga jedis att använda en hjälm med nerfällt visir och ett svävande klot som Obi-Wan rååååkade hitta i Millennium Falcon? Jag antar att vi ska vara glada att de inte klämde in tioåriga Lando och Han någonstans där. Sen ska förstås två bebisar snyggt och prydligt placeras där vi visste att de växte upp, och alla jedis är prydligt utrotade, och två droider ska prydligt formatteras så de inte kommer ihåg att de redan har umgåtts med precis hela karaktärsgalleriet inklusive storskurken, och Vader och Sid ska stå och titta på Dödsstjärnan som prydligt råkar börja byggas precis nu. För att det inte fanns fler sätt att slå tittaren i huvudet med ”efter det här kommer A New Hope”.

I stora delar av Battle of the Five Armies finns det inte direkt utrymme för klumpiga referenser, även om enstaka gags påminner om klipp ur Return of the King. Istället gör man sitt bästa för att klämma in onödiga sidoberättelser, som ändå inte kommer att få någon upplösning. Legolas hade tydligen en mamma, nähä? Det introduceras jättemaskar, som tydligen är baserade på ett omnämnande i en hobisk legend (vi får väl vara glada att vi slapp Fastitocalon). Det körs hejvilt med ”draksjukan”, utan att missa det faktum att det egentligen syftar på den naturliga girigheten som uppstår kring enorma mängder rikedomar snarare än någon mystisk, faktisk förbannelse. Det hade kunnat göras betydligt mer elegant. Och så, när man tror att det äntligen är över … så kommer Thranduil och förstör all goodwill med sin jäkla produktplacering av The Legolas And Strider Adventures, coming soon from Warner Bros.

Det sorgliga slutresultatet? Revenge of the Sith vinner över Battle of the Five Armies, med minsta möjliga marginal. Kanske är det för att förväntningarna efter två hemska filmer är så låga, kanske är det för att besvikelsen efter två åtminstone stabila filmer är så stor. Kanske, förhoppningsvis, kommer den förlängda versionen att rädda det värsta.

Det vi kan konstatera är i alla fall att The Hobbit som trilogi ändå håller en annan klass än Star Wars-prequelserna, när det gäller skådespel, musik, scenografi, praktiskt taget allt. Men i båda fallen vete sjutton om det hade varit bättre om de aldrig hade blivit gjorda. En sak vet vi i alla fall: det blir mer Star Wars (minst tre filmer till och jag tvivlar på att Disney tröttnar på pengar efter det) medan det är väldigt svårt att göra mer Middle-earth. Om inte Warner går alldeles bärsärk och börjar göra Shadow of Mordor-aktiga spinoffs. I så fall har Star Wars en ganska god potential att nå ett bättre snitt …