Även om jag var rätt intresserad från början och trots att jag gillade Bioshock blev det aldrig av att jag skaffade Ken Levines senaste epos. Men när det dök upp gratis för Playstation Plus-medlemmar hade jag knappast någon ursäkt att låta bli det. Priset är bra – hur är spelet?
Redan från början etableras den där obehagliga känslan av att något är jättefel. När Booker DeWitt anländer till den flygande staden Columbia under mystiska omständigheter ser det till en början idylliskt ut. Till skillnad från Rapture är Columbia, åtminstone från början, en levande och framgångsrik stad, men också en personkult utan dess like. En läskigt mässande frälsningspastor doppar Booker och en mäktig resa kan börja.
Trots att det i mångt och mycket är en rak förstapersonsskjutare kan spelet inte låta bli att låtsas vara ett rollspel, och kombinationen fungerar faktiskt bra. Tack vare ett helt gäng magier (som här kallas ”vigors”), en stor uppsättning vapen, utrustning med diverse specialförmågor och dessutom flera möjligheter att påverka omgivningen blir ingen strid den andra lik. Så fort Booker har hittat Elizabeth kan hon ändra i världen lite här och där för att kanske ta fram en mekanisk medhjälpare eller fixa en låda med första hjälpen-kit. Det fungerar organiskt och är mestadels riktigt kul, men framåt slutet av spelet började det kännas lite segt. Kraften att besätta en fiende för att avleda elden är nästan överdrivet användbar och jag kände aldrig att de andra var riktigt värda besväret.
Resan genom ett Columbia på väg mot katastrofen är lång och vindlande, och det märks väl vart alla utvecklingstimmar har tagit vägen. Det blir nästan för mycket av det goda, kanske eftersom spelet har så många vändningar och nystarter. På så sätt påminner det lite om Half-Life-spelen, vilket i sig knappast är en brist. På vägen får vi lära känna både Booker (utmärkt spelad av Nolan North som nästan helt lyckas undvika Nathan Drake-rösten) och Elizabeth, som är en av de mer välgjorda medhjälparna i spelhistorien. Hon är konstant hjälpsam och bidrar med pengar, vapen och annat användbart lite då och då. På det hela taget känns hon levande och interagerar med sin omgivning, även om det mesta är scriptat. Det enda jag egentligen inte gillar är att hon är så märkligt designad. Spelet i sig har en lite serieaktig stilisering, men Elizabeth är som en storbystad Disney-prinsessa jämfört med de mer realistiska sidokaraktärerna.
Med det möjliga undantaget är Bioshock Infinite en både imponerande och tankeväckande resa. Precis som Bioshock är det en kritik mot sektliknande samhällsformer och satiren över all indoktrinering är tydlig men inte predikande. Columbia är ännu läskigare än Rapture, i någon sorts paradis för Tea Party-högeranhängare. När man tänker på att det säkert finns flera som spelar Bioshock Infinite och tycker att det är synd att ha sönder ett så trevligt ställe blir det mer skrämmande än något spel någonsin.
