Recension: Child of Eden

Det står ”Better with Kinect” på omslaget. Jag skulle vilja säga att Child of Eden ska spelas med Kinect och inget annat. Efter ett halvår av menlöst partytjafs, fitnesstränare och dansvarianter finns äntligen spelet som visar vad Microsofts kamera egentligen är till för. Jag köpte den enbart för det här spelet (själva spelet fick jag av Ubisoft) och jag ångrar mig inte en sekund. Även om det inte skulle komma något mer Kinect-spel har Child of Eden visat mig en glimt av Framtiden. Inte den enda framtiden, får jag hoppas. Men några såna här spel varje år som komplement till traditionellt spelande så kunde jag inte vara mer nöjd.

Det går förstås att spela Child of Eden med handkontroll, men då är det bara Rez 2 och inget annat. Eftersom jag rådiggade Rez säger det väl en del om hur mycket den nya kontrollen tillför. Med händerna styr man ett sikte; siktar man med vänster hand blir det en skyddande automateld som dessutom röjer bort fiendeskott, medan höger hand låser upp till åtta skott som man sedan skickar iväg med en elegant Jedi Force Push. Känslan liknar inget annat och precisionen är imponerande. Förutom att siktet far åt skogen när jag ska rätta till glasögonen är kontrollen nästan perfekt och ett strålande exempel på hur väl tekniken kan fungera när utvecklarna lägger manken till.

Child of Eden har faktiskt en handling, som kretsar kring Lumi, den virtuella sångerskan från producenten Tetsuya Mizuguchis egna band Genki Rockets. I framtiden lagras hennes personlighet i en betydligt häftigare version av internet, men hotas av ett korrupt nätverk. Det blir en ursäkt för att likt Rez resa genom fem rejält flummiga världar med tydliga teman och Jedi-spränga allt i takt till den dunkande musiken. Hela tiden skymtar Lumi förbi, och att hon är filmad snarare än renderad skapar en udda kontrast. Rachel Rhodes, som spelar Lumi, är ofattbart söt så jag förstår att Mizuguchi vill använda henne så mycket som möjligt, men samtidigt är det lite skumt att hon och paradlåten ”Heavenly Star” (ursprungligen från Lumines II) är klistrade över hela spelet. Child of Eden är en enda lång spelbar Genki Rockets-video, vilket inte alls är illa med tanke på vilken grym kvalitet de håller.

En bieffekt av Kinect-kontrollen är att spelet är extremt lättillgängligt. Så fort man har lärt sig att prioritera autolasern så fort ett lila skott finns i bild och att inte fladdra runt med händerna kan vem som helst spela. Samtidigt är det inte lika utrymmeskrävande som många andra spel då man ändå står still medan man spelar. Sen ska det också upplevas på största möjliga bild och högsta möjliga ljud. Synestesi är Mizuguchis specialitet och när basen dunkar i kroppen och hela världen exploderar i färger samtidigt som siktet på skärmen följer minsta handrörelse är det här en av de mäktigaste spelupplevelserna jag har haft på länge. Kort må det vara, men ack så underbart.

Och så ett litet tips. Missa inte att vända ut och in på spelets omslag! På tal om klistrad över hela spelet…

Det här inlägget postades i 5/5, Recensioner, Spel, Xbox 360 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.