SNK har gått igenom mycket. Efter dryga tio års fightingrivalitet med Capcom gick de i konkurs under beklagliga omständigheter, köptes upp av skurkaktiga Aruze, plundrades på tillgångar, räddades av den gamla grundaren under det nya namnet Playmore, för att slutligen köpas upp av den kinesiska utgivaren 37Games och ta tillbaka både sitt ursprungliga namn och sin gamla slogan: ”The Future Is Now”. Nu ska man sluta med pachinko-nonsens och fokusera på det man kan bäst: att göra hejdundrande välgjorda fightingspel.

Och King of Fighters XIV är hejdundrande välgjort. Det kunde man inte tro av de första bilderna, men SNK gjorde det omvända mot praktiskt taget alla andra utvecklare. Istället för att bluffa ut några förrenderade lyxbilder och sedan förgäves försöka nå upp till dem, var SNK fullständigt uppriktiga. För ett drygt år sedan såg spelet gräsligt ut. Det blev bättre.

Visserligen syns det ganska tydligt att XIV är grafiskt ojämnt. Vissa av karaktärerna har fått all omsorg och ser riktigt tjusiga ut, medan andra fortfarande doftar lågbudget-PS2-omslag. Å andra sidan var King of Fighters aldrig det snyggaste spelet i stan. Det prioriterade alltid kvantitet före kvalitet när det gällde grafik. Men King of Fighters behövde aldrig heller bra grafik, och var fullt spelbart trots att det fortfarande använde lågupplöst Neo-Geo-grafik runt 2004. Per definition är det här det snyggaste King of Fighters någonsin, och med såna saker som bakgrunder och specialeffekter har SNK inte snålat. Resten duger. Resten kan fräschas upp till nästa spel.

Den här serien har alltid varit mer teknisk än sin huvudkonkurrent, och King of Fighters XIII var ett mycket mer komplext spel än Street Fighter IV. Kanske för komplext för mig, som uppskattade att spela det på låg nivå men aldrig orkade ge mig in i finliret. Liksom Capcoms uppföljare har King of Fighters XIV strömlinjeformats en hel del. Det är fortfarande mer avancerat och har fler valmöjligheter, men det är mer tillgängligt. Det går att rulla och hoppa på olika höjder för att öka mobiliteten, och det går att aktivera ett EX-läge där alla attacker går att göra i starkare varianter. Det finns också en Persona-liknande enkel automatisk kombination att hamra in om man inte behärskar sin figur särskilt väl. Men framför allt känns det mer i min smak. Det är bra känsla i attackerna och inte överdrivet långa kombinationer.

Med 50 spelbara karaktärer är det förstås mer än dubbelt så varierat som Street Fighter V redan från start. Och det är nästan ett måste när det handlar om lagbaserad fighting. Alla de etablerade favoriterna är på plats, tillsammans med några oväntade val och ett stort gäng helt nya. Faktum är att King of Fighters XIV har lika många nya figurer som det ursprungliga utbudet i Street Fighter V.

Alla är inte höjdare, men jag blev snabbt förtjust i kinesiska operatjejen Mian som trotsar trenden med djupa urringningar och istället gömmer sig bakom en mask. Vi har också Gaara-kopian Kukri, den bisarra J-popflickan Sylvie Paula Paula, boxaren Nelson, capoeiratjejen Zarina, sydamerikanske ninja Bandeiras, Kims mästare Gang-Il och hans fagra fru Luong, brottaren King of Dinosaurs (känd som Tizoc innan han bytte stil), Samurai Shodown-klassikern Nakoruru, kung fu-flickan Mui Mui, piraten Love Heart, klanledaren Xanadu, gamle Fatal Fury-veteranen Tung Fu Rue och hans två lärlingar Shun’ei och Meitenkun (vars kampstil är kuddkrig), butlern Hein, Terry-wannaben Alice, den stroppige bossen Antonov och så förstås en utomdimensionell superboss i form av Verse. Jag menar, på många håll behövs det lite polering och utökade rörelsemönster, men man kan knappast klaga på ambitionerna.

Alla sexton etablerade lag har sina egna banor och egna berättelser, plus att det finns några plojlag att hitta. Redan där har man en hel del att göra. Onlineläget fungerar generellt bra, men lider av ett mindre spelarutbud än i Street Fighter V vilket gör det svårare att hitta riktigt bra matcher i närheten. Som vanligt fungerar det förstås allra bäst i soffan. Lyckligtvis stöder också King of Fighters XIV både nya och gamla arkadstickor, vilket är ett måste för mig som oftast spelat de här spelen på Neo-Geo.

Några klagomål har jag. I de fall karaktärerna har designats om har det både blivit bättre och sämre. Benimaru ser normal ut för första gången någonsin, medan Terry vantrivs i sin trista jacka. Figurer som Andy, Kim och Yuri känns hopplöst simpla i sina enkla kläder, medan folk som Mian och Shun’ei är betydligt mer detaljerade. Jag stör mig också på att tidigare konservativa Leona numera studsar runt i en minimal sportbehå – överhuvudtaget har designerna sexats upp en aning överallt där det går. Att Angel återvände nu efter fjorton års frånvaro var knappast ett sammanträffande då SNK behöver sin egna Mika.

Bortsett från det är det ett utmärkt fightingspel och väl i klass med Street Fighter V. Vilket som är bättre är svårt att säga, då båda generellt är bra men har några irriterande missar. Möjligen är Street Fighter snäppet bättre, men i gengäld är King of Fighters mer generöst och stoppar in alla dessa figurer och banor redan från start utan extra kostnad. Gillar du fightingspel bör du absolut köpa båda, eftersom de ändå bjuder på så olika spelkänsla och karaktärer. Och det hade man knappast vågat hoppas efter de första bedrövliga bilderna.