Ett av tidernas tveklöst bästa spelsoundtrack tillhör Xenogears. Spelet i sig var väl bra på alla tänkbara sätt men utan den gudomliga musiken hade det knappast suttit så hårt på många rollspelares topplistor. Yasunori Mitsuda skapade fyrtiofyra stycken av ren magi, med bara en handfull som inte är helt fantastiska. Spelet följdes förstås direkt av ett originalsoundtrack där alla låtarna fanns med rakt av, uppspelade direkt från en Playstation men med en sån utsökt ljudkvalitet att det ofta hade kunnat röra sig om, om inte symfoniorkester, så åtminstone en riktigt maffig synth. Några veckor senare släpptes vad som skulle bli ett av de bästa arrangerade soundtracken någonsin, Creid, där Mitsuda har rekryterat irländska musiker för att ge soundtracket en helt ny, keltiskdoftande betoning. Creid plockade glatt bland bra och mindre bra i soundtracket och lyckades göra underverk av alltihop. Men samtidigt gjorde det om musiken till något annat, och de som hade önskat sig ett mer traditionellt orkesterarrangemang fick vänta.

Fram till nu. Myth: The Xenogears Orchestrated Album är skivan jag och många annat har väntat på i över tio år. Den här gången åkte Mitsuda till Bulgarien, där delar av originalmusiken spelades in, för att återuppliva sin bästa musik. Resultatet är, kort sagt, som förväntat. Första genomlyssningen satt jag som förstummad, i femtioen minuter, med glädjetårar rinnande längs kinderna. Detta är otroligt.

Jag kan flika in några ord om förpackningen. Skivan ligger i ett litet bokomslag, med ett häfte som berättar lite om bakgrunden (på japanska, förstås). Runt omslaget sitter ett genomskinligt plasthölje som överlappar omslaget med det klassiska Xenogears-X:et. Eftersom jag redan ägde originalet, Creid och Xenosaga-soundtracket var det förstås ingen fråga om att köpa digitalt i mitt fall.

Till skillnad från Creid är Myth en nästan exakt tolkning av Xenogears-musiken, med en orkester istället för midi. Det tillför ett djup och en rymd som alltid saknas i digital musik, men det är nästan oförändrat i övrigt. Några har irriterat sig på det, själv tycker jag bara att det bevisar hur fantastiska kompositionerna var till att börja med. Intromusiken, ”Dark Daybreak” (tidigare översatt som ”Light From the Netherworld”), med dess olycksbådande kör, har aldrig låtit bättre. Den ljuvliga ”Unstealable Jewel” (tidigare ”The Treasure Which Cannot Be Stolen”) med piano och mjuka stråkar är underbar. ”Lost…Broken Shards” och ”The Gentle Breeze Sings” är också långt bortom det mesta jag har hört tidigare. Men även ”My Village Is Number One” och ”Bonds of Sea and Flame”, som jag tidigare inte brytt mig särskilt mycket om, har fått betydligt bättre versioner här. Även den aningen plastiga ”The Beginning and The End” har fräschats upp rejält.

Som för att göra skivan komplett avrundas det med ”Small Two Of Pieces”, sluttemat som ursprungligen sjöngs av Joanne Hogg. Trots löftet om orkesterarrangemang var jag lite orolig där. Den versionen som fanns på Creid var ju trots allt inte riktigt lika klockren då Joanne inte deltog i den versionen. Lyckligtvis är hon med här, visserligen med exakt samma inspelning, men den är fortfarande utmärkt. Även Davy Spillanes mjuka flöjttoner har kommit med. Till det alltså ett nytt arrangemang som gör låten till en lite mer klassisk symfoniballad än den keltiskt inspirerade mjukrockballaden det var förut. Den är inte lika bra som originalet men när det handlar om betyg skulle den få 9.8 mot originalets 10.0 (och Creid-versionen 9.0), så det är inte alls illa.

Ska man komma med någon kritik är det väl att många stycken är på tok för korta. Istället för att arrangera ut dem till längre låtar har flera lämnats kvar på några futtiga minuter precis som i soundtracket. Jag saknar också enstaka teman. Visserligen är nästan all musik i Xenogears värd ett arrangemang men någon version av huvudmotivet (”Stars of Tears” eller ”Emotions”) borde ha varit med, och jag hade också väldigt gärna sett en version av ”Gathering Stars in the Night Sky”, trots att den redan fanns på Creid. Men det märks att urvalet har gjorts delvis för att komplettera den tidigare skivan. Tillsammans täcker Myth och Creid upp det mesta av originalsoundtracket.

Och därmed behöver jag inte oroa mig för att Creid ska ersättas. Det dröjer nog ett tag innan jag kan bestämma mig vilken av dem som är bäst, men båda är ett absolut måste att äga. med undantag för den aningen malplacerade ”Stage of Death” och den överflödiga reprisen av ”Small Two” i form av pianoversionen ”Faraway Promise” är Myth en klockren skiva hela vägen, och om du gillade Xenogears-musiken är det närmast en religiös upplevelse.

Vill du köpa soundtracket finns det att beställa via CDJapan, förslagsvis direkt här: -MYTH- The Xenogears Orchestral Album / Game Music (bara 22 exemplar kvar i skrivande stund)

Om du blev sugen på Creid kan du passa på att köpa även den skivan på CDJapan: Xenogears Arrange Version Creid / Yasunori Mitsuda & Millennial Fair