Recension: Star Trek

Star Wars eller Star Trek? Egentligen bryr jag mig väldigt lite, men Star Wars. Och definitivt Babylon 5, och även Battlestar Galactica med viss marginal. Min främsta Star Trek-erfarenhet kommer inte från att se William Shatner hasa runt i öknar och slåss mot gummidräkter eller ens från att se Patrick Stewart dominera en kommandobrygga. Nej, en gång i tiden försökte jag göra ett eget Star Trek-spel, utifrån en Basic-listning i en bok. Vi snackar i praktiken om att porta spelet från vilken primitiv Basic-dialekt det nu var, till Amiga Basic. Jag vill minnas att jag fick till det hyfsat spelbart till slut, efter tusentals textrader, men att det var för buggigt för att ha någon större poäng.

Så rent teoretiskt är det grymt att äntligen kunna spela Star Trek, i ett aningen snyggare format. Det här spelet baseras inte på den senaste filmen eller den som kommer strax, utan är en sidohandling, officiellt godkänd, mitt emellan. Kirk och Spock är ute och utforskar i rymden på gammalt klassiskt vis när de snubblar över en skum forskningsstation som visar sig innehålla en hemlighet. Hemligheten stjäls sedan raskt av de ödlelika Gornerna som tänker använda den för att erövra universum, och dessutom omöjliggöra en ny planet åt Spocks folk.

Det är en simpel historia, men syftet är främst att förmedla vilka dödspolare Kirk och Spock är, och det tycker jag fungerar bra. Bättre än i den första filmen, där de mest bara hatade varandra. Dialogen är välskriven och det är förstås originalskådisarna som är med, inklusive hela gänget på bryggan. De nyskrivna karaktärerna är väl inte lika spännande, inklusive Vulcan-damen T’Mar i obligatorisk formskuren Federations-klänning.

Man får välja om man vill spela som Spock eller Kirk, men skillnaden är främst kosmetisk. I enstaka sektioner får de göra olika saker, men det är väldigt sällan. Datorn eller en kompis styr den andra, och jag måste säga att delad skärm på Xbox 360 fungerar riktigt bra. Förutom sämre bildutjämning är det inga direkta skillnader, ett bra betyg för Digital Extremes egenbyggda spelmotor. Tyvärr är datorn ganska dum, och tenderar att springa in i väggar eller vara i vägen i största allmänhet. Däremot är den bättre än mig på att lista ut vad som måste göras – ibland är det frustrerande otydligt och kan leda till game over gång på gång.

startrek01

Även om inte utvecklarna hade gått ut med sina influenser hade det varit extremt enkelt att spåra inspirationen: det här är ett spel som vill vara Uncharted med inslag av Metroid. Går man inte runt med tricordern i högsta hugg och scannar efter användbara kontrollpaneler så hukar man bakom ett skydd och pangar fiender, eller klättrar längs väl markerade plattformar. Problemet är väl att det inte kommer i närheten av sina förebilder. Även om grunderna finnas där är kontrollen för oprecis och ryckig. Jag tackar min lyckliga stjärna för Easy Mode när fienderna svärmar runt och Spock vägrar träffa fiender som står precis bredvid honom.

Gornerna i sig förtjänar ett litet omnämnande. De tillhör en av originalraserna/gummigubbarna från 60-talet, men här har de designats om till mer djuriska ödlevarelser. I praktiken fungerar de som Covenanterna, med små dumma fotsoldater, snabba prickskyttar och aningen tyngre rustade löjtnanter, plus riktigt stora bjässar som gillar att kramas. Det är inte direkt originellt, om man säger så.

Det är märkligt egentligen, hur ett så enormt påkostat spel kan få stressas ut innan det riktigt är klart. Det finns så många uppenbara småmissar där en gnutta mer testning och finslipning hade kunnat göra det här till ett riktigt bra spel, men som istället bara skapar irritation. Vissa miljöer är storslagna och varierade medan vissa bokstavligen är samma korridor uppkopierad i flera exemplar. Ibland är det riktigt snyggt och om man kisar skulle man nästan kunna tro att det är skådespelarna, men i nästa mellansekvens kan det helt saknas ljussättning vilket får karaktärerna att se ut som gammal plast. Det finns också några smarta sektioner i nollgravitation där man får tänka lite omvänt, och det hade varit ännu roligare om det inte hade varit för godtyckliga laserstrålar eller solstormar som tvingar mig att börja om. Ett stort plus är det också att phasern är ett fullt dugligt vapen på egen hand, trots att det finns en rejäl arsenal av blandade vapen.

Ett riktigt inbitet Star Trek-fan vill nog bita ihop och spela igenom det här, för att uppleva ett stycke helt okej trekkande. Men för oss övriga är det tyvärr ett riktigt medelmåttigt spel som inte riktigt är värt besväret. Fast när jag tänker tillbaka på mitt Basic-projekt är det ändå rätt fascinerande hur ett så intensivt och ambitiöst spel kan kallas medelmåttigt idag.
2/5

startrek02

Det här inlägget postades i 2/5, PC, Playstation 3, Recensioner, Spel, Xbox 360 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.