Det är alltid vanskligt med att återuppliva gamla serier, särskilt när utvecklaren tidigare har gjort spel som G.I.Joe: The Rise of Cobra och Front Mission Evolved. Men Capcom har å andra sidan goda erfarenheter av det här. Duck Tales blev ju lysande, och jag envisas fortfarande med att kalla Bionic Commando ett höjdarspel med brister. För att inte tala om att de lyckades leda utvecklaren av det fenomenalt usla Saint Seiya-spelet till Playstation 2 till att sedan göra Street Fighter IV. Därför vacklade mitt intresse för Strider lite fram och tillbaka. Men det färdiga spelet är faktiskt ett höjdarspel. Med brister.
Jag har bara spelat originalspelet någon enstaka gång på någon av Capcoms alla samlingar. Min främsta kontakt med Strider Hiryu är därför via Marvel vs Capcom-spelen. Men här får han visa vad han går för i ett actionspel med Metroidvania-upplägg. Till en början är Hiryu rätt vek och begränsad, men det blir det snart ändring på. Framför allt dubbelhoppet och dash-attacken öppnar upp både nya strids- och utforskningsmöjligheter. Jag är särskilt förtjust i hur Hiryu kan klättra på varenda vägg och tak, vilket ofta leder till trevliga hemligheter och uppgraderingar.
Redan från början är det tillfredsställande att hugga sig genom dumma standardfiender, men ju längre man kommer desto fler vapen får man. Det gäller att skifta mellan de fyra svärdsvarianterna, hugga sönder sköldar, reflektera fiendeprojektiler, sätta iväg ett knippe explosiva kastknivar på en irriterande kanon och i största allmänhet leva rövare. Det blir bitvist kaotiskt, men med lite koncentration går det att göra riktigt snygga räder mot fiendeleden. De fyra vapnen har allihop sina användningsområden: att slå tillbaka skott, att göra extra mycket skada, att frysa fienden eller ha bättre räckvidd, så jag använde allihop hela tiden. Däremot är Hiryus medhjälpare rätt meningslösa, förutom falken som gör saftig skada i bosstrider.
Tempot är högt och de tyngre formaten kör spelet i 1080p och 60 fps, medan Playstation 3 och Xbox 360 får nöja sig med 720p/30. Jag är glad att jag slapp den versionen, eftersom ett sånt här spel definitivt vill ha så bra framerate som möjligt. Jag gillar de eleganta men aningen sparsmakade miljöerna som påminner väldigt mycket om Shadow Complex, men vem i hela friden godkände det där scanline-filtret över hela skärmen?
Även om fiendevariationen är lite bristande – det finns fem-sex grundfiender som sedan får olika vapen allt eftersom – så bjuder spelet på en strid ström av bossar av riktigt klassiskt slag. Det gäller att lära sig deras rörelsemönster för att ha en chans och förutom några orättvisa superattacker är det riktigt roliga och omväxlande strider hela vägen.
Jag gillar inte riktigt omdesignen, som är lite för mekaniskt steril och som gör Hiryu till en rätt hemsk Jago-kopia i närbild, men det är sällan vi behöver uthärda några längre detaljgranskningar. De mellansekvenser som finns är gammaldags dialoger med utsökt ostiga skurkar som häver ur sig klyschor med rysk brytning, medan Strider själv har en tydlig japansk accent. Det påminner i sin enkelhet om Metal Gear Solid, vilket får sägas vara bra i sammanhanget.
Strider följer standardmallen för genren, men det tar slut innan det börjar kännas segt och för den som skulle vilja ha mer finns en stor uppsättning valfria utmaningar. Själv uppskattar jag mer att rota runt på obskyra ställen efter nya uppgraderingar, och det finns gott om det också. Hade jag spelat originalet mer hade jag kanske stört mig på att de linjära banorna har ersatts av en relativt öppen värld att utforska, men eftersom det råkar vara en av mina favoritgenrer är jag mycket nöjd. Strider är inte det bästa spelet av sin sort på sistone; både Shadow Complex och Outland var bättre. Men det är ett mycket trevligt spel som bjuder på riktigt bra plattformsaction.
