Det var nog fler än jag som undrade när Super Mario Odyssey först visades upp. Förutom en ny gimmick att kunna kasta mössan på fiender för att kunna styra dem var den största nyheten en realistisk stadsmiljö där normalproportionerade människor vandrade runt medan ett stycke fet tecknad rörmokare gjorde staden osäker. Det kändes som att Nintendo var på väg att göra sitt Sonic 2006. Så är förstås inte fallet.
New Donk City (!) är nämligen bara en liten del av ett gigantiskt äventyr. Men vi stannar där för ett ögonblick eftersom det också är en av de bästa bitarna av spelet. Mario anländer i regn och mörker och måste ducka för järnbalkar och små pansarvagnar (som går att ta över) på vägen till stadshuset där han kan besegra en mekanisk tusenfoting som sörplar i sig all ström. Sen är det dags att bege sig under jorden för att fixa igång generatorerna igen. Sen hjälper han borgmästare Pauline att samla ihop ett band för att fira stadens historia, som förstås grundar sig på handlingen i Donkey Kong. Slutklämmen på den här världen är en fantastisk blandning av nostalgi och fräschhet.
Det gäller för övrigt för hela spelet. Det kryddas generöst med återkommande fiender och enstaka musiksnuttar (och det eviga ljudeffektsbiblioteket), men samtidigt finns väldigt mycket som är helt nytt. Till exempel finns en ny uppsättning av minibossar som dyker upp i tid och otid. Visserligen är de ganska hemskt designade, men jag uppskattar att man inte tog till Koopa-kidsen, Koopa Jr eller Magikoopa för elfte gången. De riktiga bossarna är också väldigt omväxlande och kreativa.
Jag är också väldigt förtjust i alla de olika formerna som Mario kan ta. Det gäller inte bara fiender utan också en hel del fasta föremål. Men roligast är det förstås att få styra en Goomba eller en Cheep Cheep eller en Chain Chomp och lista ut hur de fungerar. Ofta behövs deras specialförmågor för pussel eller bosstrider. Larven Wiggler som dök upp först i Super Mario World har till exempel förmågan att sträcka ut sig runt hinder. Helt ny är en samurajhackspett som både kan fäktas med sin näbb och sticka in den i väggar för att sedan sprätta sig vidare. Men det fungerar inte alltid bra. Jag stör mig väldigt på Bullet Bills som ofta fångas när de åker mot kameran och sedan har omvänd styrning tills man har vänt dem rätt, istället för att alltid styras utifrån deras perspektiv. Det är också rätt irriterande att behöva styra något med helt annan hoppfysik än Mario själv, som Hammer Bros eller lavabollar, särskilt när det ska balanseras på smala plattformar.
Såna här irritationsmoment är dock ganska få, och allra oftast är Super Mario Odyssey en ren fröjd att spela. Mario har strikt taget fler rörelser än vad som behövs, men det gör att man kan spela lite som man vill och det finns sällan bara en lösning för att ta sig någonstans. Det finns oftast en ganska enkel väg som vem som helst klarar, men också hundratals sidospår som kräver mer precision. Vid det här laget har Mario slutat bry sig om extraliv och det enda som händer när man dör är att man förlorar 10 mynt (som visserligen går att spendera på roliga extrabonusar) och får börja om lite tidigare.
Överhuvudtaget känns spelet extremt polerat, och jag är rätt säker på att det ursprungligen skulle ha varit ett Wii U-spel. Grafiken prioriterar flyt över upplösning och är nästan orubbligt supersmidig i 60 fps, men kan ibland kännas aningen grynig. Det märks mest på de mer realistiska banorna, men oftast gör grafikstilen att man inte alls reagerar på eventuella brister. Och att det överhuvudtaget fungerar bärbart är ett smärre mirakel. Super Mario Odyssey spelas dock helst i stationär form, med frikopplade joycons. Jag kommer på mig själv med att sitta med händerna väldigt avslappnade i knät på ett sätt som ingen handkontroll kan erbjuda, och precis som när Wiimoten i Metroid Prime 3 erbjöd ett helt nytt sätt att spela FPS (som sedermera ändå övergavs) känns det som att en handkontroll gärna får fungera så här framöver.
Om grafiken är funktionell så är musiken desto mer spektakulär. Även här håller man rätt hårt i nostalgin och sparar trudeluttarna dit de behövs. Istället är det proppat med nygjord musik, från Danny Elfman-plagiatet i den inledande världen där Mario hittar sin spökmössa, via superpampiga Fossil Falls (som doftar det fenomenala Little Big Adventure) och supersoft semestermusik i Bubblaine till en jazzdänga och en extremt oväntad poplåt med Persona-drag.
Problemet är förstås att många av de bästa bitarna blir ännu bättre av att man inte väntar sig dem. Många gånger skrattade jag rakt ut över hur klockrent det var. Till exempel är Bowsers ofrånkomliga slott på slutet (behövs det ens en spoilervarning där?) fullständigt briljant. Och ett återkommande spelmoment känns aldrig överflödigt även om det har gjorts tidigare, till och med av Nintendo själva. På tal om gjort av Nintendo själva (eller Hal, om vi ska vara superpetiga), så är det lite märkligt att se ett Mario-äventyr där den huvudsakliga spelmekaniken är tagen från Kirby-spelen. Kirby har ju aldrig fått ett tredimensionellt plattformsäventyr, och det här hade kunnat vara ett lämpligt tillfälle även om Mario förstås alltid säljer mycket mer. I gengäld blev det ett väldigt kreativt Mario-spel.
Och så är det också upplyftande att Nintendo ignorerar moderna industritrender för att göra sin egen grej. Det finns en hel massa extrakostymer att låsa upp men du kan lätt samla ihop pengarna i själva spelet. Det enda som stör lite är Amiibos som låser upp dräkterna tidigare, men om du vägrar investera i Nintendos dyra plast kan du ändå samla på dig dem med tiden. Och spelet är ohyggligt välfyllt i sig. När handlingen egentligen är slut får du en anledning att spela igenom hela spelet igen, den här gången med nya utmaningar på varje bana utöver allt du missade. Ja, högst sannolikt kommer du bara att ha hittat en fjärdespel av spelets alla månar första varvet.
Själva konsolen har sina barnsjukdomar, men på spelfronten har Nintendo levererat med råge det här året. Breath of the Wild var redan ett toppspel, sen fick vi Splatoon 2 och Mario Kart 8, sen blev det Mario + Rabbids och så nu kronan på verket med Super Mario Odyssey. Jag kan räkna de Mario-spel jag har spelat de senaste tjugo åren på ena handens fingrar, men när Nintendo tar i på allvar så är det bara att kapitulera. Det här ligger på samma skyhöga nivå som Mario 64 och Galaxy och är ett absolut måste i spelsamlingen.
