Jag köpte en Gamecube nästan enbart för att spela Super Smash Bros Melee. Jag gillade det och spelade förvisso en massa timmar, men i slutändan köpte jag bara några få spel till på formatet, så det var lite onödigt i det stora hela. Jag köpte en Wii nästan enbart för att spela Super Smash Bros Brawl. Jag gillade det och spelade förvisso en massa timmar, men i slutändan köpte jag bara några få spel till på formatet, så det var lite onödigt i det stora hela.

Jag funderade på att göra samma sak även denna gång, men möjligen har jag lärt av mina misstag. Och den här gången fanns ett alternativ: istället för att köpa en Wii U kunde jag köpa samma spel på 3DS. Det är förstås ett mycket trevligt erbjudande… förutom att det egentligen inte är samma spel.

Den fjärde (och femte) utgåvan av Smash Bros innehåller en massa nyheter i karaktärsgalleriet. Det är väldigt kul att äntligen få se Little Mac, som borde ha varit självskriven för den här serien om inte Punch-Out var mestadels bortglömt. Jag gillar också både Palutena och Rosalina. Sen måste jag också berömma arbetet med Bowser Jr, som visserligen själv är ohyggligt trist men som kan ersättas med samtliga Koopa-barnen. Övriga nykomlingar har jag svårare för, men det är onekligen mycket nytt som har klämts in. Och det sensationella i att kunna slåss mot Mario, Link och Sonic med Pac-Man och Mega Man får inte underskattas. Den sistnämnda är tyvärr malplacerad här på samma sätt som i Marvel vs Capcom, men nostalgikicken är ändå enorm.

Nästan lika viktiga som karaktärerna är bakgrunderna. Det är lite väl mycket fokus på blandade faror eller scrollande miljöer vilket gör det svårt att fokusera på själva stridandet. Därför gillar jag nog mest Punch-Out-ringen mest, men musiken på Mega Man-banan (komplett med gul djävul) gör det till en ren glädje att slåss där. Det är också kul att spel som inte riktigt fungerar som slagskämpar åtminstone får representeras av banor. Något som däremot irriterar är att de två versionerna av spelet har väldigt olika utbud, där Wii U-banorna generellt är mer komplexa.

Trots att 3DS-spelet rullar på utan problem finns det också inbyggda begränsningar som gör att spelet inte blir så njutbart som det skulle kunna vara. Det största problemet är upplösningen, som ofta gör att man får lita mer till den färgade markören för att hålla koll på var man är när kameran är utzoomad. Vi snackar ju trots allt om en bärbar som har samma vertikala upplösning som NES. Sen är inte heller den analoga plattan helt optimal för att göra smash-attacker med, och precisionen gör det irriterande svårt att göra finjusteringar när man ska tävla i Home Run Contest. Men det mest grundläggande är det faktum att Super Smash Bros, trots vissa egenheter, är ett fightingspel och därför ska spelas med andra spelare. Online fungerar men ofta spelar jag 3DS i omgivningar där ingen bra anslutning finns tillgänglig. Hur kul det här än är blir det ändå i bästa fall ett bärbart träningsläge för det riktiga Wii U-spelet.

Man kan däremot inte anklaga Nintendo för att snåla på spellägen. Det finns inget storymode utan istället två varianter där man antingen får kämpa mot olika karaktärsuppsättningar i kronologisk ordning, eller där man väljer motståndare från en enkel karta på vägen mot den klassiska Master Hand (och dess kompanjon). Sen finns också varianter där man får slåss mot diverse småfiender för att bygga upp styrka inför en stormatch, eller en ny Angry Birds-kopia, och ett simpelt men underhållande minispel där man får tävla mot andra spelare man mött via Street Pass. Det går också att skapa egna karaktärer baserade på ens Mii, och utveckla specialattacker och hitta ny utrustning. De här valmöjligheterna sträcker sig också till resten av karaktärerna som går att justera med varianter på attackerna. Allt det här är trevligt småpyssel men jag tycker att det känns lite meningslöst i det långa loppet.

Jag tror jag gjorde ett lite smartare val den här gången. Precis som de förra två gångerna spelade jag Super Smash Bros intensivt en kort period, låste upp nya figurer, njöt av den fantastiska musiken och insöp nostalgi i största allmänhet. Och sen har jag inte rört det. Seriens riktiga storhet ligger i att det är ett perfekt partyspel och samtidigt ett extremt kompetent tävlingsspel. Inget av detta fungerar särskilt bra på 3DS.

Däremot måste jag påpeka att Nintendo med ett spel har behandlat Mega Man bättre än Capcom de senaste tio åren. Dags för byte av vårdnaden?