Det börjar anspråkslöst. Beväpnad med ett kopparsvärd, en hacka för att gräva och en yxa för att hugga landar jag mitt i en okänd värld, utan några egentliga mål i livet. Terraria är förstås ordentligt inspirerat av Minecraft, men släpptes först till PC ungefär samtidigt som det svenska undret. Istället för tredimensionella block är det en helt platt värld med skön pixelgrafik, som doftar 16 bitar lång väg.

Det mest spännande med Terraria är upptäckarglädjen. Det är som när jag spelade Civilization eller Master of Magic de första gångerna. Det är kul att bara springa runt och se vad som råkar ha dykt upp i världen. Eftersom varje ”bana” genereras från scratch vet man aldrig vad man kommer att hitta. Tidigt i spelet var det ohyggligt spännande att bege sig ner i mörkret, utrustad med bara en hacka, ett knippe facklor och träplattformar för att bygga trappor upp från djupet. Att hitta ett underjordiskt rum och medföljande skatter var jackpot, men bara att hitta en trolskt glimmande svampgrotta eller börja ta sig ner mot de lavafyllda avgrunderna var stämningsfullt så det räcker.

Trots det extremt öppna upplägget följer Terraria en ganska strikt Metroid-aktig ordning, även om det går att kringgå det mesta med tillräckligt med tålamod. Till en början är man väldigt svag och måste praktiskt taget hålla sig inomhus på natten (när zombier kommer vandrande), men så fort man hittar tillräckligt med guld går det att börja beväpna sig rätt väl. Sen kan man söka efter några av spelets mer kraftfulla byggbara vapen, och gärna hitta möjligheter till dubbelhopp och greppkrok (alltid en favorit!) för att kunna röra sig enklare.

Efter en långsam start rasar det snabbt iväg, och så fort man kan besegra bossen i spelets obligatoriska dungeon blir man snabbt ordentligt stark. Och någonstans där tappar spelet lite av sin charm. Delvis beror det på att stridssystemet är väldigt simpelt. Visst, det är lite Zelda II- eller Castlevania-känsla över det hela, men oerhört simpel fiende-AI och begränsade rörelsemönster gör striderna lite trista i det långa loppet. Av någon anledning kommer jag att tänka på Super Wonderboy till Amiga. Desto roligare är det att försöka hitta kreativa sätt att bekämpa svårare fiender, som att lura ner dem i lava eller bygga försvarsverk där man kan panga på dem från säkert håll.

Vägen dit är dock lång, och Terraria tar många poäng på sin frihetskänsla. Jag hade fått veta att haven (som finns i båda utkanterna av kartan) kan innehålla spännande skatter, men de råkade också innehålla en hord av krabbor, maneter och späckhuggare som gjorde hela företaget mindre attraktivt. När jag funderade på om jag skulle riskera livet (så långt från mitt starthus) insåg jag att havet låg bakom en vall av sand, som sluttade ner mot en skog. Det var bara att dra fram hackan och sätta igång. Efter att ha plöjt bort tonvis med sand och grävt gångar genom jorden kunde jag genomföra min alldeles egna ekologiska katastrof. Havet tömdes raskt, och när det var hälften så djupt, och efter att ha huggit ihjäl några förvirrade strandade hajar, kunde jag komma åt min skatt.

Det finns visserligen fortfarande en del att göra. Jag har inte börjat pyssla med ingenjörsbyggandet, där man kan skapa automatiska fällor eller generera fiender åt sig själv. En uppsättning specialbossar har jag inte heller orkat ge mig på, mycket eftersom bosstriderna mest handlar om uthållighet och inte direkt några intressanta mönster. Men jag hade väldigt kul med Terraria under många intensiva och långa kvällar. Jag skulle dock rekommendera PC-versionen, som har funnits betydligt längre och är moddad till tusen. Där fungerar säkert också flerspelarfunktionerna bättre – jag hittade aldrig någon öppen värld att besöka och att spela på delad skärm är opraktiskt på grund av slaktad framerate. Men i övrigt är konsolversionen fullt funktionell, och Terraria är klart värt sitt pris.