Spelmässigt har det inte hänt särskilt mycket. Man skulle utan att vara särskilt elak kunna kalla Trine 2 för en expansion. Det är fortfarande magikern Amadeus, krigaren Pontius och tjuven Zoya, med ganska precis samma färdigheter som förra gången. Amadeus bygger block men saknar egentliga offensiva förmågor, Zoya kan skjuta och svinga sig i sin änterhake, och Pontius kan slåss bra i närstrid och kasta sin hammare för att ha sönder hinder. De fångas upp av den magiska Trine igen för att ta hand om en ny intrig, som berättas på ett lagom sagosimpelt vis. Det är himla käckt och menlöst det hela.
Trine 2 har dock något som talar för det, och det är vad som troligen är den snyggaste grafiken jag har sett. Möjligen inte tekniskt, även om det är hejdundrande välgjort och polerat på ett sätt som annars bara konsolexlusiviteter brukar lyxa till det med. Men Frozenbyte har tagit vad som annars brukar vara ögonbedövande vacker artwork och helt enkelt återskapat den i spelet. Jag skulle kunna säga att det är som om Naughty Dog fick realisera Blizzards design, men det stämmer inte heller. Blizzard anpassar sin design till sin teknik, med gott resultat. Frozenbyte har samma grundtanke, men trycker in så mycket detaljer det bara går för att skapa en bokstavligen sagolik stämning. Till skillnad från föregångaren som hackade rejält på den sista banan är också Trine 2 supersmidigt hela vägen, även på konsol.
Från den slående inledningen där Pontius vandrar i motljus genom en mysig by och där Zoya hoppar över månskensdränkta tak och balanserar på tvättlinor, via lummiga skogar och mörka grottor, till HERREGUD, DETTA ÄR DET SNYGGASTE STRANDLANDSKAPET NÅGONSIN, in i ett övergivet slott lagom till den läckraste åskstormen jag har sett, via spindelnätsfyllda grottor och ett dystert snölandskap till spelets explosiva final, är Trine 2 så packat med enastående ögongodis att jag häpnar. Man skulle ju kunna tro att det bästa skulle brisera i början också, men faktum är att det snarare eskalerar. Till detta kommer Ari Pulkkinens (Super Stardust, Outland, Dead Nation, Angry Birds) tillbakahållna men trolska soundtrack.
Om jag med svårighet sliter mig från det grafiska återstår ett ganska rättframt pusselplattformsspel där striderna mer eller mindre är avkoppling. Generösa hållpunkter gör att man sällan behöver göra om några svårare hopp eller ens börja om från början på en boss. Pusslen är ofta rejält kluriga och eftersom det finns flera lösningar kan man känna sig smart när man lyckas med något oväntat. Det har fortfarande lite av samma problem att Amadeus kan lösa det mesta genom att stapla block, särskilt om man spelar flera spelare och samarbetar. I gengäld är han väldigt svag i strid om man inte är väldigt händig med blockskapandet (vilket är svårt på konsolversionen).
På tal om striderna är variationen bättre denna gång, men istället för skelett i olika former är det goblins i olika former, plus lite spindlar och annat. Men tack vare omgivningarna och en rad minnesvärda monster som inte direkt är strider känns det ändå tillräckligt omväxlande under alla timmarna som spelet håller. Jag gillar att det inte alltid är helt uppenbart om man ska fly eller fäkta heller.
Jag tyckte inte riktigt att Trine 2 (eller Trine) var helt prisvärt till fullpris, eftersom det ändå är relativt kort och den här gången inte mycket nytt. Men numera går det att hitta billigare och då är det ett absolut måste. En ensam spelare får klura lite extra på hur hjältarnas förmågor ska kombineras medan en trio får det lite lättare och roligare. Oavsett hur man spelar kommer man däremot att få se några av de snyggaste scenerna som något spel någonsin har erbjudit, och ibland räcker det så.
