Recension: Warriors All-Stars

Det här är egentligen ett ganska märkligt spel. Konceptet är att en massa figurer från Dynasty Warriors, Samurai Warriors och andra Koei Tecmo-spel möts och gör det de kan bäst, det vill säga slåss mot varandra och tusen ansiktslösa trupper. I Warriors Orochi 3 finns det enligt uppgift 145 spelbara karaktärer, inklusive gäster som Jeanne d’Arc (via Bladestorm), Momiji från Dead or Alive och, av någon bisarr anledning, Sophitia Alexandra. Så därför känns Warriors All-Stars som ett ganska stort kliv bakåt, även om det blandar om ännu mer.

Som vanligt i crossovers får vi helt nya hjältar som ska motivera varför alla olika världar kolliderar. Här är det någon sorts godtycklig fantasyvärld befolkad av rävvarelser, där tre av härskarfamiljen har så pass olika uppfattningar om vem som ska styra att de måste kriga mot varandra. I samma veva dyker ett gäng hjältar upp och allierar sig lite godtyckligt med de olika sidorna, och så kan äventyret sätta igång.

warriorsallstars01

Karaktärsutbudet är väl själva tjusningen med såna här spel och Koei Tecmo är inte Nintendo eller Capcom. Men de har en del udda serier under bältet. Dynasty- och Samurai Warriors får faktiskt bara ett par representanter var, aningen märkliga sådana. Zhao Yun och Lu Bu är ju förstås poster boys sedan starten så de är rimliga, men Wang Yuanji är fullständigt omotiverad förutom det faktum att hon är jättepopular på grund av sin djupa urringning. Dead or Alive har ett liknande urval: Kasumi är förstås med (och Ayane och Hayabusa som Ninja Gaiden-figurer) men annars är det Honoka och Marie Rose som gäller. Sen, i ungefär fallande kändisskala, William från Nioh, Yukimura Sanada och några till från Samurai Warriors, ett par figurer från Atelier-spelen, några från Toukiden, Opoona från Wii-spelet med samma namn, två av damerna från Deception och … ja, jag har nog redan tappat de flesta redan där.

Om karaktärerna är relativt okända så kompenserar de i alla fall det med att vara ganska varierade. Att banka fiendehorder med Honoka är något helt annat än att plöja runt med Zhao Yun för trettionde gången, för att inte tala om mer udda typer som Arnice från Nights of Azure eller den oemotståndliga samurajkatten Nobunyaga Oda, som tenderar att kalla in medhjälpare hipp som happ. Det blir lite spattigare spelkänsla men mer omväxling. Sen kan William kalla på Saoirse för specialattacker, Deception-damerna kan fylla hela omgivningen med fällor som sedan aktiveras i tur och ordning, och kasinotjejen Rio (från diverse kasinospel) rullar tärningar över slagfältet.

Så man kutar runt i Dynasty Warriors-doftande slagfältsmiljöer som dock är utformade efter olika spelvärldar (som ett fällofyllt slott, en volleybollstrand i solnedgången eller Yellow Turbans högkvarter) och bankar fiender, medan man frenetiskt försöker följa med i vad som händer. Jag är inte helt förtjust i hur de här spelen på sistone har blivit ännu mer styrda, vanligtvis med bråd förlust om man inte lyssnar på exakt vad som måste göras. Till kaoset kommer sedan att du kan ha med dig fyra medhjälpare som kan aktiveras med respektive specialattacker, plus att du har din egna superattack, plus att du har en megadundersuperattack som spawnar oändligt antal fiender för dig att hacka ner i discoljus samtidigt som dina medhjälpare poppar upp runt skärmen för att heja på. Jo.

warriorsallstars02

Så det är ett kaotiskt Dynasty Warriors med ännu fler animetjejer. Det jag frågar mig är vad det egentligen ska tillföra. Handlingen är fullständigt meninglös och berättas huvudsakligen genom talande huvuden som häver ur sig anime-ellipser (hgh, hmmm, eh?, ah!), även om det faktiskt finns en hel del omspelningsvärde då vissa uppdrag driver hela huvudhandlingen åt olika håll. Jag råkade till exempel göra uppror med de onda demondamerna från Deception som höll på att leda kampanjen till ett nytt slut. Men det är ändå tre historier, och sen är spelet slut. Det finns inga fria uppdrag (förutom allt nötande man kan göra vid sidan av storyn), inga separata utmaningar och till råga på allt ingen multiplayer. Fortfarande finns det gott och väl tillräckligt för massvis av timmar, men jämfört med spelens ordinarie överdåd så är det lite fattigt.

warriorsallstars04

Av någon anledning fungerar det också extra dåligt på Playstation 4 Pro, med småryckig bilduppdatering framför allt i hembasen (som ändå är rätt simpel). Jag stör mig på att alla karaktärer är inklistrade i sina respektive grafikstilar, så vi får halvrealistiska Dynasty Warriors-krigare och Dead or Alive-figurer bredvid cel-shadade Atelier-figurer och en miniatyrkatt. Grafiken imponerar överhuvudtaget inte, men mestadels samma rävsoldater uppkopierade i oändlighet. Det ska dock påpekas att en del märkliga varelser från andra spel dyker upp ibland, inklusive jättedemoner och sånt. Jag gillar också musiken, som lämpligt nog är mer lättsam istället för det eviga pampig-kinesisk-musik-plus-elgitarrer. Men många irritationsmoment sänker upplevelsen, som att vissa fiender (jag tittar på dig, Zhao Yun) ibland gör tokmycket skada, och att uppgraderingssystemet med kort bara känns som en fattigare variant av vapenuppgraderingen i Dynasty Warriors 8.

För några år sedan hade det här varit helt okej, men nu tycker jag att den här gamla generationen av musou-spelen borde ta slut. Warriors All-Star finns till och med på Vita, vilket begränsar möjligheterna alldeles för mycket. Även om jag gillar några av karaktärerna skulle jag hellre vilja spela med dem i deras respektive spel. På så sätt kanske Warriors All-Stars fyller ett syfte, men det hade nog varit billigare med en helt vanlig reklamkampanj …

warriorsallstars03
Å andra sidan skulle inte Honoka då få sparka Lu Bu mellan benen.

2/5

En tanke kring ”Recension: Warriors All-Stars

  1. Erik Malm

    ”och till råga på allt ingen multiplayer”

    Aww, det hade varit kul att sparka ett kompani rävar med Marie Rose och Lu Bu….

Lämna ett svar