Det kanske har märkts någon gång, men jag är rätt fixerad vid kanon. Alltså inte grejer som låter boom utan att saker är korrekta i sitt sammanhang. Det har väl att göra med hela den här sanningsgrejen, för om saker blir fel, avsiktligt eller inte, så blir det ju lite lögn och det gillar jag inte.

Förutom diverse spelhistorier sträcker det sig även till sånt som jag har hittat på själv, som till exempel det som hände i våra rollspel en gång för länge sedan. Långt efter att vi har slutat rulla T10:orna och sudda i erfarenhetspoängtabellerna fortsätter jag ju att utveckla mina karaktärer, om än ofta i andra sammanhang. Både förstås min eviga blonda krigarinna, min blå alv och de mer udda figurerna som dök upp under årens lopp. Nu på sistone har jag försökt sammanställa dem allihop och rita dem, för att få ett grepp om hur de faktiskt såg ut (i de fallen jag inte gjorde det när det begav sig). Lyckligtvis innebär ju rollformulären per automatik att mycket finns bevarat, så som vi skrev det en lördagkväll i Unga Örnar-lokalen i Skelleftehamn. Jag kunde göra en hyfsat korrekt tolkning av min systers allra första figur från 1991 någon gång, och ge kompisens dvärgkrigare en fullt korrekt kroksabel med hulling.

Fast i ett fall går jag bet. Efter år 2000 blev rollspelstillfällena färre och färre och förutom en intensiv sommar då Silver kom till, blev det korta kampanjer som egentligen aldrig avslutades. Vi drog ihop gänget varje sommar, från landets alla hörn, men det blev oftast bara ett par omgångar. Framåt slutet hade vi slutat helt med rollformulär och körde fritt. Den sommaren, jag tror det var 2003, körde vi ett äventyr där vi skulle infiltrera en stad. Jag hade just läst To The Lighthouse, eller snarare blivit tvingad under engelskastudierna. Den var galopperande trist, men karaktären Lily Briscoe, som var en konstnär, inspirerade mig att hitta på en figur som använde just måleri som en täckmantel för att ta sig in i adliga kretsar.

Den här karaktären blev aldrig färdig och vi hann inte spela klart, men jag ritade några skisser av henne såväl som hennes burduse kompanjon. Och där skulle jag förstås ha plitat ner ett namn, men det gjorde jag inte. Något jag ångrar djupt nu. Förra året träffade jag både vår spelledare och min medspelare och förhörde mig om huruvida de eventuellt mindes en ganska menlös figur från sju år tidigare, men så tur hade jag inte.

Vad göra? Hon existerar i min interna kanon och hon har ett namn, men jag kan omöjligen komma på vad, och det finns ingen annan i världen som vet. Alla eventuella papper där det kan ha stått är sedan länge utplånade. Det finns inget annat alternativ. Hon måste få ett nytt namn.

Bortglömda målarflicka, med internet som evigt vittne, härmed döper jag dig till Lelia. Aldrig mer ska du falla i glömska. Nu ska jag försöka fixa bättre bilder av dig.