I dagarna hölls en särskild Xenogears-konsert för att hylla spelets 20-årsjubiléum. Eftersom jag inte råkade befinna mig i Japan hade jag inte möjlighet att närvara, men jag utgick från att det skulle komma en inspelning. Nu verkar det inte bli så, men det hela sändes över japanska Nico Nico och fanns snart tillgängligt på annat håll.

Med tanke på att jag redan har både originalsoundtracket och Creid och Myth så trodde jag att det inte skulle bli så mycket nytt, men så var det absolut inte. Med en ganska rask takt betade konserten av många höjdare som inte tidigare arrangerats, och jag blir ännu en gång påmind om vilket sagolikt soundtrack det här spelet har. Jag skulle nog vilja säga att det är det bästa, oavsett vad diverse Final Fantasy eller Castlevania vill säga om saken. Det har i alla fall störst toppskikt. I den här versionen fick vi till exempel ”Grahf – Emperor of Darkness”, ”Valley Where The Wind Is Born”, ”The One Who Bares Fangs At God”, ”Steel Giant” och en sanslöst ösig version av ”Flight” och ”Wings” där de två gitarristerna i orkestern fick ösa på alldeles ofantligt. Sen var förstås också klassiker som ”My Village Is Number One” och ”The Wind Calls To Shevat In The Blue Sky” med.

För att sätta extra krydda på det hela hade Yasunori Mitsuda bjudit in den irländska körgruppen Anúna, som gjorde stämningsfulla versioner av de mer stillsamma styckena. Han har ju en tydlig keltisk inriktning i sin musik vilket märktes tydligast i Creid, som för övrigt bidrar med arrangemang på tre stycken. Den avslutande combon av ”Balto” och ”Lahan” med sitt magnifika glädjerus får mig att kollapsa av lycka. Men störst var det nog att Joanne Hogg fick framföra både ”Small Two of Pieces” och ”Stars of Tears”. Den förra har ju gjorts förut men i Myth var det samma inspelning som i originalet, så det var fantastiskt att höra henne framföra den på nytt. Och ”Stars of Tears” har alltid varit lite mer bortglömd eftersom den klipptes bort ur spelet (men fanns på soundtracket), och var väldigt kul att höra igen.

Allt detta alltså i en engångsföreställning som tydligen inte spelades in annat än för livesändningen. Det grämer mig att behöva ta till omvägar för att lyssna och att kvaliteten därför inte blir riktigt hundraprocentig. Det här är nämligen en konsert jag skulle kunna sträcklyssna på om och om igen. Ren magi.

Möjligen kan man trösta sig lite med att fyra Anúna-stycken finns med på nästa nyutgåva av spelets originalsoundtrack som släpptes i dagarna. Och så upptäckte jag att Myth – The Xenogears Orchestral Album finns på Itunes för futtiga 126 kr. Börja där om inte annat.