R-Type Delta, var har du varit hela mitt liv? ”Ja, de senaste tolv åren har jag suttit orörd på din PS3:a sedan du köpte en drös importspel och aldrig testade mig.” Ah, just ja.

Jag var aldrig riktigt överens med det ursprungliga spelet, även om det är en klassiker. Horisontella shoot’em ups är oftast ännu svårare än vertikala eftersom man även har omgivningar att oroa sig för, och de brukar vara långsammare med mer trial and error. R-Type Delta är det fjärde spelet i serien och påminner om Darius Gaiden, som på samma sätt är en 32-bitars nytolkning av en klassiker. Det släpptes några år in i Playstation-generationen och är ett spel som definitivt har åldrats väl. Det är filmiskt i upplägget, med tjusiga effekter och dramatiska, kreativa scenarion. Det här var den tiden då genren hade nått tillräcklig teknologi för att kunna vräka på med coola bossar och omgivningar, utan att bli orimligt dyrt att utveckla.

Och R-Type Delta är en höjdare. En svår höjdare, men ändå. Jag har bara tagit mig till tredje banan, men redan så långt är det en cool resa, särskilt den andra banan som delvis utspelar sig under vatten där ljudet blir dämpat så fort man dyker. Det klassiska upplägget med en sköldenhet som går att skicka iväg eller placera bakom skeppet skapar också taktiska möjligheter. Som ett konsolexklusivt spel räcker det inte med att nöta credits, utan man måste faktiskt lära sig. Det kan det vara värt.