Solo – en film om Star Wars

Jag gillar The Force Awakens och The Last Jedi, och jag tror att jag egentligen gillar dem mer för varje gång. Däremot insåg jag efter andra varvet genom Rogue One att jag egentligen inte gillar den alls. Och det beror helt och hållet på karaktärerna, som är vanvettigt ointressanta. Solo känns som en film jag kommer att gilla mer i längden, och mycket då tack vare att karaktärerna fungerar betydligt bättre.

Men först måste jag få det sagt. Jag börjar hata prequels. Framför allt den typen av prequels som finner det nödvändigt att förklara precis varenda aspekt av en karaktär, som om allt som definierade Han Solo tio år senare var saker som hände under den här filmen. Hur han träffade Chewie? Check. Hur han träffade Lando? Check. Hur han fick tag på Falken? Check. Brukar Chewie faktiskt slita armarna av folk? Check. Till och med mer obskyra saker som vart de där tärningarna – som helt plötsligt verkade så viktiga i The Last Jedi – kom ifrån. Och mycket mer som jag inte tänker spoila. Det är slarvigt berättande och ibland pinsamt krystat.

Alden Ehrenreich fungerar dock hyfsat som Han, även om jag aldrig riktigt kopplar ihop honom med Fords karaktär. Bäst är det när Chewbacca står bredvid, då blir det liksom Han per definition. Lando är också utmärkt spelad av Donald Glover med några personlighetsdrag jag inte hade väntat mig. Chewie är … Chewie. Tyvärr är Emilia Clarke ingen bred skådespelerska och hennes karaktär Qi’ra slutar aldrig kännas som Daenerys i peruk, och Woody Harrelson brukar sällan spela något annat än Woody Harrelson. Fast han funkar i den här berättelsen som är något av en western i rymden.

När Solo lyckas bryta sig loss från kända klyschor fungerar den bättre. Det finns en rad intressanta sidokaraktärer som allihop är välspelade. Thandie Newton, som jag annars bara kände till från Westworld, gör en bra sidoroll och min mancrush Paul Bettany är en hysterisk skurk som känns oväntad för Star Wars. Även om det finns många fiender som krånglar till handlingen gillar jag faktiskt Enfys Nest som nästan blir en Mad Max-karaktär mitt i alltihop. Det som Solo också gör bra är att visa mer av den civila delen av den där galaxen långt borta, och lite av den sjaskiga sidan som Star Wars 1313 annars hade kunnat få visa. Oväntat nog breddas också galaxen en hel del och det lämnas utrymme för nya intriger – som kanske aldrig får följas upp i filmform eftersom Solo börjat väldigt svagt. Räkna däremot med en novell eller sjuttiotvå.

Trots ett regissörsbyte och trots illasinnade rykten är Solo en bra film, om än med några riktigt stora brister. Efter en seg start där de flesta av referenserna stökas undan blir det en fartfylld äventyrsfilm med en hel del hjärta.

Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.