Jag hade tänkt motstå till efter jul, men lockelsen (och risken att bli spoilad) blev för stor. Lyckligtvis lyckades jag få biljett till premiärdagen, och efter två och en halv timme av Star Wars är jag nöjd överlag, även om det finns en del brister.

Den största behållningen är fortfarande huvudkaraktärerna, både gamla och nya. Trots att det är många som ska hinna vara med får de flesta hyfsat med utrymme, och framför allt får de utvecklas. The Last Jedi är ändå en mellanfilm och det går inte att avsluta saker, men jag måste säga att det ändå fanns många överraskningar. Då och då dök det upp scener eller scenarion som påminde om något ur de gamla filmerna, men generellt lyckades Rian Johnson vrida och vända på saker så det inte blev som man hade tänkt sig. Det är också ett ganska snävt berättande, som mestadels följer tre händelser. Därför gör det inte så mycket att rymden som vanligt känns ganska liten.

Det man kan anmärka på är att Rian var ovanligt fri i sitt filmskapande. The Last Jedi följer inte riktigt mallarna för serien och innehöll gott om dekonstruktioner av typiska klyschor. Filmen hade en märkbart segare period i mitten som gav utrymme för handling istället för action, vilket säkert retar någon men inte mig. Det är bättre att det blir omväxling. Jag gillar också att även birollerna får plats och gör viktiga saker – det är inte bara hjältarna som kan allt. En annan aspekt att uppskatta är det visuella. The Last Jedi är tjusigt filmad överlag, men särskilt tre scener är slående med sin användning av kombinationer av svart, vitt och rött (komprimerade hemversioner kommer dock att se förjävliga ut där, är jag rädd). Det är nog inte en slump att det även blev den grafiska inriktningen för hela filmen.

Några logiska luckor, en grav brist på Phasma, och en lite för högt uppskruvad humorfaktor är nackdelarna, men The Last Jedi är en god uppföljare och möjligen en ännu godare föregångare till den nionde filmen, för gissa om jag är sugen på slutet nu!