Jag började min julgenomspelning av Castlevania: Symphony of the Night på Vita, eftersom det är himla smidigt att inte behöva ockupera jul-TV:n när folk vill se Kalle Anka och annat tjafs. Men ganska snabbt började jag se begränsningarna. Det är PAL-versionen, så den känns väldigt seg i sammanhanget. Och efter ett tag insåg jag att Konami numera, efter många om och men, har släppt Castlevania: The Dracula X Chronicles även för nerladdning i Europa. Sagt och gjort: jag återbesökte Richters omgjorda äventyr (som jag behöver spela igenom det också) och låste upp Symphony of the Night.
Bland alla nyutgåvor och varianter av det här spelet är PSP-versionen, som egentligen bara var en bonus i Dracula X Chronicles, den mest förändrade. Främst är väl att Maria Renard är spelbar, som i Saturn-versionen, men istället för att använda den grafiken blev hon helt omritad här. Däremot togs inte den lilla trädgårdssektionen med, så den förblir exklusiv till Saturn. De ytterligare två varianterna av älvan och demonen finns med, vilket innebär att Sword Familiar är lättare att hitta. Sen gjordes också alla röster om, vilket visserligen gör att vi förlorar Robert Belgrades djupa stämma och den klassiska dialogen mellan Richter och Dracula, men också gör många sidoröster betydligt mer uthärdliga.
En bieffekt av att PSP var regionsfri med sin egen skärm är också att vi slipper den allmänt nersegade PAL-versionen, som i jämförelse känns som slow-motion. Men den ökade prestandan innebär också att en massa slowdown försvinner, mest märkbart på ljuseffekterna när man får en HP Up-flaska efter bosstriderna men även på en del extratunga vapeneffekter. Det känns helt enkelt som en lite lyxigare version.
I Dracula X Chronicles går det att välja om man vill spela i mer klassiska pixelstorlekar eller utzoomat för att täcka nästan hela skärmen (förutom kanterna för att kompensera för widescreen). Det blir onekligen lite suddigt när ursprungliga 224 vertikala pixlar först dras ut till PSP:ns 272 och sedan dubblas till 544 på Vita, men samtidigt är det trevligt att kunna utnyttja hela skärmen. Man slipper också det irriterande problemet att touchplattan på baksidan aktiverar vargformen så fort man nuddar den.
Tyvärr finns det ingen slutgiltig, definitiv version. PSP-utgåvan saknar som sagt några enstaka delar från Saturn-spelet. Den har inte heller Xbox 360-versionens (valfria) grafikfilter och achievements, men i gengäld har det inte heller den versionens komprimerade musik. Den polerade presentationen och möjligheten att spela med Maria, och att alltihop är bärbart, innebär nog i slutändan att jag helst spelar den här framöver. Så nu är det väl bara att börja jobba mot att skaffa en perfekt sparfil med alla vapen. Igen. Det ser jag fram emot.