Man behöver aldrig gå törstig i Japan. Vart du än befinner dig än det praktiskt taget aldrig längre än femtio meter till närmaste drickautomat. Bara att stoppa i sisådär 100-160 yen (beroende på utbud och placering) och få sig en iskall eller varm dryck. Och utbudet är förstås fantastiskt. Det finns en lång rad distributörer som allihop har olika varianter, och man lärde sig snart att hålla utkik efter vissa lyckade sorter. Och du kan glömma trista svenska automater som har Coca-Cola, Fanta och i bästa fall Sprite. De finns här också, i en del maskiner åtminstone, men det finns så mycket mer att välja på. Massvis av kaffe, latte, varm choklad (jag hittade dock ingen bra choklad), te med mjölk, te utan mjölk, iste, islatte, grönt te, juice … ja, ni fattar. Jag provade en special-Pepsi, som tydligen innehöll extra koffein (och ändå var riktigt god), men annars behövde jag aldrig nöja mig med ”västerländsk” läsk. Här är favoriterna efter två veckors automatköp.

Lipton Apple Tea
Den här bubblaren (utan bubblor, jag smakade däremot ett kolsyrat te som var hemskt) seglade upp under de sista dagarna efter att jag hade hittat den. Det är precis vad det låter som – tedryck med äppelsmak. Rent praktiskt smakar det mer äppelsaft med en gnutta te, men det är ändå en oväntat bra kombination. Annars brukar ju äpple knappast vara en standardsmak på tepåsarna.

Georgia Latte och Café Au Lait
Den första latten köpte jag en varm dag i Odaiba och jag blev riktigt förtjust. ”Gräddig latte” står det på framsidan, och det var mycket riktigt en väldigt sliskig dryck, nästan en milkshake med kaffesmak. Några till sådana blev det under resan. Sen hittade jag varianten i mindre burk, som oftast fanns som varm version. Den var inte riktigt lika söt, men lika god, och passade perfekt framåt kvällarna när det tenderade att kyla på lite.

Kirin Honey Lemon Sparkling
Också detta var ett relativt ovanligt fynd i maskinerna, men värd att leta efter. Det smakade i huvudsak citronläsk men med en gnutta honung.

C.C. Lemon
Det här är en klassiker som jag inte hade provat förrän nu. Och det smakar ungefär som det ser ut – som en vitamintablett. Ganska syrlig smak men bra törstsläckare. Bra att bära med sig i väskan.

Lipton Milk Tea
Okej, det här var faktiskt en dryck som såldes i butik och inte i automat, men den får hänga med. På min resa 2001 levde jag praktiskt taget på Lipton-te på burk, men jag såg sällan till det nu. Så istället handlade jag en halvliter åt gången av den här varianten. Och … tja, min tesmak har förändrats sedan dess. Det smakar helt enkelt för lite te. Trots det är det fortfarande en bra kvällsdryck när man inte behöver något varmt.

Det var höjdarna, men jag testade också två klassiker som alltid får uppmärksamhet på grund av sina namn.

Calpis
Den här grumliga läsken ser väldigt skum ut, men den smakar egentligen mest lite extra söt Sprite. Bättre än förväntat, men det blev bara en.

Pocari Sweat
Det här är en okolsyrad energidryck, som säger sig ha en sammansättning som liknar kroppens egna vätskor (eh, okej …). Och den var väl okej. Smakar rätt likt den där vitamindrycken med magnesium, vad den nu heter. Efter ett varmt japanskt bad passade den perfekt, men när jag köpte en till senare var det ingen höjdare.