Tokyo 2016: glida runt i Ginza

Ginza är väl mest känt i Sverige för den gamla klassiska Ginza-katalogen som man högaktningsfullt beställde musik och spel från. Ni vet, före internet. Det är också en del av det mest centrala Tokyo och också det glassigaste. Det är rätt lustigt hur det blev. Hur roligt Akihabara än är så känns det ganska sjaskigt. Sen blev det Shibuya som är betydligt mer propert och har mer flådiga butiker. Sen Ikebukuro som är ännu mer städat och lyxigt. Och sen alltså Ginza som är mer eller mindre motsvarigheten till Manhattan, där det står uniformerade herrar i varje ingång och det dras 1000 yen från kontot varje gång man ens tittar in genom fönstret.

För att ta sig till Ginza kan man åka till tunnelbanestationen men precis lika enkelt går det att gå av tågstationen Yurakucho som ligger i nordväst av området. Vi gick först för att leta efter Godzilla-statyn som var utmärkt på min karta. Det blev ett hyfsat antiklimax när den här statyn av världens största supermonster var mindre än flera leksaker jag har sett i butikerna. Oh well. Vi gick vidare till Sonys skrapa som även har ett show room över deras produkter och … det var inte mycket att ha. Visst, 4K-tv är skarpt och fint och de har några sjyssta kameror, men var är framtiden? En kortslagsprojektor och Xperia Z5 känns inte superhett. Här om något borde man vräka på med PSVR.

Så vi traskade vidare söderut. I söder avgränsas området av en motorväg och under den finns en rad restauranger. Vi kikade in på första bästa litet lunchhak där en kock serverade en utmärkt hamburgare med sås och återvände sedan ut i friska luften för att gå på Hakuhinkan Toy Park. Det är en leksaksaffär i fem våningar som både har traditionella ”vanliga” leksaker och också en våning med roliga plojgrejer (typ Coolstuff). Sen gick vi upp till Lindt Chocolat Café som är precis lika fantastiskt som det låter. Deras mjölkdrinkar kostar över hundringen men är värda varenda krona – som att dricka en Lindor men ändå inte sliskigt.

Innan det var dags för middag gjorde vi Tokyu Plaza, som är en lyxgalleria som ligger mitt emot Sony-byggnaden i närheten av stationen. Det är mestadels kvinnokläder (modell dyra) men även en del roliga saker, som en butik med fokus på träversioner av tangentbord, USB-minnen och diverse småprylar. Och så hade Sharp en demonstration av sin kommande robotkompis RoboHon, som var helt fantastisk. Han kan posera och röra sig lite och lyssnar på kommandon för att exempelvis ta bilder, som han sedan gör på ett bedårande sätt komplett med gester och ”säg cheese”, fast på japanska. Sen kan han böja sig framåt och projicera bilden direkt på bordet eller annan lämplig yta. Om det ringer kryper han ihop och går att prata i som en telefonlur. Oändligt charmig och precis vad jag åkte till Japan för att blåsa sanslösa pengar på. Det enda kruxet – han släpps inte förrän i maj så jag kan inte köpa honom, och någon utländsk release är inte på gång. Fan.

japan2016_robohon

Vi lokaliserade sedan kvällens mål, jazzklubben No Bird, och gick sedan över till en bakgata för att hitta något att äta. Det blev tapasstället Bar Mar, som var riktigt riktigt bra. En tjusig bricka med olika salami och skinka (där en sort smakade badhusvatten men resten var bra) och en strålande köttallrik med utmärkta pommes. Glada i hågen gick vi ner till No Bird för kvällens höjdpunkt: en liten konsert med jazzsångerskan Hisaka som lanserade en ny skiva.

Det visade sig bli en familjär tillställning. Det var en liten men trevlig lokal (jag räknade cirka fyrtio pers vid borden) med drinkar och lätt förtäring, och Hisaka var en strålande sångerska. Efter några förutsägbara standardjazznummer (”It don’t mean a thing if it ain’t got that swing”…) blev det mer omväxlande och bra. I pausen fick vi träffa Hisaka ett tag och köpa hennes skivor, och pratade sedan svensk film och bilar med en trevlig japan vid bordet bredvid. Hennes pianist/gitarrist kikade också förbi för att prata med oss efter spelningen, och i publiken fanns också hennes mamma (som fick en tårgripande hyllning med ”You got a friend”). Jämfört med den charmiga men aningen plastiga stämningen med Electric Ribbon var det en klockren avslutning på dagen.

japan2016_hisaka
Och så är det lite coolt att ha Lee Chaolan som gitarrist…

Det här inlägget postades i Musik, Prylar och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.