Studio Ghibli? Behöver jag säga mer för att driva fram mysrysningar? Den här fantastiska filmstudion med ett av världens högsta snitt när det gäller kvalitet är en av Japans stora stoltheter och representeras förstås precis överallt. Det går knappt att gå in i en affär utan att överfallas av Totoro och andra diverse kreatur. Men jag har hållit mig, fram till idag. För idag åkte vi längst ut på pendelbanan med Sobu-linjen, till Kichiyoji och Mitaka. Mitt emellan dessa stationer, fint beläget i en park, ligger Ghibli-muséet, och gissa om det är hett!
Biljetterna släpps tre månader i förväg och man måste välja ett datum då det gäller att infinna sig. Vår dag blev inte helt perfekt eftersom det började regna när vi kom dit och det blev rejält mycket värre innan det blev bättre. Men lyckligtvis är nästan allting inomhus.
Man får inte ta några bilder, men låt mig beskriva. Tänk dig, till att börja med, att en bakgrund ur en Ghibli-film, typ Howl’s Moving Castle, har blivit verklighet. Det är täckt med murgröna och har rundade former överallt. Från ingången går man ner längs en lång trappa till det centrala rummet, där små avsatser sticker ut överallt med utsikt över bottenplanet och en bro leder tvärs över på tredje våningen. Det finns en trång liten trappa som går hela vägen upp, men också mer normala trappor för stackars storvuxna barn.
Till höger på bottenvåningen finns en del häftiga fysiska demonstrationer av filmteknik, som en karusell med strobljus (som var uttalat jobbigt att titta på längre stunder) där uppbyggda modeller roterar och skapar känslan av animation fast i 3D. Det fanns också en projektor med en minikortfilm av livets uppkomst som var himla mysig. Ännu mysigare blir det till vänster, där det finns en biosalong som varje tjugonde minut spelar en kortfilm. Här visas exklusiva filmer som inte finns någon annanstans i världen. Och nej, jag fick inte se ”Mei och kattbussen” (neeeeeeeeeej!), men istället en väldigt mysig liten film om ett gammalt par ute på landsbygden som hjälper de lokala mössen ställa upp i en sumotävling.
Andra våningen har en lång slingrande vandring genom flera rum som illustrerar (aningen romantiserat) hur den konstnärliga processen går till, med allt från designskisser till storyboards och färdiga målade bakgrunder och animeringsceller. De gamla manuella fotosystemen som kombinerar dessa till ett färdigt negativ fanns också på plats, och det går att handveva hela Spirited Away, ruta för ruta (om inte kön bakom trycker på). Värt att notera är att alla väggar är fulltäckta av skisser och blandad kuriosa. Troligen är det väl reproduktioner men det känns ändå som något som inte skulle bli långvarigt i ett mindre civiliserat land. Här finns också en slingrande passage (och en labyrint för barnen) som beskriver Castle of Cagliostro, en av Miyazakis första filmer innan Ghibli som sådant hade startat.
Längst upp finns det jag hade väntat på sedan jag såg det på Mononoke-DVD:n – en kattbuss i naturlig storlek! Jaaaaa! Och bara barn får leka i den. Neeeeej! Istället fick jag gå utomhus i det tilltagande regnet och ta några snabba bilder av Laputa-roboten som står på taket.
Det finns två butiker på den översta våningen. Den ena är lite mer diskret och har en massa blandad inspiration till Ghibli-filmerna. Förutom exempelvis boken som var förebild för Kiki’s Delivery Service fanns också en massa Astrid Lindgren-böcker. Charmigt och mysigt att de går att köpa här. Jag skaffade mig också ytterligare en film-artbook, Arrietty (Mononoke införskaffade jag tidigare i veckan). Sen gick jag över till den mer välbesökta gästbutiken där allt möjligt smått och gott fanns på menyn, och här blev det en pin och en sjysst modell av Nausicaäs flygfarkost.
Hela besöket tog bara kanske två timmar, och man kan nog inte spendera så mycket mer tid där även om man har barn med sig. Det finns inga givna tidpunkter att hålla och man uppmanas att utforska i egen takt, men alla köer och tillströmningen av folk gör att man inte gärna hänger kvar. Bortsett från de två kattbuss-relaterade besvikelserna var det en bra blandning av lek för barn och seriös filmhistorik för vuxna. Åker du dit runt juli-september i år kommer du att få se Mei-filmen, och jag skulle VERKLIGEN rekommendera alla Ghibli-fans att planera in ett besök. Att ta sig till stället är busenkelt och inte alls dyrt (en dryg hundring, men du måste boka via en svensk officiell distributör). Och när vi åkte hem i det hemska regnet fick vi i alla fall åka med en gul lokalbuss. Så det blev ju rätt bra till slut ändå.