Om du far till Japan måste du gå på Robot Restaurant. Det var det första jag hörde, ungefär. Det är ett vräkigt spektakel, högljutt och märkligt på alla sätt och vis. Det blev inte så att vi gick på Robot Restaurant när vi var i Shinjuku. Vi gick förbi istället. Det såg mycket riktigt väldigt vräkigt ut, och dessutom är det rätt dyrt. Vi anade turistfälla och undvek det. Kanske missade vi något.
Istället gick vi till Shinjuku-parken, som är en stor öppen park till skillnad från Yoyogi-parken. Det finns gångstigar genom några natursköna delar, men också stora picknickytor är det är traditionellt att ägna sig åt hanabi – att betrakta de kortlivade körsbärsblommorna de här veckorna i april. Där finns också ett fuktigt och kvavt växthus, och tonvis med fotomöjligheter (alla mina ritade figurer framöver lär stå någonstans i Shinjuku).
Går man österut från stationen hittar man först en stor väg (Yasukuni-dori). Söder om den ligger alla ordinarie affärer, där vi kikade in på Yodobashi och Book-Off (några fler spel blev det) samt besökte en till arkadhall (där jag spelade lite Jojo’s Bizarre Adventure och den senaste versionen av Blazblue). Norr om vägen ligger nöjesgatorna, och då snackar vi nöjen med viss ton av rödljus. Först när vi gick runt var det mesta stängt och skyltar med höga summor, korta tider och oklara förutsättningar inbjöd inte direkt till någon utforskning. Men vi hade ett annat mål: Capcom Bar. Den var inte direkt lätt att hitta och det hade aldrig gått utan kartappen, men det är en del av ”Pasela Resorts” som tydligen driver flera temabarer.
På Capcom Bar finns förstås drinkar av olika slag men också temamat, möjlighet att köpa lite merchandise och testa lite spel. Jag valde förstås en Rashid-drink när jag såg att den var alkoholfri. Det var citronjuice och yoghurt – inte optimalt men ganska fräscht. Sen kände jag mig tvungen att köpa Miles Edgeworths kakfat med fem sorters småkakor. Det fanns också annat som Resident Evil-zombiehjärna, Devil May Cry-pizza och Karin-glass.
Förutom Robot Restaurant var planen att gå på en j-pop-konsert som skulle hållas på ett litet ställe som heter Rednose. Vi letade och letade runt hela kvarteret men kunde inte hitta det. Till slut fick vi fråga på Capcom Bar och upptäckte att det låg två våningar under jord. När vi väl kom ner hittade vi en liten ingång och fick betala inträde. Alright, 4100 yen är ju några hundra men för en konsert är det väl okej. Kassören såg lite skeptisk ut men det gick. Så kommer vi in till en liten barlokal där ett visual kei-band rockar loss inför en publik av hundra skolflickor (som dansar i kör och headbangar om vartannat). Det … kunde väl inte stämma? Efter två låtar och begynnande tinnitus går jag ut för att kolla runt. Vänta lite, dörren mittemot heter Rednose. Och där börjar de precis ta inträde för det vi skulle på. Jaja, det var billigare i alla fall.
Bandet heter Electric Ribbon och består av fyra tjejer (möjligen numera fem, om vi förstod presentationen rätt av en femte tjej som dök upp efteråt). Det var ganska typisk j-pop, lite väl högljutt men väldigt charmigt. En av dem gick på kryckor så hon kunde inte vara med i dansnumren men man får väl beundra engagemanget. Tjejerna hade en väldigt bra kontakt med sina lojala fans – som betedde sig precis som skolflickorna trots att det generellt var män 30+. Man kan väl dra några slutsatser av att pojkrockbandets (Yohio-killar runt 25) fans var småflickor medan flickbandets fans var män nästan dubbelt så gamla som dem. Hur som helst, efter spelningen fick man hälsa på gruppen och vi blev uppschasade på scenen. De blev nog rätt förvånade att ha publik från Sverige. Jag köpte en skiva i alla fall och fick den signerad. Och jag har redan en favorit: Chiaki som är sötast och sjöng bäst (tredje från vänster). I slutändan var det nog mycket roligare än Robot Restaurant och troligen själva motsatsen till turistfälla – det var ju bara fullkomlig slump att jag råkade hitta dem.
Och som inte det räckte med stjärnglans – gissa vem jag träffade på innan vi åkte hem, om inte självaste Bub!
