2017 var ett strålande år för Transformers med några av de bästa Masterpiece-figurerna någonsin, men innan året riktigt var slut släppte Takara-Tomy ännu ett mästerverk i form av Sunstreaker. Trots storhelger och ett ganska avsevärt geografiskt avstånd är han redan här, och jag har packat upp vad som kan vara den allra bästa Transformers någonsin. Och detta alltså samma år som vi fick Inferno och Megatron.

Sunstreaker levereras i bilform och vilken bilform! Han blir en modifierad Lamborghini Countach LP500S och just den här modifieringen var länge ett problem. Både han och brorsan Sideswipe blev Lamborghinis, men Sunstreaker hade ett gigantiskt luftintag ovanpå, en kvarleva av hans japanska Diaclone-motsvarighet. Eftersom Sideswipe släpptes för flera år sedan trodde många att Sunstreaker var omöjlig just på grund av detta licensproblem, eftersom Lamborghini förmodat inte ville licensiera en inofficiell modifiering.

Lösningen var, på sedvanligt vansinnigt Takara-Tomy-vis, att bygga en Sunstreaker med intagen, och sedan genom en sanslöst kompakt justering låta oss fälla in intagen och samtidigt korrigera en märklig valfri grej med bakljusen, så det blir en fullständigt omodifierad LP500S, som dessutom är identisk med Sideswipes Masterpiece-bilform. Men Sunstreaker har ytterligare tricks: framljusen går att fälla upp och både motorhuv och måsvingedörrar går att öppna (även om det inte direkt finns något inuti). Dessutom finns en förvandling för att fälla ut en kanon från spoilern. Det här är redan ett mästerverk och jag har inte ens börjat förvandlingen till robot.

Och uppenbarligen lär sig Takara-Tomy av tidigare projekt, vilket gör att Sunstreaker är precis lika genialt konstruerad som Inferno och Megatron. Det behövs 51 rätt komplexa steg för att förvandla honom, men det mesta är hyfsat intuitivt och framför allt extremt stabilt. Benen komprimerar en stor del av bilens kaross och viker ihop väldigt solida delar. Både framsidan och baksidan av torson är också stabila. Genom den här förvandlingen trollas bilens tak bort och ersätts av en mindre modell, för att ge robotformen bättre proportioner. Något jag inte har noterat var att samma sak gäller luftintagen, som helt göms inuti hans ryggsäck medan nya, större viks ihop bakom axlarna.

Med alla dessa finesser kunde man tro att Sunstreaker skulle vara rätt begränsad i rörligheten, men icke. Jag skulle nog snarare säga att han är den mest poserbara hittills. Han har alla vanliga leder men axlarna går också att rotera framåt vilket gör att han kan hålla i saker med båda händerna. Trots att benen är större nertill är de också extremt rörliga och han kan både sitta på knä och i lotusställning (!) utan problem.

Som vanligt medföljer en rad tillbehör. Nu minns jag inte något han gjorde i serietidningen så det är väl meningslöst att vänta sig något därifrån. Istället får vi tre olika ansikten, ett alternativ pistol som annars går att fälla ihop och gömma i benet, och så Chip Chase, en kille i rullstol från tv-serien. Och slutligen ett jättefånigt alienhuvud som Sunstreaker tydligen hade på sig när han gästspelade som monster i en film. Förstår ni varför jag inte har bråttom att se den här serien?

Eftersom det här är den ultimata versionen av Sunstreaker och en av de absolut bästa Transformers-figurerna någonsin är den köpvärd bara därför, men jag var extra motiverad eftersom Sunstreaker var en av få originalfigurer jag ägde. Eftersom jag missade det första året kunde jag inte köpa tidiga figurer förrän de släpptes i nyutgåvor några år senare. Jag minns att jag stod på leksaksavdelningen under rulltrappan på Domus, i Skellefteå, och valde mellan karaktärer som Ironhide, Ratchet, kanske rentutav någon dinobot, och så Sunstreaker. Trots att han alltså inte hade varit med särskilt mycket valde jag honom, och därför gillar jag honom mer än exempelvis Sideswipe, Hound eller Trailbreaker. Senare kompletterade jag med Prowl, och båda har följt med mig fram till nu, om än aningen sönderlekta.

Så med både min personliga nostalgi och den overkligt smarta konstruktionen blir Sunstreaker definitivt värd Masterpiece-namnet. Det enda jag överhuvudtaget kan komma på att klaga på är huvudet, som fortsätter att fokusera helt på den tecknade serien. Det blir därför lite väl slätt och ser nästan tecknat ut, vilket blir en kontrast till detaljrikedomen i övrigt. En alternativ hjälm, som på Inferno, hade gjort honom hundra procent perfekt, nu får han banne mig nöja sig med nittionio.