Tidigt i våras visade Hasbro upp vad som blir höjdpunkten på Power of the Primes-serien: ett komplett set av Predacons, det klassiska team som tillsammans bildar Predaking. Jag har nämnt tidigare att Predaking var i särklass – både för att han inte släpptes i Sverige och för att han var mycket större än övriga kombineringsteam, som bestod av rätt små figurer och därför var hyfsat kompatibla med mammas plånbok. Predaking var stor, dyr och magnifik. När jag slutligen fick tag på honom runt 2004 var det fortfarande en extremt tjusig figur, även om proportionerna var aningen ihopsjunkna.
Spola alltså fram ytterligare fjorton år – nästan lika långt efter den förra nyutgåvan som den släpptes efter originalet (vilket får mig att känna mig gammal) och Predaking är här igen! Han säljs i ett paket med alla fem på en gång, så till skillnad från exempelvis Terrorcons tidigare i år behöver man inte vänta på att alla ska släppas separat. Vi snackar en ordentligt stor låda där fem grova figurer ligger insnörade.
Det första intrycket av alla fem är att de är väldigt lika originalen. På många sätt för lika. De har liksom samma sorts korta armar och halvkorta ben, som gärna hade fått uppdateras. Ett annat ”klassiskt” drag är att väldigt mycket av detaljerna består av dekaler. Särskilt Divebomb och hans vingar är formligen smockade med dekaler och om du placerar dem fel så förstörs intrycket av hela alltet. Dekalerna är tunna och pillriga, och jag fick ta till en skalpell för att placera de minsta. Vad värre är är att de sitter dåligt till på vissa ställen. Det är lätt att börja fransa upp dem från kanterna, särskilt alltså på vingarna och där man håller i ofta, som på Rampages bröstkorg. Några på Divebombs rygg verkar också ligga direkt an mot något och efter bara två förvandlingar fram och tillbaka så har de börjat rivas sönder! Inte bra!
De här figurerna har alltså tre former: djur, robot och del av Predaking. Eftersom Predaking är så stor blir det också en ytterligare faktor att de måste vara tillräckligt stabila. Det innebär också att något måste kompromissas, och här är det djurformerna. De är nästan exakt lika (o)poserbara som originalen från 1986, och allmänt klumpiga. Redan här syns också de stora klumpar som utgör kopplingsdelar i Predaking. Främst gäller det de svarta pelarna som hänger under Headstrong och Tantrum, men även Divebombs vingpaket är enormt överdimensionerat.
Förvandlingarna är dock enkla och rätt eleganta, så låt mig titta lite närmare på robotformerna. Tantrum, som egentligen heter Torox av copyright-skäl, och Headstrong har liknande konstruktion med bara små estetiska skillnader. De har rätt fyrkantiga armar och hyfsat begränsad rörlighet med bara det mest nödvändiga. Men oväntat nog gillar jag dem bäst! Kanske beror det på att deras original var så bortåt skogen gräsliga så det här är en rejäl förbättring. De stora svarta klumparna på ryggen går lätt att mentalt tänka bort, och det är inte ofta som åtminstone jag poserar Transformers med ryggen utåt ändå. De har aningen längre ben än sina kompanjoner och deras grova armar passar ändå bra. Hasbro har också hittat på en bra gimmick med Predakings fötter, som fungerar som ryggkanoner i deras djurform. I originalet fick de här bitarna bara läggas undan, men här kan de hållas på axeln som någon sorts blandning av raketgevär och bergsprängare. Det blir en kaxig effekt och två bra figurer.
Rampage har kanske minst att säga om sig. Han verkar vara mest drabbad av produktionsfel, men min var i bra skick. Han är väldigt röd, och panterhuvudet ligger kanske lite långt ner på bröstkorgen. Det spekuleras i en ändring i sista minuten som skulle ha låtit huvudet skjutas in mer. Han är beväpnad med ett vanligt gevär och hans enda uppoffring för kombineringen är att han har en svart ryggsäck som ändå ser rätt kompakt ut. Alltså inga större problem med honom designmässigt.
Divebomb brukar vara en av mina favoriter i gänget och den här har många fördelar. Alla dekalerna, när de väl är på plats, ger hans vingar massor av coola detaljer, och jag diggar hans design i allmänhet. Vingpaketet är lite väl stort, men trots att han har samma ryggsäck som Rampage döljs den på ett himla smart sätt så det inte blir för påträngande.
Slutligen har vi Razorclaw, som hade varit mycket bättre med några små skillnader. Hans armar känns alldeles för korta (precis som på originalet) och hans huvud saknar det där lilla extra. Jag brukar notera att Razorclaw är väldigt lik Grimlock, fast med andra färger. Det här huvudet är lite för avrundat och snällt – Razorclaw ska ju föreställa den ultimata jägaren. Det grundläggande anime-coola i ett gigantiskt lejonhuvud på bröstet kommer man dock inte undan. Så det är en acceptabel version ändå.
Nu är det dags att kombinera hela gänget, men det får bli i nästa del.