Nu börjar jag faktiskt verkligen känna att jag ligger efter med Transformers-serierna och att det tar alldeles för lång tid att komma ikapp. De här matiga och prisvärda samlarböckerna släpps långt i efterhand – det sista numret i den här delen kom i april 2013 – och jag har lite svårt att hänga med i samlandet då figurer som pushades då, inte alltid säljs längre.

Bok tre börjar med berättelsen Monstrosity, som liksom Autocracy är skriven av Chris Metzen. Tyvärr är den också tecknad av Livio Ramondelli och jag ber om ursäkt om jag upprepar mig, men hans teckningar är verkligen inget att ha. Det är en fristående berättelse som tar upp vad som hände efter att Megatron hade besegrats för första gången, för sisådär fyra miljoner år sedan. Scorponok tar över herraväldet och kommer i konflikt med Grimlock och hans Dynobots … och det hela känns som billig fan service. Inte nog med att den konflikten kördes i Maximum Dinobots-miniserien några år tidigare, den kördes också samtidigt i Simon Furmans Regeneration One. Det kryddas sedan med en massa pasticher på Transformers-filmen. Problemet är nog Metzen. Oavsett hur mycket bra lore han har knåpat ihop i Warcraft så är han ingen höjdarberättare, och i jämförelse med James Roberts som har styrt IDW-serien på sistone så är han en ren amatör som inte är kapabel till mycket mer än Transformers-fan fiction.

Med detta överstökat (utan att något av vikt egentligen har avslöjats) så flyttas fokus till nutid och Cybertron, där Megatron precis har återvänt. Han sågs senast för sisådär tolv nummer sedan då han kämpade mot supermonstret som hotade Cybertron, och man hade kunnat tro att han skulle ha förändrats. Men icke då – han har en lömsk plan för att kunna ta makten. Och … whoah. Status quo blir inte bara rubbat, det kastas all världens väg. Serien Robots in Disguise hade vant oss vid en ganska ordinär berättelse, men i några korta nummer förändras allt. Det är imponerande. Jag är bara lite besviken på en dubbel karaktärsvändning som blir överstökad lite för snabbt. Men samtidigt gillar jag att gränserna mellan Autobots och Decepticons luckras upp ytterligare – Swindle känner sig manad att hjälpa en Autobot, Dirge har inget emot att slåss på den andra sidan, och Jazz väljer att bli neutral tillsammans med Skybyte. Och så är det kul att totalt nollade karaktärer som Needlenose och Apeface får spela halvviktiga roller.

Sen över till More Than Meets The Eye, som bara har tre nummer i den här samlingen. MEN. VILKA. NUMMER! Hjärnpularen Chromedome sitter och mekar med Overlords minnen ombord på deras skepp. Overlord var ju den supermäktiga, psykopatiska krigsherren som drev den Apocalypse Now-liknande berättelsen i Last Stand of the Wreckers, och den här historien blir en fortsättning på det. Han kommer loss och börjar förstås göra slarvsylta av skeppets besättning. Och ja, nu är det allvar. Folk dör, på riktigt.

Och här lyckas More Than Meets The Eye med något som serien, eller franchisen, aldrig någonsin lyckats med förut: att presentera sorg. Visst, Optimus Prime dog i filmen och en massa sjuåringar blev fick sin hjältedyrkan krossad på kommersialismens altare, yadda yadda. Men det har alltid rört sig om ett ”NOOOOOOOO” när någon stridskamrat har gått åt. More Than Meets The Eye har i smyg byggt upp en romantisk relation, en faktisk kärleksrelation mellan två av dessa karaktärer som mestadels är asexuella men åtminstone alltid (förutom uppenbara undantag som Arcee) framställs som manliga. Och när karaktärer bryr sig om varandra så bryr man sig om dem, och pang: tragedi.

Efter lång uppbyggnad når alltså båda serierna sitt klimax, och berättandet är bättre än någonsin. Och just därför blir det nu ännu jobbigare att vänta ett halvår eller så på nästa samling …