Transformers: The IDW Collection Phase Two #9

Under en kort tid ryktades det att IDW skulle upphöra med de här samlingarna eftersom serien nu har slutat och startats om i en ny kontinuitet. Det vore förstås bedrövligt eftersom jag istället skulle behöva leta rätt på en himla massa fristående trade paperbacks. Även om de här böckerna är lite väl långt efter utgivningen (historierna i volym 9 släpptes ursprungligen 2015) så är de himla tjusiga att samla på och ett lagom mastigt format att plöja sig igenom varje gång.

Volym nio bjuder på ganska rättframma äventyr som förstås bygger vidare på de två parallella historierna. Den större delen ägnas åt en blandning av avsnitt från den huvudsakliga Transformers-serien (tidigare Robots in Disguise) och en miniserie döpt efter Windblade, men i praktiken är det samma handling. Ett litet sidospår håller koll på vad som händer på Jorden med omnejd, där en grupp gamla Decepticons under Galvatrons ledning håller på att bygga en rymdbas tillsammans med Blackrock, den gamle mogulen som spelar en helt annan roll här än i de gamla serierna. Men mest handlar det om Cybertron och äventyren där. Starscream är fortfarande ledare för hela planeten och börjar experimentera med en rymdbro, enligt honom själv för att idka handel och stötta de tidigare kolonierna som börjat göra sig påminda och i ett fall ju skickat Windblade och hennes kompanjoner som representanter. Det här är ett tillfälle i berättelsen att vidga karaktärsutbudet en aning och knyta ihop andra kontinuiteter. Till exempel representeras den gamla Cybertron-eran (cirka 2005) av planeten Velocitron där allt görs upp genom racing, och så antyds att även Beast Wars-gänget lever på en egen planet.

Men det är mest inhopp. Transformers vol. 2 fortsätter att vara serien som främst ska sälja leksaker, och det gamla gardet från 30-årsjubiléet (Rattrap, Scoop, Chromia, Starscreams Armada-inspirerade form och så vidare) börjar så smått skjutas undan till förmån för de (då) nya leksakerna i Combiner Wars. IDW-serierna hade ju redan varit inne och nafsat på konceptet och både Menasor och Superion hade förekommit tillfälligt men misslyckats. Klart mer dramatiskt var det att Prowl ju tog över Devastator efter att Scrapper gått och blivit dödad för lääänge sedan. Och så var ju First Aid ordentligt insyltad i den andra serien, More Than Meets The Eye, och skrevs hastigt och lustigt ut från den för att kunna gå ihop med sina kompisar Protectobots, som hittills inte ens varit ett team här. Resultatet? Tja, fyra gigantiska gubbar som står och slår på varandra om vartannat. Som leksaker är allihop utmärkta (vilket har resulterat i att flera av dem står i min hylla nu) men berättandet blir lidande när de slåss mot varandra eftersom hela poängen – att de är tokstora – försvinner när alla är det. Historien är dock inte slut än, så vi får se om Combiner Wars betydde något mer än småbråk.

Tyvärr använde IDW fortfarande Livio Ramondelli alldeles för mycket. Jag kan dock erkänna att hans stil ändrades en aning och förutom det första avsnittet är det väldigt lite av ”glänsande gubbar står still i mörker medan bara deras ögon lyser”. Och ibland kan han teckna rätt väl, problemet är bara att det lika ofta blir märkliga perspektiv och tillknölade ansikten. De avsnitt som tecknas av Sarah Stone och Andrew Griffith är märkbart bättre, mer detaljerade, mer livfulla och är mycket bättre på både personlighet och action, men …

Sen har vi fyra avsnitt av More Than Meets The Eye, som skalar tillbaka det episka och bjuder på lite väl godtyckliga fristående berättelser. Det är som vanligt fullproppat med fantastisk dialog och framför allt Nautica får tillfälle att utvecklas. Som nykomling har hon byggt relationer med flera av skeppets nördigare typer, och hon börjar bli väldigt god vän med Skids. Hela gänget besöker ett annat skepp för att sörja den legendariske Thunderclashs nära förestående bortgång genom att, eh, dansa. Några av dem stannar kvar på efterfesten, bara för att upptäcka att skeppet är invaderat av någon sorts monster. I nästa äventyr utspelar sig hela alltet i en virtuell projektion av en alternativ Jorden där allt fungerar som i en sitcom och hela gänget har tagit sina mänskliga former. Och ja, vi får se hur Megatron skulle se ut som människa. Det hela blir lite väl meta, men åtminstone underbyggt av en del detaljer som James Roberts petade in i berättelsen typ sex år tidigare, vilket måste vara någon sorts rekord i förebådande. Vid det här laget känns det dock som att Roberts blev lite väl experimentell, och förutom tonvis av karaktärsutveckling så har de här avsnitten inte så mycket att erbjuda. Det avslutas med ett besök hos Transformers ”lieman”, en enstöring som håller koll på precis alla som dör, vilket leder till en del självrannsakan hos vissa.

Medan den serien står och stampar händer det i alla fall lite mer i huvudserien, så det är inte direkt bortkastad tid att ta sig igenom de där berättelserna. Men det är definitivt inte en av de starkare samlingarna.

Lämna ett svar