Efter en framgångsrik nytolkning av praktiskt taget samtliga låtar från Turrican-serien gav sig Chris Hülsbeck på ett nytt Kickstarter-projekt: ett orkesterarrangemang av den bästa musiken från Turrican II. Valet var givet, för även om övriga spel har en del bra musik är det del två som står i särklass. Ett litet urval behövde ändå göras då bara tio stycken fick vara med, men många av bosslåtarna är uppriktigt sagt inte lika minnesvärda. En del är också alldeles för hoppigt och plojigt för att på ett rimligt sätt kunna fungera med orkester; ”Metal Stars” hade aldrig fungerat. Däremot hade det varit intressant att se hur de Castlevania-doftande syntsträngarna i ”Unidirectional Fight” hade fungerat, för att inte tala om den fullständiga galenskap som hade kunnat uppstå i Norrköpings Symfoniorkester (som ligger bakom inspelningen) om de hade fått tolka ”Powerslide Into Hypercycle Drive”. Det hade också kunnat bli väldigt intressant med ”Mr Walker And His Factory”.
Men det säger en del om soundtracket då det fortfarande är tio fenomenala stycken som finns med. Det inleds med ”The Final Fight”, som är den mäktiga intromusiken. Den är lika mäktig här, men nyheten förtas en aning av att samma stycke har framförts i liknande orkesterarrangemang förut. Det gäller även ”The Great Bath”, men där blir effekten en annan. Jag brukar aldrig bry mig särskilt mycket om den här melodin, men arrangemanget är strålande, mer komplext och mer lämpat för klassisk musik med lite vibbar av Grieg, vilket är ett betyg så gott som något.
I övrigt är det bra versioner av bra musik, som utvecklar de ursprungliga fyrkanaliga Amiga-melodierna till fullfjädrade men inte särskilt ambitiösa arrangemang. Det jag saknar är omväxling: det avslutande ”Freedom” hade passat perfekt i en lite långsammare, superpampig tolkning, mer ”Great Gates of Kiev” liksom. Det är annars ett av de bättre arrangemangen, tillsammans med den mullrande ”The Wall” och den alltid lika käcka ”Traps”.
Den största besvikelsen är väl ”The Desert Rocks”, som ursprungligen var en av höjdpunkterna, men den lider här av en lite för trogen tolkning där en simpel blåssektion kör den inledande melodin. Jag är inte heller förtjust i de Monkey Island-doftande klocktonerna på ”The Hero” och ”Exploring Secret Dungeons”. Men bortsett från det är det ett väldigt gediget arrangemang och väl framfört, med många stycken som kan stå sida vid sida med storverk som Uematsus eller Mitsudas orkestrala tolkningar.
