Turrican Soundtrack Anthology

Det var aldrig något tvivel om att jag skulle stötta Chris Hülsbeck i hans projekt att återuppliva Turrican i musikform. Trots att Amiga-eran bjöd på mycket god spelmusik var Turrican-spelen i särklass, och Turrican II har, låt för låt, ett soundtrack som kan mäta sig med de allra bästa. Kickstarter fungerar ju så att man erbjuder en summa pengar, och om projektet blir av och blir klart så får man någon sorts produkt. Men det är ingen förbokning, och som i vilket projekt som helst går det aldrig att förutse hur lång tid det kommer att ta.

Turrican Soundtrack Anthology blev populärare än någon hade kunnat hoppas, och ambitionen växte. Det gjorde att det blev ordentligt försenat med närmare ett år efter de första spekulationerna. Men den som väntar på något gott…

Den digitala utgåvan levererades i slutet av november, så fort den var helt färdig, som utlovat. Så jag har redan lyssnat ordentligt på musiken, men det kändes viktigt att få det fysiska exemplaret i min hand också. Och det är en riktigt gedigen produkt. Alla exemplar är numrerade eftersom bara de 2500 förbeställda exemplaren kommer att tillverkas, och det var lite kul att få nummer 1980 som är mitt födelseår. Baksidan är också signerad, vilket är trevligt trots att jag redan hade Chris autograf. De fyra skivorna och manualen har olika artwork som moderniserar metallgubben själv en aning, men framsidan är gjord av Celal Kandemiroglu, mannen som gjorde de ursprungliga omslagen. Och den är gräslig… på ett lite Ugly Boxart Mega Man-aktigt charmigt sätt. Turrican ser lika bajsnödig ut som alltid och till och med titeln har den där fjantiga ihopskrivna-bokstäver-stilen. Jag älskar det.

turrican_soundtrack_anthology

Förutom skivboxen erbjöd projektet lite lyxprodukter som jag valde bort. Det gick att få originalmusiken på USB-sticka, en LP-skiva med ett bonusspår arrangerat av Yuzo Koshiro (Segas musikhusgud bakom bland annat Streets of Rage) och, som yttersta lyx, en speldosa som framför ”The Great Bath”. Riktigt så mycket pengar hade jag inte att bränna, men jag är ändå lite avundsjuk på de som kunde.

Låt oss då ta en titt på de fyra skivorna. Här finns all musik från Turrican, Turrican II och Turrican III, diverse bonusmusik och en skiva som blandar Mega Turrican (som mestadels var samma spel som Turrican III), Super Turrican och Super Turrican II. Utöver Chris egna arrangemang finns också gästspel av C64-legendaren Allister Brimble och Machinae Supremacy, ett långt symfonistycke som blandar ”The Final Fight” (Turrican II-ledmotivet) med ”The Great Bath” i en minst sagt storslagen körvariant, och ett Transformers-medley av Vince DiCola. Det senare kräver kanske en förklaring. Vince skrev musiken till Transformers-filmen som var en stor inspirationskälla för Chris (som stal vissa bitar rakt av till Turrican), och att han kunde bidra med lite bonusmusik hit sluter cirkeln på ett trevligt sätt.

Jag har spelat alla Turrican-spelen på Amiga, förstås, men tvåan är helt klart det jag har lagt mest tid på. Jag har hela soundtracket inspelat på egen hand från Amigan, vilket också gjorde att USB-pinnen kändes mindre nödvändig, även om Chris förmodligen gjorde ett bättre jobb i överföringen. Därför var det givet att börja där. Och redan från start imponerar det. ”The Final Fight” är ett monsterstycke som spelas under både speldemonstrationen och det långa introt, och växlar i ton flera gånger. Det är ganska små förändringar, främst för att ge det hela ett större tryck. Spelet börjar med ”The Desert Rocks”, ett extremt retrodoftande, ösigt stycke. Den stora skillnaden här är att lyftet från fyra ljudkanaler ger ett betydligt djupare sound. Ett litet problem med båda de här var att de var så briljanta och pressade Amiga-ljudet till max redan från start. Därför verkar inte Chris ha vågat peta i dem särskilt mycket. Å andra sidan är det en ljudkvalitet som stackars Paula aldrig kunde drömma om.

Som förut är bossmusiken generellt inte spännande på egen hand. Den är dock välgjord och i hög spelmusikklass, men inget riktigt minnesvärt. Nästa bana däremot, oj oj oj! ”Traps” var redan ett fartfyllt stycke med en väldigt originell melodi som egentligen börjar först efter en minut. Den nya versionen är flera gånger bättre, och ett perfekt exempel på Turricans mångbottnade musik. ”Exploring Secret Dungeons” var ingen favorit ursprungligen, men ett nytt elgitarrkomp gör den mycket mer intensiv nu. Samma sak gäller ”The Great Bath”, som alltid var lite för ambitiös för hårdvaran.

Halvvägs in i spelet blir det plötsligt ett sidoscrollande shoot’em up, och musiken där är bland den bästa i spelet. ”Concerto For Lasers And Enemies” har trimmats ytterligare ett varv, och är helt strålande, med en dånande bas. Möjligen blir ekot lite för framträdande och smetar ur de finaste detaljerna. Efter en grym boss hamnar man på en bana där musiken lämpligt nog är döpt till ”Unidirectional Fight”, med ett helt annat tempo och vissa drag av Castlevania, men med ett Atari-doftande bakgrundsspår. Efter ett maskinfel övergår banan till den hysteriskt snabba ”Powerslide”-sektionen där man måste hålla sitt superspeedade skepp i rätt kurs, och musiken följer samma takt.

Den följande banan uppskattade jag inte riktigt musiken på förrän jag spelade in soundtracket. Både ”The Wall” och ”Mr Walker And His Factory” är tunga, mekaniskt marcherande stycken. ”The Wall” har fått ett nytt pianokomp som balanserar upp riktigt bra. Jag är också lite road av att Chris valde precis samma uttoning som jag, genom att skära ner den sista biten till bara en kanal. Mr Walker mår ytterst bra av de tyngre trummorna. Därefter eskalerar det genom flera utmärkta stycken, för att kulminera i slutmotivet, ”Freedom”.

Man kan förstås förmoda att de som inte har spelat Turrican II framlänges och baklänges inte är lika överväldigade. Men även bland resten av musiken finns det många guldkorn som befäster Hülsbecks position som spelkompositör av rang. Gillar du fartfylld spelpop i samma stil som Mega Man finns det mycket att hämta. ”Thunder Plains” från ettan är ett mästerverk rakt igenom, ren magi. ”Outpost” är riktigt trevlig, liksom den totalt malplacerade C64-plattformsspelsdängan ”Jet Pack Attack”. ”Flightmare” och den hårdrockstunga ”Faces of Terror” kompletterar ettans soundtrack.

I Turrican III finns också minnesvärd musik, som ”Payment Day”, ”Factory Action”, ”Air Combat”, samt ”Scrap Yard I” och ”Scrap Yard II”. Spelet avslutas med den mycket oväntade pianoballaden ”Credits”, som definitivt visar att musiken i Turrican III var bättre än själva spelet, som kändes rätt tamt. Även konsolversionerna har en del höjdpunkter, som ”Wormland” och ”Submerged”. Överhuvudtaget är de soundtracken mer filmiska och mindre Turrican-distinkta, på gott och ont men mest ont.

Med nästan hundra omarrangerade stycken, som i de flesta fallen var yppersta spelmusik redan från början, är det här en guldgruva. Även om förbättringarna varierar är allihop bättre på något sätt, och samlingen bjuder på ett väldigt tidstypiskt men ändå uppdaterat och utvecklat Amiga-sound. Missade du chansen att få den här boxen kan du åtminstone nöja dig med att själva musiken finns för nerladdning i yppersta kvalitet på Chris Hülsbecks Bandcamp-sida, för tio dollar per skiva. Har du någonsin gillat Turrican så är det definitivt värt det.

Det här inlägget postades i Retro, Spel, Spelmusik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.