Att det inte kommer en uppföljare på ett spel man gillar är trist, men det är något man får leva med i den här branschen, särskilt om man har en smak som inte innefattar Call of Duty. Däremot är det minst sagt frustrerande när det släpps en uppföljare som sedan aldrig lämnar Japan, kanske för att den är på fel format eller för att utgivaren helt enkelt inet tror att det är värt besväret. Här är åtta uppföljare som bara japansktalande får prova på.

Suikoden: Centennial Tapestry
Efter det hyfsade men omotiverade Suikoden Tierkreis hade Konami kunnat göra ett nytt Suikoden i det ordinarie serien, det som alla ville ha. Istället gjorde de Suikoden: Centennial Tapestry. Undertiteln är inofficiell eftersom en översättning aldrig blev aktuell. Spelet utspelar sig i samma fria universum som Tierkreis, och bjuder visserligen på 108 nya hjältar och en sedvanligt trevlig historia, men eftersom det släpptes 2012 till den stendöda Playstation Portable hade det troligen aldrig varit tal om en västerländsk version även om Konami hade orkat bry sig. Det är visserligen lite av en tradition i serien. Kortspelet till GBA släpptes aldrig här, liksom de båda textäventyren om Nash i Suikogaiden-serien, för att inte tala om det hett efterlängtade widescreenversionen av Suikoden I & II till PSP.

Secret of Mana 2
Secret of Mana dök upp under Squares storhetstid i slutet av SNES-eran. Det var egentligen del två i Seiken Densetsu-serien, som var en mer actionbetonad spinoff av Final Fantasy (vilket egentligen gör att Final Fantasy XV borde hela Secret of Mana 3, men men), men med en ny handling och möjligheten att spela två (eller tre) spelare samtidigt. Till skillnad från Final Fantasy VI och Chrono Trigger släpptes det till och med i Europa, som ett smakprov på vad vi gick miste om i största allmänhet. Men efter att alla hade blivit riktigt sugna på Secret of Mana 2 visade det sig att det aldrig skulle komma hit. Ett av konsolens snyggaste spel med en ofantligt ambitiös handling med tre olika berättelser i ett förblev Japan-exklusivt. Vi får väl vara glada att pixelfesten Legend of Mana dök upp några år senare som plåster på såren.

Valkyria Chronicles III
Ett av de hetaste exklusiva spelen under Playstation 3:ans tidiga era var Valkyria Chronicles, ett fräscht och fartfyllt strategispel med fantastisk design och tonvis med utmaning. Det blev en större framgång än Sega hade trott och efter en kort period av att vara eftertraktat bland samlare gjordes till och med en ny tryckning. Därför borde en uppföljare vara given. Det var den… till PSP. Precis som med Suikoden valde Sega att släppa nästa spel till det mer gångbara formatet i Japan. Valkyria Chronicles II översattes faktiskt, och släpptes på den döende marknaden i väst. Därför blev Valkyria Chronicles III aldrig ens aktuellt, och det som hade kunnat vara en lång kärlekshistoria blev en kort passion. Den enda chansen vi får att prova på gänget från trean är i Project x Zone, där några av huvudpersonerna dyker upp.

Ryu ga Gotoku Kenzan
Ja, vi fortsätter väl på Sega-temat. Yakuza-serien är ett sånt där märkligt exempel på god vilja från utgivaren. Det är ett hysteriskt japanskt spel som dessutom är enormt påkostat och fyllt med timtals av dialog, i text- och talform. Att vi ändå har fått fyra av spelen hit, plus spinoffen Dead Souls, får ses som högst anmärkningsvärt. Det räckte dock inte för det första Playstation 3-spelet, som var ett Yakuza-spel i 1600-talsmiljö, med samurajparalleller till den moderna historien. Nog för att det är kul att gå på karaokebar och klubba ner korkade gangsters med trafikkoner, men jag hade så gärna velat spela det här spelet, vandra runt i gamla Kyoto och träffa Musashi. Vi fick inte heller spelen till PSP (ser ni ett mönster?) och det återstår att se om Yakuza 5 kommer att gå samma öde till mötes – det är ett halvår sedan den japanska releasen och inget har sagts…

Sakura Wars 1-4
Det här är väl egentligen en lite bakvänd situation. Efter att helt ha ignorerat hela Sakura Wars-serien, både originalen och nyutgåvorna till Dreamcast och Playstation 2, valde Sega märkligt nog att satsa på en konvertering av det sista spelet, Sakura Wars 5. Troligen för att det utspelade sig i USA och därför var snäppet mer säljbart i väst, men tyvärr var det inte alls lika bra. De riktiga höjdarna, de första tre spelen, förblir oöversatta och lär fortsätta att vara det eftersom Sakura Wars 5 tokbombade. Nu börjar också tekniken springa ifrån spelen och när det inte finns ens ett bärbart format där grafiken skulle kännas acceptabel är nog loppet kört för Sakura, Erica och deras respektive blomsterkampstyrkor.

Tobal 2
Det var ett tappert försök. Tobal no 1 hade märkliga men originella karaktärsdesigner av Akira ”Dragon Ball” Toriyama och ett ganska komplext fightingsystem, men den släta polygongrafiken och det begränsade karaktärsutbudet gjorde att det helt kom bort i hypen runt Tekken och Soul Blade. Därför fick vi aldrig hit uppföljaren Tobal 2, som var förbättrat på alla tänkbara sätt. Det sägs ha matchat Virtua Fighter i spelbarhet och förutom det ordinare fightingläget fanns ett stort påkostat rollspel där varenda fiende man mötte även kunde låsas upp som spelbar figur. Det gör att Tobal 2 i teorin har det största karaktärsutbudet av alla fightingspel någonsin, även om de flesta bara har ett par attacker. Oavsett vilket så fick vi aldrig prova.

Mother 3
Efter NES-spelet Mother valde Nintendo att översätta uppföljaren Mother 2 som Earthbound, som blev ett väldigt hyllat spel i USA (hit kom det förstås aldrig, för rollspel uppskattas inte i Europa, som alla vet). Mother 3, som skulle släppas till Nintendo 64 och översättas som Earthbound 64, lades ner och omarbetades till Mother 3 till GBA. Som inte översattes alls. Komplicerat? Minst sagt. Det har länge varit starkt efterfrågat och man kan föreställa sig att en ny översättning och digital release (som med Sin & Punishment eller Rondo of Blood) skulle bli en försäljningssuccé. Men Nintendo har visat sig kallsinniga än så länge, och verkar dessutom ointresserade av att göra något nytt med Mother-serien.

Spartan X-2 (Kung Fu 2)
Och slutligen en riktig obskyritet. Arkadspelet Kung-Fu Master hette ursprungligen Spartan X och var (mycket) löst baserat på en Jackie Chan-film med samma namn. Det utvecklades av Takashi Nishiyama som senare skulle skapa Street Fighter, Neo-Geo och allt annat gott i världen. Hur som helst, det är mest känt som ett av de tidiga NES-spelen Kung Fu. Det fick en uppföljare till NES under namnet Spartan X-2, som förstås inte sade oss ett dyft. Det har ett liknande upplägg men mer realistisk grafik (med NES-mått mätt). Det släpptes, förstås, aldrig här.