För ett par år sedan släppte Hasbro en magnifik nytolkning av Star Saber och Victory Leo i Haslab-programmet, som innebar att tusentals fans fick crowdfunda det stackars fattiga leksaksföretaget så att de kunde släppa något alldeles extra. Tyvärr var det programmet, då, inte öppet för oss i Sverige, så ett par figurer som lätt hade varit värda de cirka 1500 kronor de kostade ursprungligen sköt direkt upp till 3000 kronor på andrahandsmarknaden, och har sedan bara fortsatt uppåt. Så mycket tyckte jag inte att det var värt för två relativt obskyra figurer, trots att de är rätt unika.
Star Saber var den sista huvudsakliga Autobot-ledaren i den japanska tv-serien Transformers Victory. Hans ursprungliga leksak släpptes förstås också bara i Japan, och var länge en helig graal för många samlare. När jag höll på mycket med att köpa grejer på japanska auktioner hittade jag faktiskt ett exemplar i halvslitet skick runt 2009, men uppenbarligen verkar jag ha missat att spara några bilder på den. Trots sin ålder var det en cool figur.
Men så fick jag tillfälle att köpa Masterpiece-utgåvan för ett resonabelt pris. Den släpptes 2015, och jag var sugen redan då men hoppades att det även skulle komma en Victory Leo för att komplettera paketet. För grejen med de här två är ju att de kan kombineras till Victory Saber. I praktiken är det egentligen bara Star Saber med vingar och ryggkanoner, och några ihopvecklade bitar att stå ovanpå, men ändå saknas det något med Star Saber på egen hand. Nu tio år senare kan vi konstatera att det aldrig blev något av det, men samtidigt har han mycket att erbjuda på egen hand.
På samma sätt som sin föregångare Powermaster Optimus Prime/Ginrai, så har Star Saber flera former. Saber är en ganska ordinär figur som förvandlas till ett flygplan. Designen är rätt generisk och jämfört med nyare figurer är Saber ganska stel. I Masterpiece-sammanhang är också armarna lite väl simpla, och händerna viks bara ut från stora hål. Saber har ett eget svärd (förstås), men den stora gimmicken är att han har en ”Brainmaster”. I väst hann vi se till exempel Headmasters, där en figur förvandlades till ett huvud, och Targetmasters som hade ett förvandlande vapen. Brainmastern är en liten figur som ställer sig på en hiss i Sabers torso, och när man stänger luckan åker figuren upp och fyller i ansiktet (så borde det inte vara Facemasters?). Det mest imponerande är att Saber trots detta kan vrida på nacken, men tyvärr begränsar det hans rörlighet och därmed även Star Sabers. Och Brainmastern i sig är extremt välmålad och har lite poserbarhet trots att den bara är några centimeter hög.
Saber blir alltså ett flygplan, men även i den formen kan han kopplas ihop med ett större stycke som gör honom till ett gigantiskt rymdskepp. Den här formen är klart den svagaste. Det är mer eller mindre Star Saber som ligger på mage med benen uppdragna, med ett ”kanontorn” ovanpå som förstås är hans huvud. Det finns faktiskt landningsställ, men de känns bräckliga. Det följer också med ett vingligt stativ. Eller förresten, den absolut svagaste formen är basläget, som jag som vanligt inte ens ids testa.
För att äntligen komma till Star Saber så förvandlar vi Saber till ett kompakt paket, och vecklar ut armar och ben på den större kroppen. Förvandlingen är marginellt mer avancerad än den gamla figuren från 90-talet, men eftersom tv-serien redan följde den leksakens design så blir också Masterpiece-versionen rätt lik.
Och det är faktiskt en cool figur. När Transformers slutade släppas i USA blev den japanska tv-serien mer och mer typiskt anime-mecha, och Star Saber designades bland annat av Kunio Okawara som tidigare jobbat med Gundam. Och även om mycket av de ursprungliga Transformers-designerna hämtade inspiration från Gundam så är det här nästan en exakt kopia, komplett med det typiska vit-röd-blå-gula färgschemat. Han har också ännu mer heroiska proportioner med gigantiska underarmar och ben.
Han är förstås mycket mer poserbar jämfört med originalet, men mycket har hänt på tio år till och nu känns han lite begränsad. Hans huvudsakliga vapen är förstås ett svärd, som sitter halvsäkert i handen. Det är en uppskalad version av det som Saber använder, vilket är en bra lösning för att få rätt proportioner. En stor nackdel är dock att det gigantiska parerskyddet gör att han inte kan hålla det med eggen utåt, vilket stör mig rätt rejält. Det går också att byta ut greppet till ett längre så att det går att hålla i båda händerna, men i gengäld sitter det ännu sämre. Det är väldigt synd, för Star Saber är specifikt designad för att kunna hålla det så, vilket inte alltid är fallet med Transformers. Men det går rätt bra att bara placera ihop händerna och låtsas att det är det längre greppet.
Star Saber har också en sköld, som förvandlas från stativet. I övrigt är det lite dåligt med tillbehör. I teorin kan han använda samma gevär som Saber, men det ser alldeles för litet ut på honom. Här saknas verkligen det gigantiska geväret som Victory Leo erbjöd. Det går att förvara de flesta vapnen på ryggen så att man har ordning på dem i alla fall.
Anledningen att jag slog till så här långt senare var till stor del Masterpiece Ginrai. Trots att de har släppts i helt olika epoker och har designer som inte riktigt matchar, så passar de väldigt bra tillsammans. Hela grejen med en mindre figur med en pytteliten kompanjon som blir bröstkorgen i en jättefigur är ju densamma, även om det råkar vara en lastbil och ett rymdskepp. Och Star Saber i sig är onekligen en klassisk design, som kombinerar Transformers-estetiken med traditionella mecha på ett väldigt bra sätt. En intressant aspekt är att han faktiskt inte alls ser snäll ut. Efter åratal av Optimus Prime-propaganda så har ju det här utseendet förknippats med en hjälte, och det var ett medvetet drag att göra Star Saber till en utveckling av samma koncept. Men designen på ögonen här ger honom ett elakt drag, och passar faktiskt bättre till hans tolkning i IDW-serierna där Star Saber var en religiös fanatiker. En fallen hjälte är betydligt mer intressant än ännu en övermäktig superledare som bara dyker upp och räddar dagen hela tiden.
