Eftersom EA numera äger Codemasters (och därmed Sensible Software) så kunde inte A500-gänget få in några av deras spel på sin maskin, och Evercade-kassetten slutade tillverkas i förtid. Var det värt att leta rätt på den för dubbla priset? Det finns ju ändå sjutton spel på den, inklusive några riktiga klassiker. Låt oss testa alltihop och se om det är värt att sörja vad som troligen blir EA:s nästa offer.

Bee 52

Jag vill minnas att Jeff Gerstmann var rätt brutal mot det här spelet i sin genomgång av samtliga NES-spel, men det är inte uselt. Menlöst, möjligen, men det har sin lilla charm. Det är ett shoot’em up där man flyger ett bi som ska samla på sig nektar, samtidigt som man skjuter vilt mot spindlar, gräshoppor, myror och annat otyg. Med en eskalerande arsenal värdig ett Cave-spel är det en ganska bisarr historia, men det är knappast värt att spela någon längre stund. 2/5

Big Nose the Caveman

Så fort C64-arpeggiona drar igång på titelskärmen är det lätt att förstå vad man gett sig in i. Av någon anledning var det sena 80- och tidiga 90-talet fullkomligen nedlusat av plattformsspel med grottmänniskor. Toki, Bonk, Chuck Rock, Prehistoric Man, Prehistorik, Joe & Mac, Wonder Boy … och det här är kanske det menlösaste av de alla. Som vanligt klubbas dinosaurier, förstås, trots att djur som stegosaurus levde för 150 miljoner år sedan och knappast hade någon överlappning med släktet homo. Det är ovanligt förlåtande för att vara ett brittiskt 8-bitarsspel men nåde dig om du ändå förlorar ett liv och därmed alla kastvapen – då kan du lika gärna börja om från början. 1/5

Big Nose Freaks Out

Det andra Big Nose-spelet är faktiskt … bättre. Av någon anledning åker Bignose (ja, namnet stavas annorlunda än spelet) runt på en enhjulig skateboard stulen rakt av från B.C.-serien. Banorna är betydligt mer ambitiösa vilket visserligen innebär att de får samma oöverskådliga rörighet som exempelvis Aero the Acrobat, men här behöver man i alla fall inte samla ett visst antal grejer. Kontrollen är hyfsad och det finns en del presentation som gör det någorlunda fräscht, inklusive musik av Allister Brimble. 2/5

Boomerang Kid

Australien är en farlig plats, där precis allt vill ha ihjäl dig, inklusive koalabjörnarna. Det är premissen i det här föråldrade spelet, där du måste samla bumeranger, inte för att kasta utan för att låsa upp vägen till nästa bana. Det släpptes 1993, men känns som en NES-arkadkonvertering från typ 1985. Jag trodde att spelvärlden förbjöd plattformsspel med fallskada strax efter Spelunker. Frustrerande och vansinnigt simpelt. 1/5

CJ’s Elephant Antics

Det här spelet släpptes till NES i samlingen Quattro Arcade, men fanns också på andra format. I teorin är det ett simpelt plattformsspel med en liten elefant som utforskar färgglada banor, lite med samma känsla som New Zealand Story. Men CJ’s Elephant Antics är ett spel som har kanske den sämsta spelkänslan och den uslaste speldesignen jag någonsin har upplevt. Allt känns horribelt. CJ står still en halv sekund efter att han har skjutit en projektil, men det gäller också om du skjuter i luften och hinner landa innan dess, vilket innebär att jag tappar rytmen helt. Det gör inte saken bättre att livsfarliga spikar är dödliga om du står någonstans i närheten av dem, vilket gör att du måste hoppa långt innan. Eller att CJ hoppar igen om du håller in knappen, vilket leder till dubbelhopp om du hoppar upp genom plattformar. Och allt det här är saker som är plågsamt märkbara fem minuter in i spelet. Ett fullständigt avskyvärt spel, som du måste testa för att se hur uselt det kan vara. Nej, det får inget betyg.

Cannon Fodder

Det här är Sensible Softwares näst största klassiker och fortfarande ett utmärkt spel. Med sin pekarstyrning är det ju ursprungligen ett renodlat Amiga-spel, men det här är konsolversionen. Det gör att vi missar sången i introt, och spelet är snäppet fulare och med sämre ljud överlag, men i gengäld känns det aningen enklare. Trots fler knappar på handkontrollen styrs det fortfarande med två ”musknappar”, och det känns oväntat modernt så här 32 år senare. Om du har levt under en sten sedan det tidiga 90-talet är Cannon Fodder ett arkadigt strategispel med en diskret brittisk humor. 3/5

Cosmic Spacehead

Det här ser ut att vara en 16-bitarsversion av Codemasters usla 8-bitarsplattformsspel, men det är lite mer än så. Cosmic Spacehead är nämligen ett peka-klicka-äventyr, där man behöver springa genom extremt menlösa 8-bitarsplattformsspelsbanor mellan varje område. Eftersom det är gjort för handkontroll blir det också lite segt att skyffla runt pekaren och klicka på saker, men det finns åtminstone en snabbknapp för att toggla mellan olika verb vilket gör saken lite smidigare. Kombinationen av menlöst peka-klicka och menlöst plattform är visserligen rätt unik och gör spelet värt att testa, men inte så mycket mer. 2/5

F-16 Renegade

Vertikala shoot’em ups fanns det förstås gott om även på NES, även om de flesta var hemska konverteringar av omöjliga arkadspel. F-16 Renegade har en obegriplig story där du spelar en tonåring vars lärare vill erövra världen, men som råkar ha tillgång till ett F-16 för att stoppa honom. Den är förstås irrelevant i själva spelet, som är simplaste möjliga. Det flyter på hyfsat, men har en extremt seg spelkontroll där planet glider i sidled ett tag efter att man har slutat styra, vilket gör det än mer omöjligt att undvika fiendernas mestadels slumpmässiga skott. 1/5

Linus Spacehead

Aaaaaaaaaaaaaaaaah!!! Vad är det med Codemasters programmerare och deras bottenlösa hat mot mänskligheten? Linus Spacehead visar sig vara en föregångare till Cosmic Spacehead och är ett mer renodlat plattformsspel, där man på den första banan inte kan hoppa utan måste använda bubblor för att ta sig upp från havsbotten. Den andra banan har kokosnötter som attackerar dig från alla håll, och om du förlorar dina tre liv så börjar du förstås om från början av havsbotten igen. Spelkontrollen är marginellt bättre än CJ’s Elephant Antics, det vill säga fullständigt miserabel. Herregud. 1/5

Mega-lo-Mania

Jag minns en dag för sisådär 35 år sedan. Jag stod i källaren på Lagergrens Bokhandel och kikade girigt på de nya Amiga-liren. Ett av dem var Mega-lo-Mania, ett ganska komplext realtidsstrategispel från Sensible Software, och jag vill minnas att det fick rätt mycket hype just då. Så här 35 år senare med en knagglig handkontrollsstyrning är det inte lika hett, och menyerna är rätt kryptiska. I teorin går det ut som vanligt ut på att optimera produktionsflöden och få ut enheter snabbt nog att övermanna motståndaren. Att man samtidigt behöva planera teknikträd á la Civilization var tydligen nyskapande då. Idag är det mest en kuriositet, men om du absolut vill spela det så är det i alla fall ett ganska omfattande spel som inte är i grunden trasigt, vilket gör det rätt extraordinärt här. 2/5

MiG 29: Soviet Fighter

Det är förstås inte direkt rätt läge för ett spel med en rysk huvudperson, även om han kämpar för att upprätthålla de (då) mer lovande relationerna med väst. Till skillnad från F-16 är det här ett Afterburner-liknande shoot’em up där man girar vilt för missiler som regnar ner från andra fiendeplan. Det är bara dåligt, men åtminstone inte lika vedervärdigt som många andra spel här. Så, grattis? 1/5

Psycho Pinball

Kanske är det Stockholms-syndrom efter att ha genomlidit den här samlingen, men Psycho Pinball känns oväntat kompetent. Visst, det är en skamlös klon av Pinball Dreams och Pinball Fantasies som stal flera av temana från separata banor rakt av, och grafiken är inte i närheten av Markus Nyströms klassiska pixlar. Men spelkänslan är helt okej, och borden är faktiskt hyfsat komplexa. Det har några minispel som inte bara bygger på displayen, och utnyttjar också det faktum att det är ett datorflipper, genom att en av banorna (Psycho, med cirkustema stulet från Partyland) kan skyffla över dig till Wild West (stulet från Steel Wheels), Trick or Treat (stulet från Nightmare/Stones’n’Bones) eller The Abyss (som har musik plankad från Den Lilla Sjöjungfrun). Du kan förstås också spela de andra tre separat om du vill. Den enda egentliga bristen med Psycho Pinball är att det får mig att önska mig en Digital Illusions-samling till Evercade. Men tills vidare är det här ett helt okej substitut. Se bara till att dra upp farten ett snäpp så känns det nästan som en av de svenska klassikerna. 3/5

Sensible Soccer

Tidernas bästa fotbollsspel var förstås också ett Amiga-spel men konverterades till alla möjliga format. Den här konsolutgåvan har alla de grundläggande elementen. Det går att använda tre knappar (kan vi tro att detta var Mega Drive-versionen?), men det går lika bra att spela med bara en, eftersom samma finessrika kontroll som i originalet finns här mestadels oförändrad. Datorn är lite smartare än tidigare och en del av de uppenbara fuskmetoderna för att alltid göra mål har försvunnit, men spelkänslan är fortfarande utmärkt. Det finns bara en rejäl miss – ljudet. Det går att köra med musik eller stänga av den, men däremot verkar det inte gå att stänga av det evigt malande publikoljudet, som låter som en mekanisk pennvässare. Det bisarra valet gör att jag tyvärr inte kan rekommendera den här versionen. 2/5

Stunt Buggies

Jag hade väntat mig ett ordinärt racingspel, men det här är snarare en klon av Rally-X. Åk runt i små labyrinter och plocka på dig bomber medan du undviker fiendebilar. Det är dock väldigt simpelt och aningen oöverskådligt, och mekaniken med att släppa ut rök för att sabotera fienderna fungerar inte bra. Knappast värt något större engagemang. 1/5

Super Skidmarks

Det här var något av ett retrospel redan när det släpptes 1995. Du kunde liksom spela Super Skidmarks på din Mega Drive … eller så kunde du spela Ridge Racer på din Playstation. Super Skidmarks har samma sorts upplägg som klassiker som Super Off-Road, där man krockar sig fram runt små banor i ett isometriskt perspektiv. Om jag någonsin mot förmodan skulle spela Evercade-spel med fyra spelare så vore det kanske något att testa, men annars är det rätt menlöst. 2/5

Tennis All Stars

I teorin är det här en tidigare outgiven titel, men i praktiken är det Mega Drive-versionen av Pete Sampras Tennis fast innan de fick den licensen. Det går att välja på massor av fiktiva spelare, både herrar och damer, och spela en massa olika tävlingar plus en märklig variant där en massa måltavlor och grejer dyker upp på planen tillsammans med Codemasters gamla figur Dizzy som balanserar på nätet. Spelkänslan är dock stel och kräver att du ställer dig rätt exakt rätt. Det finns egentligen bara två bra tennisspel någonsin: Tennis till NES och Virtua Tennis (och möjligen dess uppföljare). Detta förändrar inte den saken. 1/5

The Ultimate Stuntman

Det här hyfsat ambitiösa NES-spelet bjuder på flera olika spelupplägg, både racing och plattformande. Problemet är att inget av dem är bra. Nu orkar jag inte med Codemasters dynga längre, men lyckligtvis är samlingen slut. 1/5

Nja, alltså. Det finns hela sjutton spel på den här kassetten, men i praktiken är det halva Quattro Adventure (Boomerang Kid och Linus Spacehead), en fjärdedel av Quattro Fighters (MiG 29), tre fjärdedelar av Quattro Arcade (CJ’s, Stunt Buggies och F-16), och de här olicensierade NES-kassetterna var alltså fyllda med skitspel som Codemasters inte ens vågade ta fullt pris för i början av nittiotalet.

Och jag mindes Codemasters främst för deras racingspel, med Micro Machines i första hand, så jag hade ingen koll på resten. Men uppenbarligen släppte de mest dynga. I gengäld hade Sensible Software flera klassiker, och det är väl de som har ett visst existensberättigande här. Men leta rätt på Cannon Fodder och Sensible Soccer någon annanstans. Köp en lös kopia och ladda sedan ner dem till A500 Mini med gott samvete, där de är som bäst. Cannon Fodder är fortfarande kul i denna version, och Psycho Pinball var oväntat stabilt. Men det är knappast värt att betala överpriset för den här utgåvan.