Vid sidan av Neal Stephenson och Douglas Adams är Terry Pratchett den absolut bäste författaren jag känner till. Få har ett språksinne och en sån uppfinningsrikedom som han. Att plöja sig ner i en Discworld-bok är alltid ett nöje och en lingvistisk upptäcksfärd, för att inte tala om en humordos i stor skala. Han är onekligen en av de mest framgångsrika författarna i världen med sextiofem miljoner sålda böcker, men ändå är det få som skulle klassa honom som en riktig gigant.

Problemet ligger förstås i hans val av genre. Fantasy är i de allra flesta fallen ren kiosklitteratur och om man inte heter Rowling är det extremt svårt att få något erkännande för det. Särskilt om man fokuserar på en diffus målgrupp i åldrarna 10-99 år istället för att skriva uppbyggliga och kvalitativa barnböcker eller för den delen seriös, vuxen litteratur.

Och man kan väl direkt erkänna att Discworld började som ganska simpla sagor, eller snarare parodier på sagor. Duologin The Colour of Magic och The Light Fantastic presenterade Rincewind, en kategoriskt usel och feg trolllkarl som inte ens kan stava till sitt yrke, som tvingades med på en massa klyschiga äventyr av en naiv turist (komplett med demondriven kamera). Det var småroliga pastischer på klassiska fantasy-arketyper, med lättklädda fagra damer att rädda, en legendarisk barbar som levt alldeles för länge, och märkliga ställen som det upp-och-ner-vända magiska berget fyllt med drakar. Nästa bok, Equal Rites, expanderade världen genom att introducera häxorna, ledda av Granny Weatherwax som är en god häxa eftersom hon har för mycket självrespekt för att vara en ond, och som inte använder magi om det räcker med lite hokus pokus. Och redan där började världen ta form.

Redan från början hoppade Pratchett mellan olika huvudpersoner och berättelser, men hela tiden växte skivvärlden och blev mer och mer komplex. Staden Ankh-Morpork, en ganska tydlig medeltida parodi på New York fast med drag av Budapest, Prag och London, växte från en lustig kuliss till en fungerande värld i sig. Jag skulle nog påstå att det var Guards! Guards!, den åttonde boken, som började sätta upp reglerna för världen och göra det till mer än en fantasyparodi. Sakta men säkert blev Discworld verkligare och verkligare, och därmed mer av en satir över vår värld, ”Roundworld”.

Verkligare inom parentes, förstås, för även nu, med närmare fyrtio berättelser berättade på Discworld, är det en värld som ligger på ryggen på fyra elefanter, som i sin tur står på stjärnsköldpaddan A’Tuin. Det finns fortfarande alver uppe i bergen, det finns fortfarande gråmän under sängarna, tandfén lever och har hälsan (tack vare ett rådigt ingripande av Dödens dotterdotter), men såväl troll och dvärgar som vampyrer och varulvar är respekterade medborgare och världen, eller åtminstone Ankh-Morpork, styrs av sunt förnuft och gammal hederlig politik (och skorpiongropar, icke att förglömma), inte av magi.

Det är som om någon hade tänkt: okej, vi har en värld där allt detta är verklighet. Hur i hela friden skulle det fungera, egentligen? Och det är det som är det briljanta med Discworld. Terry Pratchett bygger upp karaktärer och placerar dem i situationer som belyser riktiga saker, trots att karaktärerna kanske råkar vara gjorda av sten. Flera av böckerna tar upp teman som slaveri, nationalism och rasism, och på ett uppfriskande lättillgängligt sätt. Just eftersom slavarna i det här fallet råkar vara golem och gjorda av lera behöver man inte reta upp någon, utom möjligen den oförglömliga fröken Adora Belle Dearheart, som ser ytterst allvarligt på just den saken.

Jag har läst praktiskt taget alla Discworld-böckerna utom några av de kortare novellerna och de specifikt riktade mot yngre läsare, och med undantag för böckerna om Rincewind (som jag vidhåller är en totalt meningslös karaktär, även om det förstås finns en poäng i det också) har jag svårt att hitta några större missar. Jag fastnade direkt för böckerna om stadsvakten, men när jag väl sökte upp de fristående berättelserna som Pyramids, Small Gods eller Thief of Time blev jag minst lika förtjust i dem också. Och den senaste huvudpersonen, bedragaren och lurendrejaren Moist von Lipwig, blev en omedelbar favorit. Terry är fantastisk när det gäller att skapa intressanta personligheter, så det dröjer aldrig länge förrän man fastnar för ännu ett nytt karaktärsgalleri.

Därför är det också svårt att peka ut en absolut favorit. Jag gillar verkligen Feet of Clay som jag säkert har läst fem-sex gånger vid det här laget. Men alla är värda att läsa, även de med Rincewind. Man bör också läsa dem i rätt ordning, eftersom världen verkligen utvecklas. Ja, mer än så, karaktärerna utvecklas och det är det som gör dem så trovärdiga. Ta till exempel Detritus, som var en simpel dörrvakt (vilket han som troll var mycket bra på) i Colour of Magic, bokstavligen ett skämt, men som sedan steg för steg utvecklades till en komplex och intressant figur. Eller en så viktig figur som Döden, även han en kul grej i ett par scener som senare blev en livsviktig (!) del av världen och dess historia. Ja, minsta lilla sidofigur som den allmänt upproriske Reg Shoe eller den nördige magikern Ponder Stibbons har utvecklats genom serien. Om det möjligen finns någon som aldrig har och aldrig kommer att utvecklas så är det väl Foul Ole Ron, och tur är väl det. Han är fullt tillräcklig som han är, tack så mycket.

Frågan är ju förstås om man ska läsa dem på svenska eller engelska. Här är svaret enkelt: engelska. De svenska översättningarna jag har läst är väl acceptabla men det finns så mycket i de här böckerna som är bokstavligen oöversättligt och bygger på obskyra repliker eller brittiska skämt. Det blir inte samma sak, helt enkelt. Dessutom tror jag inte att alla är utgivna på svenska än, även om det var länge sedan jag kollade. Lyckligtvis går de att få tag på till ett acceptabelt pris på exempelvis Bokus, CDON eller Amazon, så inte ens en komplett samling bör vara särskilt dyr.

Och snart kan vi, tyvärr, slutgiltigt få ihop en komplett Discworld-samling. 2008 avslöjade Terry Pratchett att han lider av en tidig och i nuläget obotlig variant av Alzheimers, en brutal och skoningslös sjukdom för vem som helst men särskilt när det drabbar ett så kreativt intellekt som hans. Ännu är inte hoppet ute och han arbetar fortfarande, in i det sista, men jag har svårt att se att det kommer att släppas särskilt många böcker efter nästa, Snuff, som ska komma i höst. Den dagen kommer världen att mista en författare som, en brittisk adling och diverse priser till trots, ändå inte fått den uppmärksamhet han förtjänar. Men än finns det tid. Och kanske finns det hopp. Är det någon som vet hur man ska handskas med Döden, så måste det väl ändå vara Terry Pratchett.

Märkligt nog, eller kanske typiskt nog, har Discworld fått relativt lite material i andra media. Det finns tre spel, och det är faktiskt en form som passar böckerna rätt bra. Tyvärr fokuserar de första två på Rincewind men tack vare Eric Idles röst och allmänt välgjorda spel fungerar de ändå okej. Discworld Noir måste jag spela någon gång. Soul Music blev en tecknad serie och även någon av häxböckerna. Det finns också tre filmer, som tyvärr allihop är brittiska TV-produktioner med låg budget (Colour of Magic, Hogfather och Going Postal). För att verkligen göra Discworld rättvisa skulle man behöva specialeffekter och produktionsvärden som skulle få Peter Jackson att stamma oroligt, bara för att på ett respektfullt sätt kunna rama in vad som egentligen är karaktärsdrama, mer eller mindre teater. Just teater är också en framgångsrik tolkningsform men lycka till att få se något sånt i Sverige.

Hela (nästan) serien, med den första boken, The Colour of Magic, och den då sista, Unseen Academicals, signerade. Terry Pratchett blir förstås svårare och svårare att få tag på men än så länge går hans böcker att köpa signerade via den officiella prylsidan PJSM Prints, marginellt dyrare än från en vanlig affär. Jag kommer att fortsätta att köpa mina böcker därifrån, för vem vet vilken som verkligen blir den sista…