månadsarkiv: april 2018

Shenmue 1 och 2 släpps igen

Lämna ett svar

Shenmue 3 lär fortfarande vara en bit bort, men nu utannonserar Sega att man släpper en samling med Shenmue 1 och 2 till Playstation 4, Xbox One och PC. Det är lite märkligt att Switch inte får vara med, för ett par Dreamcast-spel borde inte pusha konsolen nämnvärt. Det verkar inte heller bli någon grafisk uppdatering, men båda spelen ska ha valbara språk och dessutom olika kontrollalternativ.

Uppriktigt sagt lär jag inte spela dem igen. De var banbrytande när de kom och tog en himla tid att ta sig igenom, men idag finns det bättre alternativ som Yakuza. Men det är allmänt besvärligt att kunna spela originalen idag, så det skadar inte att de görs tillgängliga för en ny generation. ... Läs hela texten

Siegfried!

Lämna ett svar

Jag trodde det skulle dröja längre eftersom Nightmare redan var visad och Siegfried trots allt var en dold karaktär i Soul Calibur, men här har vi honom: mannen, myten, legenden. Siegfried är förstås min absoluta favoritfigur och förstås 100 procent given som förstahandsval, men jag känner ändå att jag behöver gnälla lite. Hans rustning i originalet var fantastisk, realistisk men ändå detaljerad och elegant. Nu är det lite för mycket tjafs på den. Varför en gigantisk skrevplatta? Varför fjantiga snirkliga axelskydd? Varför bara axlar under? Kan det vara … sexualisering? Annars ser han coolare ut och halsduken är en bra touch. Jag får väl se om det blir ett akut behov av att byta röst för den engelska känns inte bra. ... Läs hela texten

Sensationell Xenogears-konsert

Lämna ett svar

I dagarna hölls en särskild Xenogears-konsert för att hylla spelets 20-årsjubiléum. Eftersom jag inte råkade befinna mig i Japan hade jag inte möjlighet att närvara, men jag utgick från att det skulle komma en inspelning. Nu verkar det inte bli så, men det hela sändes över japanska Nico Nico och fanns snart tillgängligt på annat håll.

Med tanke på att jag redan har både originalsoundtracket och Creid och Myth så trodde jag att det inte skulle bli så mycket nytt, men så var det absolut inte. Med en ganska rask takt betade konserten av många höjdare som inte tidigare arrangerats, och jag blir ännu en gång påmind om vilket sagolikt soundtrack det här spelet har. Jag skulle nog vilja säga att det är det bästa, oavsett vad diverse Final Fantasy eller Castlevania vill säga om saken. Det har i alla fall störst toppskikt. I den här versionen fick vi till exempel ”Grahf – Emperor of Darkness”, ”Valley Where The Wind Is Born”, ”The One Who Bares Fangs At God”, ”Steel Giant” och en sanslöst ösig version av ”Flight” och ”Wings” där de två gitarristerna i orkestern fick ösa på alldeles ofantligt. Sen var förstås också klassiker som ”My Village Is Number One” och ”The Wind Calls To Shevat In The Blue Sky” med. ... Läs hela texten

Isao Takahata 1935-2018

Lämna ett svar

Ack, en av den tecknade filmens giganter har lämnat oss. Isao Takahata var kanske den mindre kända av Studio Ghiblis grundare, men likväl en fenomenal filmskapare. Man skulle kunna säga att där Miyazakis filmer är mer kommersiella (förutom The Wind Rises) var Takahatas mer personliga och konstnärliga. Istället för en rad mäktiga äventyr skapade han den ohyggligt sorgliga Grave of the Fireflies, karaktärsdramat Only Yesterday, den ekologiska komedin Pom Poko, den animerade seriestrippen My Neighbors The Yamadas och så förstås den stillsamma och ljuva The Tale of Princess Kaguya. De senare två använde en helt annan stil är Ghiblis etablerade, och Kaguya var magnifik. Jag tyckte tyvärr inte om Pom Poko och Only Yesterday har jag inte sett än (något jag måste passa på att åtgärda), men Grave of the Fireflies är en makalös film även om jag inte tror att jag någonsin vill se om den. ... Läs hela texten

Dark Souls hyfsat Remastrat

1 svar

Med bara drygt en månad kvar har de första bilderna och videorna på Dark Souls Remastered dykt upp, och det är ungefär som väntat. Det är inte alls en fullständig remake (något som i så fall brukar förtydligas med något annat än begreppet ”remastered”) men innehåller ändå lite mer än bara en högre upplösning och framerate. Det vi visste tidigare var att sex personer kommer att kunna vara involverade i co-op/pvp samtidigt. Men det finns också förändringar i grafikmotorn, främst kring ljussättningen. En del saker som specialeffekter runt ljuskällor, dimman innan bossar och effekterna när ens figur dör har också justerats, liksom en del bakgrundsanimationer. Det förekommer också subsurface scattering, exempelvis på vingarna på Hellkite Drake. Och så har det blivit smidigare att använda flera föremål samtidigt, plus att det går att justera gränssnittets storlek. På det hela taget rätt sjysst alltså. ... Läs hela texten

Ready Player One var rutten

Lämna ett svar

Någonstans på ytan skulle man väl kunna tro att Steven Spielbergs Ready Player One, baserad på en bok av Ernest Kline, skulle vara något för mig. I en framtida dystopi (som egentligen inte är så värst dystopisk, jag har sett värre) lever alla mestadels i en virtuell verklighet där den största sysselsättningen, förutom att spela FPS och få folk att explodera i kaskader av mynt, för, ni vet, tv-spel, är att samla ledtrådar baserade på nördtrivia för att hitta skatten som VR-världens skapare gömde. Fast när jag försökte läsa boken klarade jag inte mer än fem sidor innan jag höll på att kräkas av alla popkulturreferenser. Kommer du ihåg Donkey Kong? Alltså, Duran Duran alltså. Michael Jackson, ooooh. Atari 2600. Nu kom jag alltså inte längre, men även med historien som film kände jag att jag ville lämna salongen efter den första halvtimmen eller så. Det var också ungefär där filmen slutade att förklara precis hur filmens värld fungerade med en seg berättarröst. ... Läs hela texten

Slumpmässiga hjältar

Lämna ett svar

Jag kunde inte hålla mig. Alla utom Omion fick (lite) stöd så jag ritade klart både Lanka, Nikaion och Verassa. Som bonus, och som en händelse en representant för det fjärde av de fria folken, halvlingen Altna som är bard och sångerska, även hon framslumpad. Längs vägen började jag förstås klura på vart de här fyra hör hemma i min historia. Jag tror att Nikaion är en gammal vän till Aradin, åldern stämde in. Han är ljusmagiker men också en excentrisk konstnär. Lanka skulle kunna bli en badguy, det brukar mest bli mänskliga sådana annars. Och Verassa känns som en passade figur att spela i Dark Souls – jag har aldrig egentligen provat yxa och parersköld där. ... Läs hela texten