Kategoriarkiv: 4/5

Recension: Sakura Wars

Sakura Wars kan definitivt kallas en sensation, åtminstone i Japan. Det var serien som skapade ett helt mediaimperium trots att de fyra första spelen enbart släpptes i hemlandet och dessutom till de måttligt framgångsrika Saturn och Dreamcast. Under några år fanns ett officiellt Sakura Wars-kafé och det hölls regelbundet utsålda konserter där röstskådespelarna framförde liveversioner av spelmusiken. Det här ångade på till det femte spelet, som blev det första att debutera utanför Segas egna format. Det spelet blev också det första att översättas, men var ohyggligt försenat och släpptes innan visual novel-genren riktigt började accepteras i väst tack vare spel som Danganronpa och Steins;Gate. Sega gav till slut upp, och Valkyria Chronicles blev på sätt och vis en efterföljare som tog blandningen av relationsdrama och strategi i en ny riktning. Men nu är det äntligen dags igen. ... Läs hela texten

Recension: Trials of Mana

Och jag tyckte att vi fick vänta länge på Final Fantasy VI i Europa. Det spelet tog futtiga åtta år, vilket, om du tänker efter, är fyra år mindre än vad Final Fantasy XV tog att utveckla. Och ändå bleknar båda i jämförelse med Seiken Densetsu 3, som tog tjugofem år på sig att släppas i Europa. Okej, tjugofyra om man räknar SNES-versionen. Det är rätt absurt. Det återstår väl att se om Xenogears kommer att överträffa den bedriften.

Hur som helst, Trials of Mana släpptes alltså först som rak översättning i Collection of Mana som dök upp från ingenstans under E3 förra året. Jag gillade verkligen det spelet, men några brister gjorde att jag körde fast till slut. Till exempel var det väldigt svårt att hålla koll på vart i handlingen man befann sig, och efter att ha tagit en paus på några dagar hade jag ingen aning om vart jag var på väg. Trots de sensationellt vackra omgivningarna fanns det inte heller så mycket anledning att utforska dem, eftersom antalet dolda skatter var nära noll. ... Läs hela texten

Recension: Déraciné

Efter en höst fullpackad med VR-höjdare var det oundvikligt att missa några. Även om jag var sugen på From Softwares märkliga äventyrsspel Déraciné prioriterade jag ner det, inte minst utifrån ett ganska svalt mottagande bland övriga spelare. Det var ett misstag. Det här är nämligen ett genuint bra spel som ger en rätt övergiven genre en helt ny inlevelse.

Äventyrsspel finns i många former och började väl egentligen med textäventyren, innan det gick att framställa grafik överhuvudtaget. Efter ett tag började stillbilder vara möjliga, och spel som Shadowgate, Leather Goddesses of Phobos och Uninvited började dyka upp. Men ganska snart blev peka-klicka-äventyren med en animerad huvudperson mer populära och Lucasfilm Games och Sierra tog över. CD-generationen gav dock nytt liv åt förstapersonsäventyren ett litet tag till, med tidiga stilbildare som 7th Guest och Myst. Där användes mediet för att visa realistiska omgivningar och röra sig runt mellan olika platser relativt sömlöst. Men det var ändå ganska långsamma, stillsamma spel som har fört en tynande tillvaro de senaste tjugo åren och i bästa fall fått någon retrohyllning. ... Läs hela texten

Recension: Castlevania Requiem: Symphony of the Night & Rondo of Blood

Att göra en Castlevania-samling borde vara väldigt enkelt. Nästan alla konsoler någonsin är emulerade. Släng in en drös spel, släng in en massa artwork och en musikspelare. Gör en bakom scenerna-video med skaparen (om ni inte har gett honom sparken). Eller också kan man gå museum-vägen: lägg in varenda tänkbar variant av ett fåtal spel, och gör roliga remixer. Gör 12-åriga Maria spelbar i Symphony of the Night, gör Alucard spelbar i Rondo, eller för sjutton, stoppa in Harmony of Despair med nya Rondo- och Symphony-baserade banor. Eller, så gör man som Konami: klipp ut de emulerade versionerna av Rondo och Symphony från PSP-versionen, rendera spelen i HD, aktivera triggers för troféer. Klart! ... Läs hela texten

Recension: Astro Bot: Rescue Mission

En av de eviga frustrationerna med VR är att så många inte fattar vad det handlar om, vilket beror på att det inte går att förstå om man inte provat. Det är som att beskriva TV för någon som bara har lyssnat på radio. Även om det är kopplat till spel, åtminstone i Playstation VR:s skepnad, så är det ett nytt medium att uppleva spel genom. Det är inte en ny genre, utan ett nytt sätt att skapa olika genrer, både gamla och helt nya.

Ett av de typiska argumenten bland de som åtminstone inte avfärdar hela konceptet men inte är sålda än, är att VR inte har en systemsäljare. Jag hävdar att det är fel och att det spelet heter Superhot VR, men historien har redan visat att det tyvärr inte blev så. Det behövs något lite mer traditionellt, något lite mer bekant, för att varsamt leda spelfansen in i VR:s förlovade land. Astro Bot kan vara det spelet. ... Läs hela texten

Recension: A Way Out

Eftersom Brothers: A Tale of Two Sons var mitt absoluta favoritspel 2013 var det inte konstigt att A Way Out direkt var intressant. Josef Fares har talang för spel, helt klart. Men inramningen med två fångar som försöker rymma från ett fängelse var väl inte sådär superspännande. Det luktade The Shawshank Redemption lång väg och faktum är att när jag väl spelade det, så var det nästan pinsamt hur mycket som var lyft därifrån, både i scenografi och tillvägagångssätt. Liksom, hacka hål i cellväggen och fly genom kloakerna, visst, men behövdes en scen där det tjäras tak? Nåväl, en liten spoiler är i alla fall att Vincent och Leo lyckas ta sig ut, och där börjar spelet öppna upp sig mer. Spelets titel till trots handlar det inte bara om att komma ut utan också att hämnas på en otäck typ som är ansvarig för båda deras situationer. ... Läs hela texten

Recension: Unravel Two

Om man bortser från årliga actionbrakare så brukar E3 vara en tillställning där man visar upp spel som är minst två år bort. Så inte den här gången när EA utannonserade Unravel Two och släppte det omedelbart. Eftersom jag dyrkade föregångaren så var det ingen som helst tvekan. Men vad är då Unravel Two?

I grunden är det förstås ett liknande upplägg som ettan, men här är det en annan Yarny som i spelets inledning råkar befinna sig på en båt mitt i en storm. Givetvis kastas Yarny överbord och vaknar på en stenig strand, bara för att mötas av en liknande figur. Båda Yarnyarna (Yarnierna?) kopplar ihop sina kapade trådar och bara sådär kan äventyret börja. Unravel Two tar alltså det inte helt ovanliga steget att göra en uppföljare med ett samarbetsupplägg. Däremot är det fullt möjligt att spela Unravel Two själv också. Det finns ingen AI, men genom att linda ihop båda figurerna kan man springa runt med båda på en gång och bara separera dem när det blir pussel. ... Läs hela texten

Recension: Moss

Ett av de mest efterlängtade PSVR-spelen har anlänt och jag har spelat igenom det. Med tanke på att det släpptes i förrgår är det kanske lite oroväckande och nej, det här är inte heller något mastodontspel för VR. Snarare skulle jag vilja jämföra det med exempelvis Trine. Det är ett ganska kort pusseläventyr med actioninslag, och med VR-upplägget som den stora nyheten.

När jag började med PSVR var faktiskt Robo Rescue en av höjdpunkterna och jag insåg direkt att plattformsspel mycket väl kan fungera i VR. Och som spelet är upplagt hade det inte fungerat utan VR. Du är med i spelet, som Läsaren. I en lite Ende-doftande inramning sitter du i en övergiven katedral och läser berättelsen om Quill och hennes äventyr. Quill är en liten men extremt modig mus, lite komiskt nog den andra modiga musen det här året (Ghost of a Tale släpps ju alldeles snart). Hon springer på dig ute i skogen, där du är en No-Face-liknande varelse som bara skymtar till reflekterad i vattendrag. ... Läs hela texten

Recension: Night in the Woods

Night in the Woods blev för mig två kvällar i soffan, men det var minst sagt kvalitativa kvällar. Det släpptes ursprungligen för ett år sedan, men den våren var så späckad med spel att jag inte ens märkte det. Nu dök det istället upp till Switch, så jag passade på att dryga ut spelutbudet lite.

Spelet kretsar kring Mae, en tjugoårig tjej som avbryter sina högskolestudier för att återvända hem till den sömnig småorten Possum Springs i Mellanvästern. Varför hon gjorde det återstår att se, men inledningsvis handlar det om att utforska omgivningarna. Det är en ganska välbekant upplevelse när Mae reagerar över folk som har flyttat ut och butiker som har stängt. Hon tar snart kontakt med tre av sina barndomsvänner som blivit kvar. ... Läs hela texten

Recension: Cuphead

Det tog mycket längre än väntat, men så blev det också ordentligt mycket mer ambitiöst än vad som först var tanken. Cuphead är ett minst sagt unikt spel som kombinerar två klassiska traditioner. Det är ett gammalt hederligt springa-skjuta i samma stil som Contra och Metal Slug, men inspirationen kommer nog egentligen mest från Gunstar Heroes, då fokus ligger nästan enbart på bosstrider. Den andra traditionen är förstås den artistiska stilen som helt och hållet efterliknar tidiga tecknade filmer från 30-talet. Den här biten är klockrent utförd och invävd i grunden. Inte nog med att samtliga figurer och bakgrunder är tecknade i den stilen, spelet har också ett konstant filter av gammal sliten film, komplett med knastrande ljud. Även själva musiken, ljudeffekter och röster är tidsenliga. ... Läs hela texten