Kategoriarkiv: Rekommenderat

Det vackra spelet

För ganska exakt sjutton år sedan tillbringade jag ett par helger tillsammans med några som fram till dess hade varit fullständiga främlingar. Det som hade fört oss samman var Virtua Fighter 4, och sedan Virtua Fighter 4: Evolution. Det var ett magiskt spel, som kändes mer seriöst och vuxet än andra fightingspel, och som av en slump hade jag hittat några dedikerade spelare uppe i Norrland. De där helgerna fick jag ohyggliga mängder smisk, kanske eftersom jag envisades med att spela Aoi som är rätt komplicerad att lära sig, men mest eftersom Virtua Fighter är ett extremt rättvist spel och jag var inte i närheten av lika bra som dem. ... Läs hela texten

Lego Ghostbusters Ecto-1 (2020)

ecto1_01

I egenskap av en vuxen person som gladeligen har köpt Lego i åtta år kunde jag inte undvika att le lite i mjugg åt Legos nya ”18+”-utgåvor, som är precis vad det inte låter som. Tidigare kallades det för Creator Expert, men behöll i stort sett samma designspråk som övrigt ”barn-Lego”. Med 18+ har alla set fått ett gemensamt, propert utseende med svarta glansiga lådor, ungefär samma som Architecture-serien, för att liksom understryka att det är inte är leksaker utan kreativa byggset för en vuxen publik. Ungefär som när spel började kallas interaktiv underhållning, och ungefär lika fånigt.

Med det sagt har Lego verkligen pumpat ut magnifika set för en äldre publik i år. Ideas gav oss International Space Station, ett gigantiskt piano, den strålande nostalgiska Pirates of Barracuda Bay, och ett vansinnigt charmigt set baserat på Sesame Street. I Star Wars fick vi en jätte-Cantina och en A-Wing i lyxutgåva. Det släpptes ett jättepaket med hela Diagon Alley från Harry Potter, två stora retrofigurer av Musse och Mimmi Pigg, snygga replikor av Dodge Charger och lokomotivet Crocodile och ett jättestort spökhus. Jo, och så gigantiska väggmosaiker föreställande The Beatles, Star Wars, Iron Man och ett motiv av Andy Warhol. Och så får vi inte glömma replikan av en NES, jättemodeller av Old Trafford och nu i dagarna även Legos största set någonsin föreställande Colosseum i Rom. Plus en Technic-truck och en supersportbil som också har över tretusen delar vardera. Då har jag inte ens listat de största seten från det som faktiskt räknas som leksaker och det årliga modulhuset. Kort sagt, Lego öser på för fullt och jag undrar hur det ens är hållbart när de släpper mångtusenkronorsset varannan vecka.

Jag har inte riktigt bestämt mig för Årets Lego (även om det sannolikt kommer att bestå av de set av ovanstående jag har köpt), men en riktigt stark kandidat till inte bara årets utan också tidernas Lego är den nya Ecto-1. Lego tröttnade på att vänta på att Ghostbusters: Afterlife skulle släppas, och börjar lite tidigt med sin merchandise. För den här enorma modellen är baserad på den gamla, rostiga bilen som synts i trailern.

Lyckligtvis, och taktiskt nog, är all rost klistermärken som jag enkelt valde bort. Resultatet är en modell som visserligen har några små justeringar från Afterlife, men som i det stora hela är en perfekt replika av den klassiska Ecto-1 från 1984, baserad på en Cadillac-likbil från 1959. Du kan reflektera lite över hur filmen är över tio år äldre än vad den här klassiska bilen var när den dök upp där, och känna dig riktigt gammal.

I alla fall, detaljerna är makalösa. Mike Psiaki är designern bakom bygget och det börjar bli enformigt att konstatera att karln är ett geni, ett galet geni. Hela den första halvan av bygget är märkliga småprylar på bottenplattan som sitter ihop på obskyra sätt, och sen när man börjar fylla på med karossen så fyller allt en funktion, antingen för att skapa millimeterprecisa utrymmen för en bit vänd åt ett konstigt håll, eller för att ge bilen dess roliga specialfunktioner (mer om dem senare). Bitar används på udda sätt, bland annat består grillen helt sonika av fyrtio silverfärgade rullskridskor och de nedre lyktorna är inringade av grå tunnor. Trots att bilen är nästan identisk med originalet finns bara en enda specialgjord bit: framrutan. Allt annat är befintliga eller nya delar som används i allt möjligt annat Lego.

Att bygga Ecto-1 tar många timmar. Trots att den ”bara” har ungefär 2400 bitar tar det längre tid än exempelvis ett modulhus eftersom det är mer knepiga konstruktioner. I manualen, som är charmigt utformad som en bilservicekatalog, varnar man lite för att det är utmanande, men det enda större problemet jag hade var att sätta dit bakdelen av taket i ett enda stycke. Ingen av specialfunktionerna krånglade. Så låt oss kolla på allt vad den här bilen kan göra.

* Framdörrarna, höger bakdörr, lastdörren baktill och motorhuven går att öppna. Framdörrarna har också realistisk upphängning med extra gångjärn på insidan för att stabilisera dem.
* Även om man inte skyltar med det så är bilen en officiellt licensierad Cadillac och har en detaljerad motor, med så sanslöst mycket realistiska delar att till och med jag kan urskilja vad som är vad.

* Inredningen är förstås så realistisk det går, med radio och mätare framtill, och en massa forskningsutrustning baktill. Tyvärr är det väldigt svårt att komma åt eftersom taket inte går att ta av.
* Framhjulen är länkade inte bara till ratten, utan också till en siren på taket, så att du kan vrida på dem. Att komma åt ratten är mest bara en cool grej eftersom det är ganska trångt inne i bilen, så alternativet är där för att vara smidigare.
* Bakhjulen är kopplade till utrustning på taket (!), så att radarkåpan snurrar runt medan ”sniffern” (de två röda rören) vajar fram och tillbaka.

* Bakom bakdörren finns ett utfällbart säte, som aktiveras genom att trycka in en dold knapp på andra sidan karossen. Den är fjädermonterad så den automatiskt roterar som i trailern.

* I ett utrymme baktill finns en ny spökfälla på hjul, som släpps ner och rullar iväg om man drar ut tanklocket. Jag har dock ingen aning hur den kommer att användas i filmen.

Ja, på det stora hela har Ecto-1 fler roliga detaljer än många färdiga modeller, trots att det är ett byggset. Mike Psiaki ligger förstås bakom spektakulära set som James Bonds Aston Martin och Saturn-raketen härom året, så det är ingen överraskning att den här är fylld med så många detaljer att jag undvek att titta på recensioner för att inte få allt spolierat i förväg. Det är ett kul bygge med väldigt lite upprepning, och en sanslöst snygg modell att ha i bokhyllan.

Finns det överhuvudtaget några brister. Det skulle vara att framrutan är ganska känslig för repor och även om den kommer i en egen påse med några andra delar så finns risken att ditt exemplar inte ser lika bra ut. Lyckligtvis är Lego väldigt bra på att ersätta brister i sina set. Om du inte har något av de tidigare Ghostbusters-seten kanske du också saknar minifigurerna, men eftersom den ju i praktiken tillhör Afterlife skulle Lego ha behövt göra både det nya och gamla teamet. Sen är rostdekalerna också rätt fula, men för mig var det alltså inte ens ett alternativ att sätta dit dem. En brist till är kanske också att bilen så så gigantisk att det blir svårt att placera den någonstans. 47 centimeter lång tar den upp en stor del av vilken Billy-hylla som helst.

Om du är ett stort Ghostbusters-fan har jag svårt att tänka mig en bättre julklapp, men det förutsätter förstås att den kommer tillbaka i lager hos Lego tills dess. Det är fascinerande egentligen, hur Lego inte ens hade licensen förrän den föreslogs via Ideas, och hur de sedan dess haft Ghostbusters som en av höjdpunkterna i Lego Dimensions och dessutom släppte det magnifika högkvarteret för några år sedan. Även om filmerna är nostalgiska klassiker så verkar Lego gilla dem extra mycket. Och jag kan inte göra så mycket annat än att gilla läget.

Jag testar Mega Drive Mini

2/5

Jag har äntligen fått tid att sätta mig ner med min japanska Mega Drive Mini och plöja mig igenom spelutbudet. Betygen är förstås satta utifrån hur mycket glädje jag har av dem idag, inte hur bra de var när de kom, och om jag sågar din barndomsfavorit så får du väl härja om det på Twitter eller nåt.

Alisia Dragoon
En tidig Game Arts-skjutare med ganska cool grafik och ett ösigt upplägg, men det är ruggigt svårt och om du förlorar så är det bara att börja om från början.

Assault Suit Leynos/Target Earth
Närmast ospelbart svårt mech-actionspel där det regnar fiender och attacker från första sekunden, och din ammunition räcker inte långt. Det har fått en remake och kanske är en klassiker i det dolda, men så mycket tid tänker jag inte ge det.

Beyond Oasis/Story of Thor
Ett sent och tämligen komplext actionrollspel med klara Zelda-vibbar, men ett mer intressant stridssystem. Möjligen är det lite för komplext för sitt eget bästa där varje knapp har minst två-tre funktioner, men det skapar också ett kul djup. Musiken är dock bedrövlig – vad gjorde Yuzo Koshiro egentligen? Med bättre ljud hade jag nog velat spela igenom hela, nu blir jag tyvärr snabbt less.

Castlevania Bloodlines
Ett stabilt sidosteg för serien som erbjöd två spelbara karaktärer och många coola grafiska effekter, och framför allt ett makalöst soundtrack av Michiru Yamane (hennes första i serien). Det kan inte mäta sig med fyran eller Rondo, men det är det inte många spel som kan.

Columns
Segas svar på Tetris innan de snubblade över Puyo Puyo, och … det är ganska segt och trist. Varianten med vertikala block har gjorts betydligt bättre. Den extremt trånga spelplanen gör också spelet väldigt stressigt så fort man kommer någon nivå upp, och man behöver spela helt utifrån hur nästkommande bit ser ut. Inte värt att lägga någon större tid på idag.

Comix Zone
Det var extremt imponerande när det släpptes – för konsolen åtminstone. Att springa runt i serierutor och banka monster var väldigt nyskapande och är väl egentligen fortfarande det, och det har en del charm än idag. Men det är lite för oförlåtande och kan vara frustrerande då energimätaren inte alls räcker långt.

Contra: Hard Corps
Jämfört med Contra III är det här ett spel som går på uppåttjack, och liksom Gunstar Heroes är det sanslöst ösigt. Problemet är att det också är sanslöst svårt, och de futtiga liven räcker inte långt. För två spelare som verkligen vill ha något att bita i är det dock fortfarande en höjdare.

Darius
Det här är faktiskt en nutida konvertering som aldrig släpptes på Mega Drive när det begav sig. Darius är snäppet snällare än de samtida Gradius och R-Type, men fortfarande ett ruggigt utmanande spel. Den här versionen är också välgjord med extremt smidig grafik och bra musik.

Dyna Brothers 2
Okej, det här är en av nackdelarna med att ha den japanska versionen. Det här är någon sorts strategi/basbyggarspel, helt på japanska. Nästa!

Dynamite Headdy
Ett av Treasures tidigare och mindre kända spel är ett intensivt och färgstarkt plattformsspel med en docka i huvudrollen. Med utbytbara huvuden finns det massvis med tillfällen till galna situationer och Treasures typiska bossfajter. Jag tycker inte riktigt att det håller lika bra som Gunstar Heroes, men visst är det fortfarande kul.

Game to Kanzume Otokuyou
En samling med spel som ursprungligen släpptes via Sega Channel, den tidiga modemtjänsten, och som därför är extremt simpla. De flesta är av typen ”mitt första tv-spel” och skulle gå att bygga i Dreams på tio minuter, men Flicky är ett gammalt och ganska kul Sega-spel som håller ett litet, litet tag i alla fall.

Ghouls’n Ghosts
Visst är det märkligt hur nostalgi fungerar. Jag minns hur min kompis körde det här spelet på sin splitternya Mega Drive, och det kändes makalöst snyggt. Så här cirka trettio år senare är det fult som stryk, och har förstås seriens traditionella supersvåra ospelbarhet som grund. Enbart för masochisterna.

Golden Axe
Det här var en superklassiker när det begav sig, och även om det inte har åldrats så jätteväl, så är det fortfarande fullt spelbart och underhållande en stund. Tyris Flare är också sannolikt den näst första kvinnliga spelhjältinnan jag träffade på, efter Samus.

Gunstar Heroes
Okej, nu snackar vi! Det här var Treasures genombrott och fortfarande ett briljant actionspel som går i tusen knyck från första sekunden. Det är också extremt tekniskt polerat, har bra musik och en oavbruten kavalkad av fantasifulla bossar och märkliga spelidéer. Väl värt en genomspelning än idag, särskilt om två spelare har tillfälle att samarbeta. Det är också betydligt mer överkomligt än det fullständigt sadistiska Contra.

Landstalker
Några år innan Story of Thor släpptes det här isometriska actionrollspelet, som visserligen känns ganska simpelt idag men som ändå är tämligen stabilt. Det ger mig bokstavligen idéer till vad som skulle gå att göra i Dreams, för vem som helst skulle kunna slänga ihop något liknande med moderna verktyg, men visst, det är lite charmigt.

Langrisser II
Det är lite komiskt att den engelska översatta menytexten pratar om spännande story, när spelet sedan är helt på japanska. Langrisser II är ett strategispel i stil med Fire Emblem och säkert jättebra, men alltså.

Lord Monarch
Och så gav oss Falcom det komplexa strategispelet Lord Monarch som, åtminstone i ett supertidigt skede, påminner om Civilization. Återigen helt på japanska. Nästa!

Mado Monogatari
Anar jag en viss anhopning av japanska titlar här? Det här är en dungeon crawler typ Eye of the Beholder, med gullig grafik, och helt på japanska.

Mega Man: The Wily Wars
En av konsolens stora överraskningar både då det först släpptes och när det dök upp i den här samlingen. Det var länge en eftersökt raritet och inte så konstigt, då det är en Super Mario Allstars-liknande samling med de tre första Mega Man-spelen i upphottade 16-bitarsversioner. Mekaniken är praktiskt taget orörd, och med små skillnader går det att spela precis som originalspelen. Även om det ursprungliga Mega Man 2 fortfarande är snäppet tajtare är det här fantastiskt kul, som omväxling om inte annat.

Monster World IV
Ett av konsolens senare titlar som dessutom aldrig översattes förrän 2012. Jag kan inte direkt säga att det är lika efterlängtat som Trials of Mana eller Star Fox 2 när det gäller exklusiva 16-bitarstitlar, men väldigt trevligt är det. Det är ett Metroidvania-aktigt spel med intressant mekanik som kretsar kring hjältinnans flygande husdjur, som går att använda för allt möjligt. Det är en tydlig föregångare till lättsammare spel som Shantae, och fortfarande väldigt spelbart. Det ska få en 3D-remake snart som ser horribel ut, men lyckligtvis finns ju originalet kvar.

M.U.S.H.A.
Ett oväntat spelbart vertikalt scrollande shoot’em up, med en rejäl mech som snabbt lastar på sig tunga extravapen. Jag brukar föredra vertikala shooters just eftersom de sällan bryr sig om omgivningar utan bara fokuserar på fiender i massor, och det här är inget undantag. PC Engine-minikonsolen är fullproppad med spel av den här typen men här känns det lite mer som något extra.

Party Quiz Mega Q
Ett frågesportsspel, på japanska. Förutom det automatiskt ospelbara i det, är detta en klassiker som bör få plats på en sån här samlingskonsol? När typ Sonic saknas?

Phantasy Star IV
Det här är en superklassiker som brukar nämnas i samma andetag som Final Fantasy VI, men åtminstone till en början har jag svårt att se det. Även om Alys är en tämligen cool hjältinna och spelet har en del coola nymodigheter som inställningsbara standardattacker och tjusiga bilder i mellansekvenserna, så känns det stelt och gammaldags på många andra sätt. Ljudet är också långt från Nobuo Uematsus eller Yasunori Mitsuda klassiska toner. Så jag fegar nog till med en trea på det här.

Powerball/Wrestleball
Kalla det vad du vill. Jag kallar det en ren och skär ripoff av Speedball, som helt saknar det spelets spelkänsla och grymma design. Och av inga mindre än Namco! Patetiskt!

Puyo Puyo 2
Skillnaden mellan det stela och trista Columns och det här, är att Puyo Puyo 2 är fullproppat med charm och har några små tillägg som gör blockstaplandet betydligt roligare, bland annat en smart mekanik för att stoppa fiendens blockattacker. Det påminner mig om Puzzle Bobble 2, och även om det inte är fullt lika genialt är det ändå riktigt trevligt.

Puzzle & Action: Tant-R
Bakom titeln döljer sig oväntat ett partyspel i stil med Wario Ware eller Bishi Bashi Special, med en rad enkla men rätt roliga minispel. Och det är baserat på Bonanza Bros, en av Segas mer obskyra klassiker. Det här är riktigt trevligt, men som vän av ordning måste jag bara undra: varför fick inte själva Bonanza Bros vara med?

Rent-A-Hero
Rent teoretiskt kan det här nog vara kul, men det är ytterligare en heljapansk titel med en massa rollspelsinslag, så …

Road Rash 2
Det är väldigt märkligt att Sega gjorde sig besväret att licensiera det här spelet av EA när man själva har så många klassiska racingspel. Road Rash 2 är relativt spelbart med tanke på hur urgammalt och primitivt det är, men särskilt kul är det inte i längden. Även om det händer betydligt mer på skärmen är det också bedrövlig framerate.

Shining Force
Ännu ett animeinspirerat rollspel, den här gången med strategistrider. Hade jag spelat det när det begav sig hade jag nog älskat det, även om det är fullproppat med troper. Nu känns det lite för gammalt för att vara värt besväret.

Slap Fight MD
Bakom det märkliga namnet gömmer sig ett stabilt vertikalt shoot’em up som använder samma uppgraderingssystem som i Gradius, där man får välja om man vill ha enklare grejer snabbt eller spara till något bättre. Stabilt men opersonligt.

Snow Bros
Förutom ovanstående som tillhörde deras specialitetgenre gjorde också Toaplan en del annat, som till exempel den här varianten på Bubble Bobbles enskärmsarkadspel. Snow Bros påminner mer om Parasol Stars i känsla, där man behöver kasta en massa snöattacker på fiender för att rulla in dem i snöbollar och sedan rulla dessa över skärmen. Det är fullt funktionsdugligt men opersonligt med ganska gräslig design.

Sonic the Hedgehog 2 ... Läs hela texten

Jag testar PC Engine Mini

3/5

PC Engine Mini släpptes i våras, men det var lite komplicerat att få tag på den då pandemin försenade den officiella releasen i väst. Det var väl i och för sig lämpligt, då den ursprungliga konsolen bara fick en halvhjärtad release i USA och aldrig släpptes officiellt i Europa. Trots det har Konami (som numera ju äger Hudson och NEC:s spelutbud) gjort varianter för varje region, där Europa fick en specialversion under namnet Core Grafx. Till slut importerade jag Core Grafx direkt från Japan, men det har tagit ett tag att testa alla spelen. Värt att nämna är att konsolen innehåller två separata spelsamlingar, en översatt för Turbo Grafx-16 (och Core Grafx), och en på japanska för PC Engine. Man skiftar enkelt fram och tillbaka mellan dem, men jag hade föredragit att ha alltihop i samma lista. I övrigt har dock konsolen ett väldigt charmigt interface där spelen bootas upp med olika animationer beroende på om de släpptes på Hucard (tunna kassetter) eller på CD-ROM.

PC Engine Mini har överlägset flest spel av minikonsolerna (om man inte räknar C64:an), men frågan är hur bra de håller idag. Jag har därför testat samtliga och bedömt utifrån hur kul de är med moderna mått, där 1 är ospelbart och 5 är en klassiker.

Air Zonk
En märklig shoot’em up-spinoff på Bonk, konsolens mest framstående plattformsspel. Men faktum är att det är riktigt kvalitativt, och även om det har åldrats ordentligt så har det massvis med charm och märkliga alternativa former att förvandlas till, vilket gör spelet oförutsägbart och rätt kul. På den lättaste svårighetsgraden går det till och med att klara några banor, vilket koncept va?

Aldynes
Ett ganska ösigt sidscrollande shoot’em up med klara drag av Gradius och UN Squadron, som utspelar sig i den mörka framtiden, år 2020 (så rätt de hade). Istället för Gradius uppgraderingssystem eller UN Squadrons butik har Aldynes istället både en linjär uppgradering av vapen och ett antal fristående vapenplattformar som går att dirigera i viss mån, lite som R-Type. Det är hyfsat polerat och kul, men lider av samma problem som de flesta av de här spelen: när du dör så börjar du om utan alla uppgraderingar och kan lika gärna lägga av på en gång, för det är hopplöst att komma ikapp.

Alien Crush
Ett flipperspel från tiden innan Pinball Dreams, som har mer gemensamt med det klassiska Pinball till NES än någon riktig flippermaskin. Spelbanan är indelad i två skärmar och du hoppar ibland över till ett bonusspelläge där du ska, ej oväntat, krossa utomjordingar. Bollfysiken är rätt märklig och banan, med dess Giger-kopior till monster, är mest trist.

Appare! Gateball
Vad sägs om en tv-spelsvariant av krocket? Ja, sätt ihop ett lag av tanter och småpojkar, och knocka sedan klot genom grindar i ett rafflande strategiskt spel. Det är visserligen på japanska så det krävs lite pyssel för att ställa in allt inför en match, men annars ganska spelbart. I längden är det dock ohyggligt småputtrigt. Men vadå, hur ofta har du sett krocket som tv-spel?

Blazing Lazers
Ett i raden av vertikalscrollande shoot’em up som helt saknar personlighet. Det är menlösa rymdbakgrunder, menlösa rymdfiender och ett uppgraderingssystem där det kryllar av powerups som helt byter ut din arsenal, så att vissa av vapnen helt enkelt är en försämring. Vapen nummer två flimrar också något överjävulskt vilket snabbt gör det här spelet rätt irriterande.

Bomberman ’93
Det finns många bra varianter av Bomberman, men det här är en av de bättre. I huvudsak handlar det om två spellägen, ett där man bombar sig fram genom olika banor och besegrar monster på vägen, och Battle Mode där man kan tävla mot fyra andra spelare inklusive, om man råkar ha investerat i en multitap och fyra extrakontroller, fyra mänskliga sådana. Här är Bomberman alltid hysteriskt kul, men den stora bristen med Bomberman ’93 är att ’94 existerar, och därför har det egentligen inte särskilt mycket existensberättigande.

Bomberman ’94
För 1994 års tappning är fenomenal, och ett av de bästa spelen i serien. Storyläget är ännu mer polerat och mer varierat, med större banor och fler unika situationer, mer fiender och mer bossar. En nyhet är att man kan rida på små gulliga djur som ger en extrachans om man skulle råka spränga sig själv, och som även kan knuffa runt block. Det ggör att Battle Mode blir ännu roligare, och därmed ännu mer fenomenalt. Det här är en av konsolens verkliga odödliga klassiker, och Bomberman-upplägget blir ju inte sämre med tiden.

Bomberman: Panic Bomber
Efter två regelrätta Bomberman-spel är det visserligen lite omväxling med ett pusselspel, men tyvärr inte ett särskilt engagerande sådant. Det är ett väldigt typiskt versus-pusselspel enligt traditionell typ, med Bomberman-huvuden i olika färger som ska staplas tre och tre snabbare än vad motståndaren gör samma sak. Det är också lite ogenomtänkt med block som inte syns allra längst upp, och inte originellt för fem öre.

Bonk’s Adventure (PC Genjin)
Det första Bonk-spelet är ett riktigt trevligt plattformsspel som har klara 8-bitarsvibbar, på ett bra sätt. Bonk själv är väldigt uttrycksfull och bandesignen påminner om bättre NES-spel, även om det inte riktigt matchar Mario. Men jag har nog egentligen roligare med Bonk än med Sonic, och det är alltid något.

Bonk’s Revenge
Tyvärr är det något med uppföljaren som jag inte uppskattar. Det känns som att banorna är byggda mer för hoppande, vilket tillsammans med Bonks rörelsemönster där han dykattackerar allt så fort man trycker på en knapp, gör att han känns rätt klumpig.

Cadash
Ett sidscrollande plattformsrollspel i Zelda II-stuk med fyra valbara karaktärer och coop, utvecklat av Taito och översatt av Working Designs låter väl som en höjdare, en bortglömd klassiker? Inte när det har tidernas uslaste animation, vedervärdig musik och en fladdrig spelkontroll som gör det hela outhärdligt. Total besvikelse.

Castlevania: Rondo of Blood
Här snackar vi däremot en sann klassiker, som har åldrats ytterligt väl. Det är fortfarande ohyggligt svårt tills man lyckas befria Maria (och därmed öppnat spelets Easy Mode), men Rondo of Blood är ändå relativt rättvist, och framför allt har det ett av tidernas bästa spelsoundtrack. Det är inte lika exklusivt längre, och vill du ha tag på den här höjdaren finns det andra alternativ, men det är helt klart en av höjdpunkterna i den här samlingen.

Chew Man Fu
Bakom det horribla namnet döljer sig oväntat nog ett ganska trevligt pusselspel med stora, mysiga sprites och charmig musik. Det går ut på att flytta runt bollar till rätt plats, samtidigt som man använder dem för att rulla över fienderna som står i din väg. Det påminner lite om Bomberman, men har en helt egen mekanik. Om du fastnar för det här har du det du gör ett bra tag.

China Warrior/The Kung Fu
Oh. My. God. Detta är patetiskt. Det påminner om Irems klassiska Kung Fu Master, fast med en överdimensionerad karaktär som automatiskt promenerar framåt, medan flygande småfiender och gråklädda munkar attackerar honom. Det här är själva definitionen av grafik framför gameplay, och ändå är det ohyggligt fult. Spela en gång, skratta rått, och rör det aldrig igen.

Cho Aniki
Serien som sedermera har blivit mest känd för inoljade kroppsbyggare är i sin första version inte fullt så utstuderat utan mest ett väldigt märkligt sidscrollande shoot’em up, där man skjuter på alla möjliga märkliga varelser till ett minst lika märkligt soundtrack. Som en CD-titel har spelet gott om plats för komplexa animationer, och det känns som ett lite mer modernt spel än många andra på formatet. Det är sanslöst svårt, men samtidigt fyllt med så mycket personlighet att det är väl värt att försöka i alla fall.

Dragon Spirit
Det här är en konvertering av ett gammalt arkadspel, och för ovanlighetens skull får vi flyga en drake och panga ner andra drakar och fantasy-tematiskt otyg. Det har samma grundläggande upplägg som Xevious, där man behöver använda bomber mot markmål, och det är tekniskt välgjort även om det inte är särskilt komplext. Det är dock ohyggligt svårt och saknar continues, så det är något enbart för puristerna.

Dungeon Explorer
Gauntlet, men ospelbart svårt och antikul.

Fantasy Zone
Det är ju lite udda att se ett av Segas spel på den här konsolen, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i Fantasy Zone så det gör varken till eller från.

Force Gear
Ett ganska sent horisontellt shoot’em up där man flyger en mech, men spelet har tydliga referenser till Gradius inklusive en del fiender och vapen. Med en energimätare är det lite mer förlåtande än originalet, men låt dig inte luras – förlorar du all energi är det obönhörligen Game Over.

Galaga ’88
Det här är också ett märkligt val. Galaga var ju retro redan när det begav sig för den här konsolen, och ’88 innebär bara måttligt snyggare sprites. Det har fortfarande samma enkla Space Invaders-liknande spelkänsla, och saknar musik under själva spelet. Vill du spela Galaga i någon minut så fungerar det, men längre än så håller det inte mitt intresse uppe.

The Genji and Heike Clans
Bakom den här klumpiga titeln gömmer sig ett intensivt sidscrollande actionspel som är lite som Namcos motsvarighet till Ghosts’n Goblins. Det innebär också att det är överjävulskt svårt. Jag känner igen den läskiga tanten i introt från Hi Score Girl, där hon poppade upp rätt ofta då det här var ett av huvudpersonens favoritspel. Men för mig är det tyvärr rätt ospelbart.

Ghouls’n Ghosts
Det är kanske ett märkligt sammanträffande, men den här serien är den enda som finns med på Mini-versionerna av både NES, SNES, Mega Drive och den här, kanske eftersom Capcom är kompis med alla. Det här är en ganska välgjord konvertering som har bra spelkänsla trots en aningen simplare grafik, och det fångar samma klassiskt brutala, människohatande svårighetsgrad som originalet. Bra?

Ginga Fukei Densetsu Sapphire
Det är väldigt sannolikt att du aldrig har hört talas om det här spelet, som släpptes väldigt sent i konsolens livstid och dessutom krävde både expansionen Arcade Card och CD-läsaren. Men i gengäld är det ett fenomenalt spel som snarare känns som ett tidigt Saturn-spel än ett genomsnittligt PC Engine-spel. Det är en vertikal shooter och såna finns det många av på den här samlingen, men inget kommer i närheten av den här kvalitén. Det har samma känsla som ett Treasure-spel, med bossar som avlöser varandra nästan oavbrutet, och fantasifulla sekvenser hela tiden. Spelmässigt har det inte samma djup som Radiant Silvergun, men det känns ändå roligt och trots att det är väldigt svårt är det också ganska generöst med continues. Tekniskt sett är det också strålande, med extremt animerade sprites som ser ut som 3D-objekt, och ett metal-soundtrack som utklassar det mesta på konsolen. Är du överhuvudtaget intresserad av vertikala shoot’em up är det här en klassiker som nästan, men inte riktigt, når upp i samma liga som redan nämnda Radiant Silvergun och spel som Dodonpachi Daioujou.

Gradius
Det här är en klassiker som också råkar finnas även på NES-samlingen, men tyvärr är det inte heller kul längre trots den betydligt bättre arkadkonverteringen här. Att förlora alla powerups när man dör gör att spelet bara kan avnjutas med konstant fuskande eller för den som aldrig blir träffad.

Gradius II: Gofer no Yabou
Det här spelet är bättre än ettan på de flesta sätten. Större, mer komplexa banor och olika uppgraderingsval för vapnen gör det betydligt mer strategiskt. Med samplat tal och snyggare grafik känns det också väldigt mycket mer modernt. Men det har fortfarande samma grundläggande spelmekaniska problem som gör det tämligen frustrerande väldigt snabbt.

JJ & Jeff
Fullständigt uselt plattformsspel som var en lokalisering av ett par japanska talkshow-värdar. Det enda nöjet man kan få ut av den här dyngan är att arga Youtube-personligheter skriker om hur dåligt det är.

Jaseiken Necromancer
Japanskt rollspel, till synes helt enligt standardmallarna, enbart på japanska. Nej, tack, nästa.

Lords of Thunder
Speltiteln för tankarna till klassisk 80-talsmetal och därför är det ingen större överraskning när soundtracket, inklämt på en CD-ROM, erbjuder precis det. Lords of Thunder, utvecklat av samma team som Sapphire, är ett sidscrollande shoot’em up med fantasytema, som har valt ett UN Squadron-liknande upplägg där man får köpa på sig nya vapen mellan banorna. Lyckligtvis får man välja vilken bana man ska ge sig på, för annars lär du knappast få se alla. Lords of Thunder är också, tyvärr, svinsvårt. Men det är åtminstone en maffig upplevelse den korta stunden man hinner uppleva.

Military Madness
Det här är ett dragbaserat strategispel som påminner väldigt mycket om Advance Wars. Det saknar dock charmen och designen, men strategiskt sett är det fullt okej och kan säkert erbjuda en hel del speltid.

Moto Roader ... Läs hela texten

How to catch all the re-released Neo-Geo classics

(updated 20-10-01)
Despite once being the most expensive, exclusive and elusive console, Neo-Geo is now actually the most ever-present classic format available to any modern gamer. As of September 30th 2020, 109 of the 148 official Neo-Geo titles listed on neo-geo.com have been re-released on at least one modern format. Now, I’m not generally counting any re-releases for Playstation 2, Playstation 3, Xbox 360 or Wii, because at this point they are probably as hard to find as an original MVS title (if possibly cheaper).

While we’re about to get new consoles, both are backwards compatible so the library should theoretically port over to Playstation 5 and Xbox Series S/X.

With that in mind, the best place to get the biggest Neo-Geo library is the Switch or Xbox. Both have access to all 104 currently available ACA Neogeo titles, but only the Switch (and PS4) has the remastered version of Windjammers. Consider this the master list of available games (bolded are the major classics):

Switch and Xbox ACA Neogeo titles
2020 Super Baseball
3 Count Bout
Aero Fighters 2
Aero Fighters 3
Aggressors of Dark Kombat
Alpha Mission II
Art of Fighting
Art of Fighting 2
Art of Fighting 3
Baseball Stars Professional
Baseball Stars 2
Big Tournament Golf/Neo Turf Masters
Blazing Star
Blue’s Journey
Burning Fight
Crossed Swords
Cyber-Lip
Fatal Fury
Fatal Fury 2
Fatal Fury 3
Fatal Fury Special
Football Frenzy
Galaxy Fight
Garou: Mark of the Wolves
Ghost Pilots
Gururin
Karnov’s Revenge
King of the Monsters
King of the Monsters 2
Kizuna Encounter
Last Resort
League Bowling
Magical Drop II
Magical Drop III
Magician Lord
Metal Slug
Metal Slug 2
Metal Slug 3
Metal Slug 4
Metal Slug 5
Metal Slug X

Money Puzzle Exchanger
Mutation Nation
NAM-1975
Ninja Combat
Ninja Commando
Ninja Master’s
Over Top
Pleasure Goal
Power Spikes II
Prehistoric Isle 2
Pulstar
Puzzle Bobble
Puzzle Bobble 2
Puzzled
Ragnagard
Real Bout Fatal Fury
Real Bout Fatal Fury 2
Real Bout Fatal Fury Special

Riding Hero
Robo Army
Samurai Shodown
Samurai Shodown II
Samurai Shodown III
Samurai Shodown IV

Samurai Shodown V
Samurai Shodown V Special
Savage Reign
Sengoku
Sengoku 2
Sengoku 3
Shock Troopers

Shock Troopers 2nd Squad
Soccer Brawl
Spin Master
Stakes Winner
Stakes Winner 2
Street Hoop
Strikers 1945 Plus
Super Sidekicks
The King of Fighters ’94
The King of Fighters ’95

The King of Fighters ’96
The King of Fighters ’97
The King of Fighters ’98
The King of Fighters ’99 ... Läs hela texten

Lego MOC 1:1 Avdank Ultimate Collector Series : Shaana

Shaana main

It’s been almost exactly 25 years since I first came up with the character of Shaana, so it’s fitting that I’ve now completed the biggest Lego build of her by far. She was also the first custom Lego I made after my dark ages in 2012, when I looked up parts on Bricklink to build a minifigure of her. But this is bigger – way bigger. In fact, I can’t reasonably make her much bigger since this is a 1:1 scale bust.

The seed part was the 2×4 metallic silver tile that was made available in a Lugbulk deal almost two years ago now after having been introduced through the Aston Martin. I’ve always liked the metallic silver Lego colour, and it made me think: now what could I make if I had vast amounts of that part? Since Shaana is dressed in shining armor, it didn’t take long for an idea to take form. I didn’t have any specific design in mind, but I was inspired by the recent UCS figures of Yoda and BB-8, where the figure is built in sections on top of a Technic framework. While I was waiting for delivery of the parts, I started planning.

Since I wanted to make her to scale, the process began with drawing a 1:1 sketch of her to get the proportions right. I never really planned to make a full body build (because that would be crazy, right?), but I needed the full sketch to get it right. I then sketch built the face and stuck it onto some shaky Technic beams that went down to a boxy shape where I started to form her upper torso, basically a ribcage. This required some experimentation, and all the angles make for a quite complex structure, especially the two different slopes down her chest. Basically, the upper section hangs down from the shoulders while the lower one extends up.

It soon became apparent that I needed more silver parts to shape her. The 2×4 tiles would serve as the larger areas, but around her chest I needed something more … curved. Luckily such a part exists, the curved slope 6×2 (part #44126). However, it was only produced once, in 2005. There were three sellers with a decent amount of the part, but only one had a somewhat realistic price. So I ended up buying basically a third of Bricklink’s supply of the part. I also got several other useful parts, like the Windscreen 5×2 (only in an 2009 Agents set) and some 6×2 wedges (also only in the 2005 set). Hey, isn’t it great how Lego once produced one-off parts for all kinds of random sets and nearly bankrupted themselves?

Once I had the parts it was mostly a case of building everything in sections and reinforcing the structure as I went along. When I started adding features to the head, it soon became apparent that I needed to make the neck stronger. Ultimately it’s a sequence of 6×4 Technic bricks that go over a 2×4 structure of Technic beams, covered with curved slopes. It rests on parts of the shoulders, but to make this strong enough I basically needed an actual skeleton, so there’s collar bones in there, and for strength I eventually needed to make a core spine.

The head is a boxy structure built on top of that neck part, and then covered with sections of the hair and the face. Everything lifts off fairly easily so that I can work on the parts separately. The face was the very first part I built, based on the proportions of the sketch, and it changed very little. Getting the eyes right was the most important, and from there it was just a case of combining slopes to shape the jaw. For a long time there was just a flat surface, but once I had the head structure in place I built backwards. Ultimately, the face and cheeks are one piece that clip around the lower parts of the plates that hold the hair on each side. The hair itself required a lot of special orders since I didn’t have much of yellow slopes around, but it was fairly straightforward.

Moving on down, the upper shoulders are covered by her cloak, so it was mostly a case of finding the right black parts. Some roof parts from the Sydney Opera House helped here, making for great sweeping round corners in this scale. The neck guard is made from various parts in metallic silver, including the macaroni parts that only came with the Sopwith Camel plane. She needs to have a golden pin for her cloak, and luckily the recent Apollo 11 Lunar Lander introduced the 4×4 dish in metallic gold, and the 3×3 dish has been around some time. The front part of the cape used to sit on the armor section, but it turned out that the tolerances worked much better when it was simply hinged down 45 degrees from the shoulders.

The shoulder parts are a constant issue with her design and I haven’t ever quite nailed them down. I think she replaces them every so often, since they are reinforced leather and slightly bendable, so they’ll look different over time. For these, I considered making just a plate build on top of some structure, but large plates in orange are super rare. But there’s a useful curved Technic panel, originally from the Porsche 911. So basically she’s wearing a Porsche hood on her shoulders. The sides are other Technic panels, connected by a small section of plates and tiles.

Around this time I needed to decide what to do with the arms. I had lengthened the torso by twelve studs, but it still wasn’t quite long enough, and I didn’t want to go overboard. I had built a right hand for her, complete with posable fingers, and I started working on a lower arm but I couldn’t find a way to make it fit well within the proportions and the pose. So I finally dedided to just make this a bust, and the holes in the armor are covered up by plates.

Before I could finish up the armor, which was still mostly the front, I needed to make the cloak. It a huge sheet of plates, with some modifications around the shoulder pads, and mostly covered in roof tile slopes. It connects to the upper shoulders and along the spine.

After that, I knew how far I needed to extend the armor, and this was mostly done with the same techniques, fitting tiles onto plates and then attaching them to the Technic skeleton. After having finished the shoulder pads, I also got started on the dreaded armpit area. Having three planes of plates along her front is one thing, filling in the sides of that is another completely. The lower curve was easy as it conforms to the regular square structure. The middle section was harder, but I managed to fill it with small 1×2 curved slopes, originally from the Mini Cooper. This section slots under the first one. Finally, I cheated a tiny bit with the last triangular corner, which is simply built with grey bricks down from the tiles to fit snugly behind the shoulder pad.

As I needed some final parts to finish this up, I realized that there’s no simple way to move this around. The skeleton is stable enough, but she’s quite top-heavy with a partly solid head, and the armor parts don’t hold up too well to pressure. The best way to carry her was simply grabbing the spine, but that wouldn’t work once she was complete. I had left some spare Technic connectors in case I wanted to continue building more of her body, and I came up with a way to hook some Technic beams into these, attached to two large sections of a display base. These clamp together similarly to the Sydney Opera House base, and it’s rock solid. From there it was just a case of finishing it up and providing room for my previous minifig versions.

And then I thought that I was done, until I realized that it needed a little something extra. On my pictures of her, Shaana has her sword strapped on her back. So I needed to build that. The blade isn’t actually there, but the scabbard and hilt are based on my own sword and modelled to scale. And instead of using a line of hinges to form the strap, the obvious choice was to go for DOTS bracelets. It’s held on with Technic pins and the strap holds the sword in place. And while waiting for those parts to arrive, I had a few more additions to make. I added some more bulk to the hair and refined the face.

The final build stands 70 cm tall including the base, 54 cm wide across the shoulder pads and 22 cm deep. I ended up using around 120 of the 2×4 silver tiles and 86 of the 6×2 silver slopes. There’s hundreds of Technic beams inside her and I actually managed to run out of Technic pins, which I thought would never happen. She is stable enough that I don’t need to worry about display, but for transport I will need to remove the head since it adds a lot of stress on the neck connection. Structurally, almost everything comes off easily in sections if I need to change anything.

But this is it. I’m very happy with how this turned out. Now I just needs to find her the perfect display space she deserves.

Lego Ideas: Pirates of Barracuda Bay – del 2

pobb_06

Pirates of Barracuda Bay är redan i sig ett jättetjusigt bygge som påminner om exempelvis Apocalypseburg från den senaste filmen, med massor av skrymslen och små detaljer. Men när Lego skulle förverkliga Ideas-förslaget tog man steget längre. De tre delarna av skeppet går nämligen att plocka loss från basplattan, och med små justeringar går det sedan att sätta ihop dem till en fullständigt skepp. Det här var förstås det som definitivt fick mig att vilja ha det till 175% – alltså nästan tillräckligt för att köpa två på en gång. Det är en ganska märklig process. När basen är färdigbyggd finns det kvar en liten påse med extradelar, och resten av instruktionerna går sedan ut på att plocka bort en massa bitar, och sedan bygga några små kompletterande stycken för att återställa skeppet till sjödugligt skick. Det här är mig veterligen första gången som Lego fått beskriva hur man ska ta isär något, det brukar ju annars ge sig självt.

Trots att det inte finns så många faktiska kopplingar mellan delarna sitter de väldigt stabilt tack vare en smart konstruktion, och resultatet är ett väldigt elegant skepp. Det är mer realistiskt än originalet, och blir en ganska trovärdig medeltida tvåmastad karack. Skrovet är konstruerat med lutande delar som får det att smalna av upptill, och hela aktern är vinklad i flera sektioner så att även hela akterdäck smalnar av bakåt och att akterspegeln är vinklad utåt som på originalet. Det har mindre utsmyckningar, kanske för att dekoren ska se åldrad ut, men den huvudsakliga färgsättningen är densamma.

Med alla segel uppsatta blir det väldigt tjusigt. Huvudseglen använder liknande tekniker som det nyare Imperial Flagship och hålls ut av bommar, men förseglet är monterat med moderna Lego-trådar med knoppar i ändarna. Det sitter bra, men det känns väldigt vanskligt att trä knopparna genom de små hålen i seglet, särskilt upptill där det blir väldigt tunt. Knopparna gör att det inte blir riktigt lika elegant som det snöre som gick över hela skeppet, men eftersom det här ska gå att ta isär var det nog svårare att göra så, plus att Lego sällan använder lösa trådar numera. En nyhet för skeppets design är ett mesansegel baktill. Det fanns bommar för det redan på originalet, men inget faktiskt segel.

Om man jämför skeppet sida vid sida finns det många likheter och de är ungefär lika långa och breda. Däremot är det nya skeppet betydligt högre, och det har förstås ett helt däck istället för den öppna, mer lekvänliga lösningen. För fem år sedan byggde jag faktiskt en egen nytolkning av skeppet, som behöll samma proportioner och bytte ut det gula mot guld, men så här i efterhand känns det lite som en billig piratkopia (ha!).

Jämfört med Imperial Flagship är nya Black Seas Barracuda snäppet högre sett till relingen, men också kortare och med bara två master istället för tre samt ett mycket kortare bogspröt känns det fortfarande som ett mer kompakt skepp. De är dock klart jämförbara, och båda kommer att ha en självklar plats i min samling.

Det finns dock några begränsningar för att det ska vara något så när rimligt att bygga ihop efter instruktioner. Insidan är fortfarande inredd som ett värdshus och trots att skeppet har åtta kanonportar går det inte att sätta några kanoner i dem eftersom de har fönsterrutor. Det finns ju också bara tre kanoner i det här setet. Det är också hur som helst svårt att komma åt innanmätet och det fungerar därför dåligt som leksak, men å andra sidan var det ju tänkt främst som nostalgifest. Om du vill återställa det till fullständigt skick behöver du därför bygga om lite själv och leta rätt på fem extra kanoner.

Men jag är fantastiskt nöjd med det här skeppet som det är, och med setet som helhet. Jag vill som sagt nästan köpa ett till, för att även basen är så häftig. Det är väl också en brist, att öarna och bitarna som blir kvar inte egentligen går att använda till så mycket, om du inte vill bygga något nytt på dem. Jag hade tänkt behålla basen, men nu när jag har satt ihop skeppet är det väldigt motigt att ta isär det igen, även om det bara skulle ta en halvtimme ungefär. Troligen kommer jag att packa undan de bitarna och hålla skeppet uppbyggt. Men oavsett vilket är Pirates of Barracuda Bay ett prisvärt, fenomenalt designat och ohyggligt nostalgiskt Lego-set som alla gamla piratfans absolut måste skaffa.

Lego Ideas: Pirates of Barracuda Bay – del 1

pobb_ideas

Lego Ideas är ett av de absolut bästa koncepten just nu som konsekvent levererar intressanta byggen, även om jag förstås inte skaffar allihop. Dels släpps det för många, och dels är det många som inte gäller något jag specifikt gillar, även om det alltid är välgjorda grejer. Men Pirates of Barracuda Bay kunde jag inte låta bli. Det här är ett av de största Ideas-projekten och lät länge orimligt, men Lego hade några idéer som skulle lyfta det till något utöver det vanliga.

Det ursprungliga projektet hette kort och gott Pirate Bay, men det var förstås rätt osannolikt att det skulle få behålla det namnet. Idén var en liten bosättning som utgjordes av skeppsvrak som hade inretts för att fungera som en permanent bas. Det var förstås gott nog, och hela bygget var väldigt detaljerat, men jag hade inte tänkt köpa det. Det var generellt ganska brunt, och faktum var ju också att det förlitade sig rätt mycket på delar som inte längre finns i produktion, framför allt den upphöjda bottenplattan som gav det mer volym. När man till sist visade upp den färdiga produkten var det därför en del som blev besvikna, medan jag istället direkt blev sugen.

Istället för godtyckliga skepp var det självaste Black Seas Barracuda, det gamla skeppet från 1989, som hade förvandlats till en piratbas. Nostalgifesten börjar redan med lådan, som är nästan exakt lika stor som det ursprungliga setet (jag har kvar lådan till det) och utformad med liknande detaljer. Instruktionsboken innehåller en beskrivning av fandesignern samt Legos egna, och även några bitar om berättelsen kring skeppet och dess invånare. Det hela byggs på små sandbankar som i sig är ganska detaljerade med koraller och lite djurliv, där man sedan har byggt upp plattformar runt vraket. Jag har alltid gillat den här typen av miljöer och som det är byggt skulle det vara världens bästa lekpark. Skeppet är uppdelat i tre större partier, så låt mig beskriva dem från vänster till höger.

Längst till vänster sitter skeppets för, upphängd i en liten vinkel för att ge det en naturlig känsla. Inuti finns en diskret toalett och uppe på däck finns ett smart konstruerat gångspel som omsluter den främre masten och som lätt låter dig höja eller sänka ankaret. Den främre masten och bogsprötet är helt intakta, men i bygget är det tänkt att man ska rulla ihop två av seglen och fästa på dem. Eftersom Lego-segel är hårdvaluta ville jag inte riskera att göra dem onödigt böjda, så jag hoppade över det steget. Här gillar jag galjonsfiguren som är elegant vinklad med fyra mjuka axlar som skapar en organisk båge upp till däcket.

Hela den bakre delen av skeppet har hamnat högt upp på en konstruktion av pålar som jag inte tänker fundera på hur piraterna faktiskt fick dit utan lyftkranar. Det har fortfarande mycket av sin forna glans, men ett nytt ihopspikat tak täcker det mesta av fönstren. Kaptenshytten är rätt orörd och är full av små detaljer, och går att komma åt via en plattform på baksidan. Annars är den huvudsakliga ingången genom ett hål i skeppets akterspegel, där rodret sedan används som dörr. Längst uppe på däck finns en liten kanon. Utanför finns en större brygga med diverse förnödenheter staplade, och via en trappa ner under vraket hittar man ytterligare detaljer.

Mittskeppet ligger längst till höger och är ombyggt till ett värdshus, med kök och ett par sovplatser. Uppe på däck finns också en ny konstruktion med en liten fängelsecell, ett klassiskt inslag från det gamla piratlegot. Även här finns en kanon, plus en extra på bryggan nedanför. Masten är delvis skadad, mest för att rymma den andra delen av skeppet intill.

Pirates of Barracuda Bay innehåller åtta figurer, lika många som det första skeppet, men de är aningen justerade. Kapten Redbeard själv är en extremt trogen uppdatering, som behåller den exakt samma kostymen men i modern tappning, och förutom ett gråare skägg är han sig lik. De övriga har lite friare tolkningar men samma teman. En av de två styrmännen är numera en kvinna, baserad på en karaktär från ett annat Lego-skepp. Den ursprungliga kvinnliga piraten, som var smått sensationell då hon var den första minifiguren med ett kvinnligt ansikte överhuvudtaget, är uppdaterad med inslag från modernare tappningar. Två av de gamla vanliga piraterna i randig tröja finns kvar, nu med gigantiska mustacher, medan en har blivit en skeppspojke. Slutligen finns en väldigt fritt tolkad pirat med bar överkropp proppad med tatueringar. Av de här är det förstås Redbeard som är den mest eftertraktade då originalet är så klassiskt, men alla är exklusiva till det här setet. Några delar återfinns däremot i tidigare piratset.

Med ett pris på 2299 kronor är förstås det här en ganska ordentlig leksak, men sett till priset per bit och omräknat mot inflationen är det tre gånger så många bitar för det dubbla priset. Fortfarande kanske inte något impulsköp, men piratlegofantaster får nog svårt att hitta något mäktigare än det här under överskådlig framtid.

Och då är det ändå inte allt, för Pirates of Barracuda Bay har en fenomenal funktion. Men mer om den i del 2.

Best of Lego 2018 and 2019

lego2018_figures

Okay, so it’s an inevitable result of several years of amazing Lego releases: I simply do not have room for them anymore. So even though I’m still actively buying, I’m also trying to sell a lot and keep some kind of balance. This makes it harder for new sets to really grab me, and only the really unmissable ones make the cut. That’s why I didn’t make a list of the best Lego sets of 2018 and why I don’t really have enough for a good 2019 list either. But having caught up on some stuff, let’s see what sets and figures were the best of both years.

MINIFIGURES (IN NO PARTICULAR ORDER)

2018:
Queasy Unikitty was the best release of the collectible Unikitty figures and allowed me to sell off my Seacow with the adorable Queasy Kitty included, since this was basically the same figure.

Nya Kabuki was caught up in TRU’s destruction and what should have been an easy set to find (since it was overshadowed by Marvel, Potter and Jurassic Park sets) became really rare. This was an awesome figure though and well worth tracking down.

Dragon Suit Guy was the greatest among many great costumed figures and I’ve built an entire squad of this guy.

Lobo is, in fact, the best minifigure of 2018. Or, he would be if Lego’s stupid printing quality issues hadn’t gotten in the way. Still a really cool figure and crazy that we got such an adult oriented character anywhere near Lego.

Hagrid rounds out the year with a custom body that really captures the character while staying within the system as much as possible. Although there’s several great Potterverse figures like Luna, Hermione, Remus and Mad-Eye, Hagrid takes the win here.

2019:
Monkey King is another nod to the Chinese community and a stunning figure on his own. I love the colours and all the detail, and I look forward to getting the plain but useful shoulderpads in other colours.

Sweet Mayhem is probably the coolest Lego figure in years, with her space outfit and pearlescent hair. The only major problem with her is having to decide to show that amazing helmet or the awesome hair.

Lenny was the standout of the already awesome nostalgia set that is Benny’s Space Squad. Getting a classic space guy in pink was a great treat and so was not having it be the token female one.

Hercules was the best of a big range of great Disney figures in this year’s collectible line. Jasmine, Hades, Elsa and Scrooge and the triplets also deserve mention, but Hercules took the crown with a great selection of colours and accessories.

Tracer led the line for Overwatch and the poster girl of the game got a great figure. Unlike Mercy she wasn’t ruined by poor printing, and she’s already a pop culture classic.

As for sets, 2018 was marred by a strange mix of themes. Elves was winding down with a subseries infected way too much by teal, Nexo Knights did the same but in black and green, and there was a specific Unikitty series as well as a short-lived Power Puff Girls line. The Brickheadz line focused on Justice League and The Last Jedi characters and is somehow still surviving. Friends went racing, City went arctic (again) and Ninjago went spinning in two separate directions (literally). 2019 saw the excellent The Lego Movie 2 release with a couple of amazing sets and many dull ones as the movie focused on three very distinct themes: post-apocalypse, gaudy blue-green space and colourful pink stuff. Hidden Side was the new action theme, replacing Nexo Knights and Elves. City went into space with a neat realistic exploration line and Ninjago went back to the classics.

SETS

2018:
5) Vestas Wind Turbine
I hesitated to get this at the original price but caught it at a sale, and it’s a pretty cool build. While the techniques are fairly plain, the sheer size of this makes it look great and it will be a fantastic backdrop for when I eventually build a full Lego city.

4) Lego 40 Years LEGO Minifigure
I grabbed this employee exclusive for a single reason: the Blacktron reissue hidden within one of the presents. But as it turned out, the build was a great oversized replica of Santa and his sled complete with reindeer and it will become a Christmas ornament from now on.

3) Downtown Diner
The yearly modular wasn’t the best this year, but the Diner still deserves a lot of praise for some ridiculously inventive building signed Mike Psiaki. The way the side windows are attached still blows my mind.

2) Ninjago City Docks
Docks was a strange addition to the great Ninjago City itself, with even more crazyness spread over a wider surface. Eventually I will have to take down both these marvellous sets since they simply don’t fit with anything else, but for now, it’s pretty magnificent.

1) Roller Coaster
I waited a bit for this set too, but couldn’t resist a good offer. While the build is remarkably repetitive, the finished set is as great as it is huge. When motorized, it works splendidly, even though I’ve noticed it slowly deteriorating. Eventually, this will be the centerpiece of my fairground area.

2019:
5) Ultrakatty & Warrior Lucy!
While the post-apocalyptic The Lego Movie 2 sets mostly failed to excite me, the concept of Unikitty becoming a Road Warrior was too great to ignore. A huge figure taking lessons from the Elves dragons, with a unique five-wide piece for her face, Ultrakatty is worth picking up before these sets disappear forever.

4) Corner Garage
The obligatory modular only placed on this list because I missed several others (see below). It was fine and I enjoyed having a big building in dark orange again, but there were only a few really great designs in this.

3) Slave I
While most of the Star Wars anniversary sets were fairly dull, this was an amazing update to the Slave I design and almost as great as the UCS version.

2) NASA Apollo 11 Lunar Lander
We continue the space theme with an excellent set made to celebrate the anniversary of the moon landing. This set looks fantastic on display and will stay that way for a long time.


1) Benny’s Space Squad

But really, put three brand new classic space figures in a cheap set and watch me buy a ton of them. I lost count somewhere around the eighth of these and I will continue to grab them on sale as I find them.

And so that I don’t forget them entirely, here’s the top five sets I would have gotten if space had permitted:

5) Gingerbread House – I already have a Christmas display with the toy shop and various others so it had to wait.

4) Central Perk – I wanted it mostly for the parts and for selling off the figures so it was not a huge priority.

3) Chinese New Year’s Eve Dinner – it being region exclusive made it a little easier to skip it, but I really wanted this pretty little set. I did get a bunch of printed food parts to use later though.

2) Ford Mustang – Since I don’t really collect cars, I could skip this, but I may have to pick it up later since by all accounts it’s a great one.

1) Tree House – I didn’t look forward to this, but the finished set looks great. Once I find a deal, it will be mine.

Japan 2019: Discovering Chocol8 Syndrome

chocol8_diceroll

When I visited Osaka this October, I wanted to benefit from staying in the entertainment district of Dotonbori and took a look at the local music venues. There were two very close by with performances on several of the days we were there, but ultimately we only went to see one: Chocol8 Syndrome. I knew nothing of them before, but after looking up their songs on Youtube I really wanted to see their show. We took a short walk to Music Club Janus and went up the escalators to find the band selling their merchandise. I wasn’t expecting that, but it’s fun to actually be able to interact with the musicians. I had managed to track down one of their albums at Book-Off and Shaon, the singer, was really happy that I already had it. Anyway, since it’s unlikely that I would get the chance again, I bought the other two as well and got them all autographed. Before long it was time for the band to get ready.

Except for the songs I had already listened to, I didn’t know what to expect. It turns out that the concert was pretty damn loud in that small venue. Luckily I wore ear protection. Overall, the show was fun and quite intimate. My Japanese is much too poor to really follow the stage banter, but I think they admonished the Osaka audience for not having sold out there, as a Tokyo band. They kept playing around with each other and the keyboard player (and backup vocalist) Kenkomobuchi appeared in increasingly silly outfits. Along with their song ”Dice Roll”, they also rolled a big fluffy dice into the crowd to see what to do next. Overall a bit surreal for a newcomer to Japanese music, but enjoyable still. I think their songs overall aren’t really strong enough for a mainstream breakout, but they are definitely skilled and have an interesting style.

Having returned home and slowly (and probably wrongly) translating the song names, I’ve been listening to all three albums: ”8”, ”Dappo Matatabi Rock” (also translated as ”Evasion of the Law Travel Rock”) and ”Ongaku wa Major ga Subete janai”. Each only has eight songs, but as it turns out there is a lot of really good music here.

The debut album ”8” is a really solid one. The initial three songs are all interesting and varied, although I think ”Sutorobo” (or ”Strobe”?) was responsible for them running really painful strobe lights on stage. Please, no. That song has a good drive to it, while ”Glass no Beat” has a great bass track and cool vocals. However, the best tracks are at the end. ”Navigator” is overall a fun and speedy song with great keyboard and bass tracks. I also appreciate the backup vocals here. Then there’s ”Adulty Shonen Shojo” (or ”Adulty Boys & Girls”) which is a cool, action packed duet for Shaon and Ken. The album closes out with the very … eccentric ”Tsuramaro no Kiwami”, which we will unfortunately hear more of.

On to ”Dappo Matatabi Rock”, which opens with ”Multiverse”, a pretty good pop song with a punky edge. Perhaps the voice is trying a bit too much to sound cool? An immediate contrast is ”Mystic Mysteria” which is a jazzy tune with great bass and a strong vocal performance. There’s nothing else really like it in their discography so far but I would like to see more like it. ”Sakura no Cho” is a nice ballad with a good arrangement, but Shaon’s voice breaks up a bit towards the end as it isn’t quite strong enough. However, the next song quickly recovers and ”Teen Girl no Yuutsu” (”Melancholy of Teen Girl”) is a really good pop song overall with an intense refrain. ”Tsuramaro no kiwami” returns but now as a enga (Japanese classical ballad) version and Shaon nails the style, but it’s still a very weird song and enga is quite horrible. ”Europa” is uneven with some of the verses and the light piano track being really good but the refrains are a bit generic. Finally, the album ends with ”Kimi to watashi to metamorphose” (”You, I and metamorphosis”), which is a really exciting and fun pop song. I think I like this album best.

Oh, Chocol8 Syndrome. Baby noises never make a song good. ”Ongaku no Major ga Subete janai” opens with ”Baby Dance” which is a pretty fun song with good refrain but it’s a bit repetitive. ”Miracle ni Romance” is another great song with a great keyboard tune which carries the vocals to a great refrain. The video was my first impression of the band and Shaon running around Shibuya at night was suitably indie and interesting for me to pay attention. The rest of the album isn’t as strong. ”Kono yo de ichiban taisetsu na mono” is a standout, with the song going into rock opera territory with some playful duet vocals. I also like ”Yume wa samenai mama” which is a slower song that better uses the singer’s strengths. The third version of ”Tsuramaro no Kiwami” is techno-ish and not much better than before.

I enjoy these albums. Chocol8 Syndrome deserve some more attention, and their first two albums and a bunch of singles are available on Itunes. So you should check them out!