Kategoriarkiv: Xbox One

Summer Game Fest

Geoff Keighleys Summer Game Fest inledde det som traditionellt brukar ha varit E3-veckan, med en hel drös nya spel … och en ännu större drös extremt trista uppdateringar av befintliga spel med någon crossover här och där. Det fanns dock en hel del spännande.

Tiny Tina’s Wonderlands är en spinoff på Borderlands med fantasyinriktning men fortfarande massor av skjutvapen. Ointressant för mig, men säkert intressant för andra.

Att se SNK visa upp ett spel som andra titel på en spelvisning är vi inte bortskämda med, och Metal Slug Tactics såg faktiskt väldigt mysigt ut. Det isometriska perspektivet med klassiska pixlar passar faktiskt perfekt. ... Läs hela texten

Recension: It Takes Two

Jag har spelat plattformsspel i trettiofem år. Hundratals spel på nästan lika många format. Jag har spelat som i princip allt man kan tänka sig, från rörmokare och igelkottar till små babydrakar och illgröna kaniner till … vad det nu ska föreställa man är i Knytt. Men det behövdes ett plattformsspel av Josef Fares för att jag skulle få spela en plattform.

Det är förstås inte allt man spelar, och inte heller den enda genren. It Takes Two är i grunden ett plattformspusselspel för två spelare (och enbart två spelare, precis som i A Way Out), men det byter genre och stil helt naturligt från område till område. Där de flesta pusselspel skulle införa en spännande spelmekanik och sedan bygga hela spelet på det, bjuder It Takes Two på nya idéer och kreativa upplägg minst varje halvtimme. Jag har sällan sett något så varierat och underhållande utanför de allra bästa Mario-spelen. ... Läs hela texten

Kemco – skräprollspelens mästare

En gång i tiden fanns en utgivare vid namn Kemco. De gjorde egentligen inte så mycket väsen av sig, utan brukade bara synas ibland när de konverterade hemdatorspel till Nintendo-format. Det började redan på åttabitarstiden med spel som Spy vs Spy, Shadowgate och North & South, och ända fram till Nintendo 64 med bland annat en konvertering av Daikatana. De låg också bakom Top Gear-serien, alltså spelen och inte de brittiska bilprogrammen.

Till skillnad från många andra gamla japanska utgivare så kan man fortfarande hitta Kemco i de moderna spelbutikerna. Ganska ofta, faktiskt. Typ varenda månad. Faktum är att Kemco numera är den allra största rollspelsutgivaren. Kollar man tillbaka de senaste tio åren så har Kemco släppt över 120 spel. Nu har jag inte kollat in alla, men majoriteten av dem är också rollspel. Ser du en någorlunda färgglad generisk animehjälte och animeflicka med en kryptisk titel så är det nästan garanterat ett Kemco-spel. ... Läs hela texten

Dark Souls 2 avklarat på alla sätt

darksouls2_05

Det dröjde sisådär sju år, men på sistone har jag spelat en himla massa Dark Souls 2 och äntligen klarat av samtliga troféer, delvis genom att spela väldigt mycket co-op. Det är verkligen det bästa sättet att avnjuta Dark Souls 2, och förmodligen en del av anledningen till att många ogillar spelet. Det är väldigt tydligt att spelet var en reaktion på föregångaren. Folk gillade hela PVP-grejen med både invasioner och arenor, så det blev fler anledningar att invadera och fler specifika arenor. Folk gillade co-op men tyckte att det var omständligt, så det blev betydligt smidigare och i gengäld gjordes spelet lite elakare för att motivera samarbete. Folk tyckte inte om att bli gankade av spelare som hade hämtat spelets bästa grejer och gått tillbaka till startzonerna för att jävlas, så man införde soul memory. Folk tyckte inte om att allt PVP gick ut på att rulla runt i Havel’s Armor och försöka hugga folk i ryggen, så man delade på statsen för att använda tunga rustningar och att rulla, för att tvinga spelarna att prioritera något. Och så vidare.

Men framför allt var Dark Souls 2 mer av allt. Mer magi, mer magistilar, mer vapen, mer vapenstilar, mer vapenkombinationer, mer rustningar, mer bossar, mer olika vägar att välja. Det gör att spelet också är det mest varierade. Under året har jag spelat co-op en hel del i Dark Souls 3, och det är lika tradigt varje gång. Den enda egentliga valfriheten som finns är att spöa Dancer of the Boreal Valley tidigt och sen göra Drangleic Castle, men det är förstås fullständigt hopplöst om man inte är en superninja. Sen är spelet annars superlinjärt fram till Farron Keep, där man kan välja mellan två ställen men båda måste sedan slutföras för att komma vidare. I Dark Souls 2 kan du som första bossen i spelet, beroende på hur invecklat du vill spela, möta Pursuer, The Last Giant, Dragonrider, Old Dragonslayer, Royal Rat Vanguard, The Rotten, Scorpioness Najka, eller om du verkligen vill göra det bökigt för dig själv, någon av bossarna i Frozen Eleum Loyce. Som andra boss blir möjligheterna förstås ännu bredare.

Och så kan du bygga så många olika karaktärer med helt olika spelupplägg. Jag har till exempel gjort en närstridsfigur med dubbla kroksablar (för att dra fördel av powerstance-systemet), en annan närstridsfigur som körde med den korkade men extremt kraftfulla Red Iron Twinblade och tung rustning, en tredje som tålde väldigt lite men som drämde ner allting med en jätteklubba, och en häxa som satsade på en magityp som jag tidigare inte överhuvudtaget hade rört. Och alla speltyper är hyfsat gångbara, och går att komma åt relativt tidigt – återigen eftersom en så stor del av spelet går att nå tidigt.

Jag plockade de flesta troféerna när det begav sig, så de som återstod var mestadels de jobbiga. För att hitta alla miracles valde jag den av mina karaktärer som redan var på tredje varvet, för att även kunna köpa på mig några utan att behöva köra en massa PVP. Det gick relativt smärtfritt, förutom när jag behövde springa långt in i respektive DLC-område, ensam, med en väldigt klen eldmagiker. Och Shrine of Amana är knappast kul när fienderna gör ännu mer skada än normalt. För hex gjorde jag som sagt en helt ny karaktär, en häxa helt enkelt (och nej, inte inspirerat av Wandavision). Där var jag väldigt noggrann med att planera hur jag skulle spela tidigt i spelet för att komma åt de kraftfulla hex-magierna så snart som möjligt. Det visade sig vara väldigt kul, och även om man som magiker alltid är bräcklig så kunde jag kompensera det med att göra ruggigt mycket skada. Jag fick också en ny respekt för The Gutter efter att ha utforskat varenda centimeter och tänt alla facklor. Även där behövde jag springa in en bit i varje DLC, men den stora utmaningen var Darklurker. Jag hade aldrig orkat spöa honom, men eftersom han behövdes för två av hex-magierna så var det bara att bita ihop och öva.

Sen återstod bara sorcery. Där visade det sig att samma häxa var på god väg. Hindret där bestod i att nöta sig igenom Bell Keepers. Där behöver man egentligen köra PVP, men det går också att farma en fiende som dyker upp i Belfry Sol ibland. Så jag kunde ta mig genom det med minimal förnedring (eftersom jag aldrig riktigt fått det här med PVP att flyta). Sen hade jag varit oförutseende nog att förbruka en del bossjälar som visade sig behövas för sorcery, så jag fick göra en del bossar flera gånger. Även här är Dark Souls 2 så vansinnigt flexibelt, eftersom man kan uppgradera separata områden till motsvarande New Game+ för att köra bara den bossen igen.

Och så kan jag konstatera att co-op ofta blir frustrerande i Dark Souls 3, eftersom man blir invaderad stup i kvarten och PVP helt enkelt inte är kul. Visst är det lite segt att behöva hitta flera sekunder för att slänga i sig en Estus i tvåan, men i gengäld har trean sjukt irriterande flöde när man möter en annan spelare, för det är nästan omöjligt att ta kål på någon med en serie attacker. Sedan behöver de i princip bara ta några steg bort för att hinna dricka, och så är man tillbaka till noll. Det leder till att en invasion alltid leder till att man behöver börja om, för att man har hunnit förbruka för mycket Estus även om man vinner. Dark Souls 2 undviker det här problemet delvis genom att det helt enkelt inte är så mycket invasioner längre, men troligen också för att PVP-fantaster håller sig till specifika områden. Plus alltså att det inte lönar sig att försöka invadera spelare med sämre utrstning.

En sista sak, som kanske är högst subjektiv, men jag tycker också att karaktärerna ser bättre ut i Dark Souls 2. Det är förstås lägre upplösning på texturer, färre polygoner och allt sånt tekniskt, men den mindre realistiska stilen gör att det håller bättre. De här spelen börjar ju båda vara gamla nu. Dark Souls 3 försöker uppnå mer realism, men allt ser väldigt glansigt ut vilket gör att alla verkar vara modellerade i vax.

Hur som helst, nu är jag alltså i teorin klar med Dark Souls 2 och just nu är jag tämligen färdig med det för att jag har spelat så väldigt mycket på sistone. Men jag tror ändå att jag kommer att återvända, för det har verkligen några fördelar som de andra två inte riktigt kan mäta sig med.

Äntligen Hwang!

Det satt långt inne och Namco försökte in i det sista att förvirra. En silhuett för några veckor sedan såg med lite god vilja ut som Algol, vilket hade varit en jättebesvikelse. Och nu när de visade upp hans trailer är Hwang maskerad … men att han slåss med ett koreanskt svärd, hoppar in för att rädda Seong Mi-Na och dessutom har sitt legendariska kast gör att han är avslöjad långt innan han tar av sig masken.

Men det innebär hur som helst att han har en hel del mer personlighet som han inte har haft förut. Hela fågelförklädnaden är cool, och han verkar använda ett taoistiskt sigill vilket ger honom en helt annan dimension än bara en ordinär krigare. Hur som helst ska det bli väldigt kul att spela med honom igen, efter att han i princip inte varit en officiell karaktär sedan Soul Calibur (om man inte räknar arkadversionen av trean). Och i samma paket kommer också en cool ny bana, Mi-Nas kostym från fyran och lite blandat kostymgrejs också. På onsdag är det dags!

How to catch all the re-released Neo-Geo classics

(updated 20-10-01)
Despite once being the most expensive, exclusive and elusive console, Neo-Geo is now actually the most ever-present classic format available to any modern gamer. As of September 30th 2020, 109 of the 148 official Neo-Geo titles listed on neo-geo.com have been re-released on at least one modern format. Now, I’m not generally counting any re-releases for Playstation 2, Playstation 3, Xbox 360 or Wii, because at this point they are probably as hard to find as an original MVS title (if possibly cheaper).

While we’re about to get new consoles, both are backwards compatible so the library should theoretically port over to Playstation 5 and Xbox Series S/X.

With that in mind, the best place to get the biggest Neo-Geo library is the Switch or Xbox. Both have access to all 104 currently available ACA Neogeo titles, but only the Switch (and PS4) has the remastered version of Windjammers. Consider this the master list of available games (bolded are the major classics):

Switch and Xbox ACA Neogeo titles
2020 Super Baseball
3 Count Bout
Aero Fighters 2
Aero Fighters 3
Aggressors of Dark Kombat
Alpha Mission II
Art of Fighting
Art of Fighting 2
Art of Fighting 3
Baseball Stars Professional
Baseball Stars 2
Big Tournament Golf/Neo Turf Masters
Blazing Star
Blue’s Journey
Burning Fight
Crossed Swords
Cyber-Lip
Fatal Fury
Fatal Fury 2
Fatal Fury 3
Fatal Fury Special
Football Frenzy
Galaxy Fight
Garou: Mark of the Wolves
Ghost Pilots
Gururin
Karnov’s Revenge
King of the Monsters
King of the Monsters 2
Kizuna Encounter
Last Resort
League Bowling
Magical Drop II
Magical Drop III
Magician Lord
Metal Slug
Metal Slug 2
Metal Slug 3
Metal Slug 4
Metal Slug 5
Metal Slug X

Money Puzzle Exchanger
Mutation Nation
NAM-1975
Ninja Combat
Ninja Commando
Ninja Master’s
Over Top
Pleasure Goal
Power Spikes II
Prehistoric Isle 2
Pulstar
Puzzle Bobble
Puzzle Bobble 2
Puzzled
Ragnagard
Real Bout Fatal Fury
Real Bout Fatal Fury 2
Real Bout Fatal Fury Special

Riding Hero
Robo Army
Samurai Shodown
Samurai Shodown II
Samurai Shodown III
Samurai Shodown IV

Samurai Shodown V
Samurai Shodown V Special
Savage Reign
Sengoku
Sengoku 2
Sengoku 3
Shock Troopers

Shock Troopers 2nd Squad
Soccer Brawl
Spin Master
Stakes Winner
Stakes Winner 2
Street Hoop
Strikers 1945 Plus
Super Sidekicks
The King of Fighters ’94
The King of Fighters ’95

The King of Fighters ’96
The King of Fighters ’97
The King of Fighters ’98
The King of Fighters ’99 ... Läs hela texten

Nyhetsfattig fightingdiskussion

fighting_roundtable

Under natten mot lördag hölls en diskussion med producenterna för i princip alla stora fightingspelsutvecklare: Capcom, Bandai-Namco, Koei-Tecmo, Arika, Arc System Works och SNK. Man diskuterade en del gemensamma frågor och det sades en del intressant, men alla väntade på de faktiska nyheterna. De visade sig vara ganska fattiga.

* Förutom de två gästkaraktärerna från For Honor och Honor of Kings (Warden och Gongsun Li) kommer det komma en tredje säsong med nya karaktärer (troligen fyra till). Trevligt att spelet fortsätter utvecklas.
* King of Fighters XV är inte redo att visas än, men snart.
* Setsuka kommer till Soul Calibur VI den fjärde augusti tillsammans med lite mer figurdelar och en ny bana.
* Tekken 7 får en fjärde säsong, förbättrat onlinestöd och förstås nya karaktärer. Efter en massa trollning av Harada visades en liten glimt av vad som troligen är Kunimitsu.
* Arika jobbar på att bygga om Fighting EX Layer från grunden, så det blir något att hålla koll på.
* Guilty Gear Strive får Leo Whitefang och den nya karaktären Nagoriyuki, den svarta samurajen som verkar ruggigt cool. Nästa karaktär visas i oktober. Spelet kommer också till PS5.

Men nya karaktärer är inte jättenyheter och inga nya spel eller ens nyutgåvor var aktuella. Däremot var det intressant att faktiskt se de här personerna prata. Det förekommer att japanska utvecklare har interna diskussioner och intervjuer i diverse extramaterial, men det är extremt ovanligt att de träffas mellan olika företag. Harada har troligen varit drivande här, som han varit i andra sammanhang. Vi får se om det leder till något.

Första intrycken av Indivisible

indivisible01

Oj. Detta har varit på gång läääääänge, men nu finns det plötsligt i min konsol: Indivisible, ett actionrollspel av gänget bakom Skullgirls. Jag testade det extremt tidiga demot för flera år sedan, men sen har jag hållt mig undan från nyheterna. Så nu när det är släppt är det helt nytt, och hittills en glad överraskning. Indivisible handlar om Ajna, en ung kvinna med typiska shonen-drag som tenderar att lösa det mesta med våld snarare än finess. Hennes by attackeras av ett ondskefullt imperium och hon tar genast upp striden. Visst, det är inte originellt överhuvudtaget, men finessen ligger i karaktärerna.

Grejen med Ajna är att hon av någon anledning kan absorbera andras själar och på så sätt bygga upp en liten trupp av medhjälpare. Jag har inte riktigt förstått begränsningarna kring det här, men i praktiken innebär det mest en kreativ lösning på ”huvudpersonen springer runt och de andra poppar fram när det behövs”-problemet som många rollspel har. Striderna är väldigt kreativa, vilket kanske inte är oväntat från Skullgirls-teamet. Varje karaktär har en knapp som du använder både för anfall och försvar. Det är lite knepigt att få in vanan, men det gäller att hålla utkik efter attacker och blockera i rätt ögonblick, för medhjälparna tål bara enstaka träffar. Sen behöver man också använda rätt sorts attack, och med några olika per hjälte är det viktigt att inte bara trycka vilt så snart deras cooldown gått över. Här ser jag massvis av potential för djup, och många av bosstriderna har redan varit rätt intensiva.

Hittills är jag mycket imponerad av skrivandet. Både Ajna och följeslagarna är extremt roligt skrivna och framförs av fenomenala skådespelare med bra timing. Jag oroar mig lite för hur det kommer att bli med ännu fler i gänget – de kan omöjligen allihop få utrymme. Och det är redan svårt att välja vilka jag vill ha i strid, eftersom de har så många varierade attacker och är så roliga att lyssna på. Det här är ett spel som jag kommer att behöva lägga en del tid på, men det känns värt det. Den enda bristen är att det blir lite väl intensivt att fokusera på striderna hela tiden, så jag lär knappast orka sitta flera timmar i sträck.

Code Vein är Weeb Souls

codevein01

Jag har spelat ett antal timmar Code Vein, och hittills gillar jag det. Det är trots allt en ganska kapabel Dark Souls-klon och då menar jag klon. Hela grejen med odödliga vampyrer i en post-apokalyptisk modern värld är ju i princip samma sak som odödliga zombier i en post-apokalyptisk fantasyvärld, och är på samma sätt en ursäkt för att förklara återfödelse i speltermer. Och ja, det finns lägereldar (mistle), man samlar ”själar” för att levla upp eller handla eller köpa nya specialförmågor, vapnen går att uppgradera både med raka förbättringar (+X) och med elementarförmågor med separata föremål, de helande dryckerna (som fylls på vid checkpoints) går både att få fler av och göra starkare. Och fienderna är aggressiva men tål inte så mycket stryk, och du kan hugga dem i ryggen eller parera dem. Och du kan kalla på medhjälpare, och det finns en hemplats att utgå från, och så vidare.

Hade det inte varit för att Namco är utgivare för Dark Souls så hade det kallats plagiat. Nu är det ett mestadels välgjort alternativ tills de kan övertala From att släppa Dark Souls 4. Det är lite sladdrigare och kameran är för inzoomad vilket gör det svårt att se framåt, särskilt då man springer runt med jättevapen och en kompis med tillika jättevapen. Det finns ingen som helst feedback på att bli skadad vilket gör det svårt att reagera när en fiende sitter och köttar på en, mitt i en grupp när kameran krånglar. Men grunderna är stabila och duger bra.

Något som är uppenbart redan från start är att Code Vein är rejält anime. Man börjar med en karaktärseditor, som för övrigt är riktigt utmärkt, där man däremot inte kan välja något annat än pyttenäsa och en generiskt kurvig hjältinna eller en generiskt tanig hjälte. Sen får man en grundläggande outfit som går att modifiera med en massa små tillbehör, och som kommer att vara dina civila kläder i hemområdet. Oavsett vad du väljer så dröjer det cirka två minuter innan du springer på din första kompanjon, Io, som är en vithårig dunder-waifu som går omkring i en strategiskt sönderriven klänning. Sen kommer du snart i kontakt med Code Veins riktiga hjälte: Louis, som ser ut som han är 17 men har en lång historia bakom sig. Du blir snabbt den stumma sidokaraktären, lite som i White Knight Chronicles, Fire Emblem: Awakening och de flesta andra japanska rollspel med karaktärsskapare.

Sen har jag redan sprungit på ett gäng typiska troper. Den ena försäljerskan i hembasen har en byst som påminner om flytpontoner, medan den andra försäljerskan ser ut att vara femton. På plats finns förstås också en uråldrig, grov karl som säkert är minst, asså, trettio bast. Och givetvis finns en varm källa att bada i på japanskt vis. Sen pratas det, något oändligt. Är det inte långa dialogsekvenser så är det eviga kommentarer från medhjälparen kring precis allt du gör. Skulle han någonsin säga något vettigt kommer jag att missa det eftersom jag redan filtrerar bort allt.

Lite fånigt blir det, men lyckligtvis är plagiatet från Dark Souls så välgjort att det är värt att fortsätta. Jag uppskattar också att det inte är så förbaskat svårt, särskilt om du väljer att ha med en kompanjon. Det gör marginalerna betydligt större samtidigt som du ändå måste hushålla med hälsan. Fokus på lite större, flashigare vapen gör också att det inte har lika bra precision som Dark Souls men i gengäld inte heller kräver lika bra precision. På det hela taget rätt sjysst alltså.

Tack och adjö, Xbox One

Nu får det räcka. Den har stått där i snart två år utan att användas sedan jag spelade Cuphead, och nästa spel som överhuvudtaget är intressant och exklusivt, Ori and the Will of the Wisps, är ett halvår bort och kommer att släppas på PC. Nu tömmer jag burken och ska se om jag kan få tillbaka några kronor via Tradera.

Jag har köpt några onödiga konsoler i mitt liv varav Gamecube var en, men Xbox One tar banne mig rekordet. Under drygt fyra år (jag köpte den först i samband med E3 2015 när det verkade som att Microsoft faktiskt hade något på gång) har jag köpt följande:

Rare Replay
Sunset Overdrive (följde med konsolen)
Ori and the Blind Forest
Beyond Eyes
Inside
Cuphead

Ungefär i den ordningen. För en konsol som kostade 3190 kronor är det extremt, extremt bortkastade pengar. Xbox gav mig helt enkelt ingenting den här generationen. De exklusiva titlarna var enkelspåriga, bara enstaka indies som av någon anledning (troligen gamla kontrakt) valde att släppa först till Xbox One kändes nödvändiga. Ori och Cuphead är visserligen fantastiska spel men alltså? Fyra år?

Playstation 4 hade förstås också en seg start men ingen kan hävda att den inte har haft sisådär fem strålande år. Och när Switch dök upp i princip från ingenstans och blev ett givet andraval så fanns det inget som helst existensberättigande för den här boxen. Playstation gav mig VR och grymma spel, Switch gav mig en grym portabel och grymma spel. Xbox One gav mig tidernas sämsta UI och snäppet sämre allt annat än konkurrensen. Precis samma spel, fast i 900p istället för 1080p.

Är det här särskilt givande? Kommer jag med några nya insikter när jag totalsågar Xbox One? Nej, förstås inte. Jag konstaterade det redan för två och ett halvt år sedan, jag har bara inte orkat ta itu med det. Jag gör bara ett sista försök att få ut något värde ur det här felköpet. Och konstaterar att någon ny Xbox blir det inte, om inte Microsoft köper upp typ hela spelvärlden och återupplivar alla gamla favoriter. Jag köpte Xbox One lite på deras generösa löften och delvis utifrån möjligheten att kunna spela alla mina Xbox 360-spel i fem år till. Bakåtkompatibiliteten är faktiskt Microsoft enda stora bragd och det ska de få cred för. Men löftena om nya titlar infriades knappast (Scalebound någon? Och vad hände med alla löften om gamla favoriter förutom att Battletoads snart ploppar ut i ganska hemskt skick?) och det visar sig att jag inte lägger särskilt mycket tid på att spela gamla spel eftersom det faktiskt släpps nya hela tiden.

Nåja, får hoppas att någon annan får någon glädje av den. Microsoft får mina pengar för Ori till PC.