Jag har hunnit ifatt utgivningen av Leo Ieiris musik och tidigare i år släpptes Time, det femte albumet. Efter ett nästan fläckfritt We var frågan om hon kunde hålla samma höga kvalitet, och svaret är nej. Det märkliga är att jag inte kan peka på en enda låt som är dålig, men det kunde jag inte med We heller. Men jag hittar inte heller någon riktig favorit heller. Vi får finstämda ballader (”Arikitari desu ga” och ”Binetsu”), powerballader (”Inori no Melody” och den inledande ”Zutto, Futari de”), några utstuderat anime-aktiga låtar (”Harukaze”, ”After Dark” och ”Fantasy”) och så några utstickare som ”Relax” och ”Tokyo”.

Det blir nog tydligast med ”Papa no Tokei” och ”Daiji na Mono Subete”, två stycken som har de flesta beståndsdelarna av Leos typiska powerpop, men båda två mesar på med refrängen och tappar helt fart. Där brukar Leo alltid växla upp och ösa på, och istället blir det lite menlöst.

Resultatet blir att jag lägger till hela skivan till min Leo-spellista, men jag lär nog inte ha kvar särskilt många efter ytterligare några genomlyssningar. De enda som känns givna är ”Zutto, Futari de” och ”Relax”, i övrigt är det ett anmärkningsvärt jämnt men intetsägande utbud.