Recension: Skyrim VR

The Elder Scrolls: Skyrim var ett av de första spelen jag recenserade på Bearded Nerd. Då satte jag en femma, överväldigad av den enorma spelvärlden och mängden äventyr. Sedan dess har Skyrim släppts i flera varianter, nu senast både som upphottad konvertering till de nya konsolerna och för första gången i bärbart format på Switch. Därför är det knappast ett nytt spel, men eftersom jag inte har rört det sedan 2011 känns det ändå ganska nytt för mig.

Men Skyrim VR är också förstås den första gången hela den här världen kan upplevas i VR, och det gör väldigt mycket. Det är också något som inte riktigt kan beskrivas eller visas. På bilderna är det samma spel som förut, utan de grafiska förbättringarna, och med konstiga proportioner och suddiga konturer. Men när man tar på sig headsetet och ger sig in i Tamriel blir det en helt annan upplevelse. Folk hamnar inte bara i mitten av skärmen, de står bredvid mig och jag ser hur långa de är. Jag ser att de tittar på mig. Det blir naturligt att stoppa undan svärdet, inte bara för att man kan råka sticka det i någon, men för att det känns ohyfsat att kuta runt med. När jag går genom ett hus ser jag exakt hur långt bort väggarna är och kan sträcka mig ut och ta på dem. En uppretad björn som tornar upp sig för att anfalla blir något betydligt läskigare än förut. För att då inte tala om drakarna.

skyrim_vr_01

Att spela i VR är alltid förknippat med en risk för illamående, och ett spel där man hela tiden kan röra sig fritt är extra riskabelt. Bland de första titlarna kunde jag överhuvudtaget inte spela Driveclub, Battlezone eller Windlands, men i Skyrim är problemen minimala – för mig. Två kompisar som testat har bara klarat sig en bit, men delvis är det en vanesak. Lyckligtvis börjar utvecklarna hitta knep för att minska det här problemet. Det går att spela med handkontroll och då bara se sig omkring med VR, men dels fungerar det sämre eftersom man vanligtvis rör sig mer i sidled med en analogspak, och dels försvinner mycket av inlevelsen. Det är komiskt på något sätt att Sonys utskrattade Move-kontroller har fått en sån upprättelse i och med VR. För de är absolut det bästa sättet att spela. Det går att sikta och teleportera sig runt, vilket många recensenter har kritiserat. Men istället använder jag Move-knappen för att röra mig dit den vänstra kontrollen pekar, vilket både blir naturligt och ger en viss fysisk feedback till hur jag sedan rör mig. Med X- och O-knappen på den högra kontrollen roterar man i bestämda steg, vilket oftast fungerar bra – även här undviker jag helst fri rotation.

Nästan alla interaktioner drar också nytta av kontrollerna. Det är ohyggligt mycket roligare att bära runt på ett svärd som går att svinga precis hur som helst. Här krävs visst skådespeleri, eftersom inget egentligen stoppar dig att vifta ditt tvåhandssvärd som den fladdriga plastkontroll det faktiskt är, men samtidigt är det inte heller något som stoppar mig från att avancera med svärdet horisontellt framför mig, göra ett diagonalt hugg mot tinningen på en Forsworn, svepa iväg ett hugg mot nästa bredvid, och sedan rusa fram i sicksack medan pilarna viner förbi huvudet för att slutligen göra ett djupt utfall mot den sista bågskytten, och sedan sänka svärdet ett ögonblick medan jag ser mig omkring efter nya hot. Allt som jag har drömt om sedan Wii gjorde rörelsekänsliga svärdstrider möjliga är realiserat här.

skyrim_vr_02
Och jo, just ja. Det fungerar som terapi också. Det här är de små spindlarna.

Bågskyttet är också intuitivt, men begränsas lite av din omgivning. Du lägger pilen på strängen, drar samtidigt som du håller in avtryckaren, och släpper för att skjuta. Jag såg någon plocka upp en morot, kasta upp den i luften och sedan pricka den med en pil, så det är fullt möjligt. Men sitter man i en soffa går det helt enkelt inte att få en korrekt dragning, och Move-kontrollerna är notoriskt skakiga när man håller dem nära headsetet. Sånt är ett mindre problem med magi, där man helt enkelt aktiverar magier i valfri hand och kan sikta helt fritt. Att sprätta ur sig eldklot eller skölja en fiende med is är extremt beroendeframkallande och jag lär göra en mer dedikerad magiker härnäst. Den sista större Move-funktionen är att simma, men där gillar jag det inte. Man behöver böja sig ner för att få armarna under ytan och sen göra vanligt grodsim, men det gäller att tajma rätt för att inte dra sig bakåt lika mycket som framåt. Mest effektivt var det att liksom kasta vattnet över axlarna, vilket troligen skulle få mig dränkt i verkligheten.

Trots att grafiken är sex år och minst en generation gammal tycker jag ändå att det håller ganska bra. Särskilt inomhus är belysningen bättre och detaljerna mycket skarpare. Dessutom brukar man oftast vara involverad i att hugga sönder något. Utomhus och i städer blir upplösningen en klar begränsning då allt som står några meter bort är suddigt. Lyckligtvis är texten rejält tilltagen och böcker öppnas upp i helskärm framför dig så det går att läsa. Ljudet är oförändrat, vilket är en liten brist då det inte går att placera exakt vart det kommer ifrån. Sen kan vi väl också konstatera att mycket av buggarna är oförändrade, och saker tenderar att åka genom varandra och döda fiender ramlar från himlen lite då och då. Vill man fuska (och råka hitta supergrymma lönnmördarprylar) går det också att luta sig framåt för att kika in bakom väggar och sträcka in handen för att plundra skattkistor bakom galler.

skyrim_vr_03

Alla har väntat på ett fullfjädrat spel i VR, och gillar man inte skräck är Resident Evil 7 inget alternativ. Skyrim VR är både lättillgängligt och lättspelat, efter någon timmes inlärningskurva. Det är fascinerande hur bra det fungerar trots att det är ett ombyggt gammalt spel, och jag kan knappt föreställa mig hur coolt det kommer att bli den dagen ett lika påkostat spel byggs från grunden för VR. Jag har spelat tre timmar åt gången utan problem, men jag känner ändå att man behöver ta pauser och låta bli spelet ibland. Någon gång har jag tagit av mig headsetet och reflekterat över hur verklig verkligheten verkar. Det är intensivt, nästan läskigt realistiskt ibland, och jag undrar lite smått över de långvariga bieffekterna av att lura hjärnan att man är i Tamriel. För allt som oftast känns det verkligen som att jag är i Tamriel, med allt vad det innebär av gamla texturer, styltiga animationer och underbara spontana äventyr.

4/5

Det här inlägget postades i 4/5, Playstation 4, Recensioner, Spel och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.