Recension: Street Fighter III: Third Strike Online

Jag recenserade en gång det här spelet, för en sajt som sedan länge försvunnit i internets bortglömda vrår. Nu, nästan elva år senare är det dags igen. Det är inte många spel som skulle hålla att släppas igen utan direkta förändringar, men Third Strike är knappast vilket spel som helst.

Det vore fel att säga att Third Strike är balanserat. Det finns en klar trio karaktärer som är märkbart bättre än alla andra och det finns några som är nästan oanvändbart dåliga i en seriös match. Men en av sakerna som gör Third Strike till det troligen bästa fightingspelet nu och för överskådlig framtid, är att alla är roliga, varierade och har flera olika tillvägagångssätt beroende på hur du spelar. Där spelar förstås valet av superattacker en viss roll, men det går att spela på väldigt många olika sätt eftersom alla karaktärerna är så pass genomtänkta och välutrustade vad gäller attacker.

Men så har det alltid varit, åtminstone sedan den sista patchen i arkadhallarna. Folk har spelat oavbrutet i elva år och har – egentligen – inget behov av en ny version bara för att kunna spela online. Vad har Third Strike Online att erbjuda?

Nyheterna är fyra. Först ut, grafikfilter och remixad musik. Grafiken går att sträcka ut, filtrera med högupplösta filter eller återskapa en gammal randig CRT-monitor, men där valde jag till slut att återgå till originalpixlarna i 4:3. Däremot var det välkommet att byta ut musiken, en av spelets få svagheter. Jag är inte riktigt överens med alla stycken (förutom Uriens, som dock rockade i original också) men omväxling är väldigt välkommet. Nästa nyhet är ett träningsläge som gör det lite lättare för nybörjare att få kläm på pareringar och nyttiga grundkombinationer med alla figurerna, men det är nerskalat jämfört med Street Fighter IV och man behöver fortfarande sitta och nöta på egen hand i Parry Training för att verkligen bli bra. Nyhet tre är en uppsättning statistik som håller koll på exakt vad du gör och delar ut achievements vid olika milstolpar, till exempel att ha gjort visst många superattacker. Det är kul och fyller dessutom ut sidorutorna på skärmen på ett smart sätt.

Men den stora nyheten är förstås, som namnet antyder, onlineläget. Third Strike har gått att spela online förut, via det saligt insomnade ursprungliga Xbox Live. Och så har det förstås gått att köra via emulatorer och GGPO-gränssnittet rätt länge. GGPO sägs enligt många vara det ultimata för att spela fightingspel online och därför var det med spänning vi konstaterade att Capcom hade licensierat tekniken till det här spelet. Resultatet? Jo, när det fungerar är det praktiskt taget som att spela mot någon annan i soffan. Eventuell lagg från trådlösa kontroller och LCD-skärmar är minst lika stora störmoment om man ska vara petig. Men tyvärr är det lika stor risk att få möta någon på andra sidan jorden och då kan ingen GGPO i världen uppväga grundläggande problematik som, till exempel, ljusets begränsade hastighet. Många matcher har varit rent ospelbara.

När det väl fungerar är det dock ypperligt. Det går att köra rankade matcher men där är man som sagt utlämnad till slumpens nycker. Att bjuda in åtta spelare till en vinnaren-står-kvar-omgång kan däremot vara kul, särskilt eftersom alla övriga kan se matcherna som pågår (något som får väntetiderna i exempelvis Marvel vs Capcom 3 att framstå som rent horribla). Slutligen finns turneringar, som fungerar enligt vanlig utslagsmodell. Hade jag fått önska mig vad som helst hade jag velat se en ”loser’s bracket”, men det kanske är för att jag har så dåliga tävlingsnerver. Alla matcher mot andra spelare går också att spela in och antingen lägga upp i spelets system eller ladda upp till sitt Youtube-konto. Det här kommer nog att bli riktigt häftigt den dagen Daigo och andra kändisar bestämmer sig för att spela lite online, men i nuläget är det mest slumpmässig inspiration för att hitta nya tekniker.

Fast trots att det är fullsmockat med innehåll för att vara en konvertering är det märkligt att Capcom har släppt igenom en del buggar. Att ljudet kan lagga i takt med en dålig anslutning må väl vara hänt, men väldigt ofta försvinner musiken helt. Det kan också vara väldigt frustrerande att hitta en rankad match, dels tar det tid och dels finns inga garantier för att det alls kommer att gå att spela. Att vänta i en minut för att sedan bli inskyfflad mot en spelare från Peru känns lite segt.

Offline är Third Strike fortfarande bäst, och det känns konstigt att sätta ett annat betyg än en femma på ett spel med en sådan status. Men som sagt, på den punkten har det inte förändrats ett smack gentemot tidigare versioner, och jag äger redan två versioner av spelet (efter att ha sålt Dreamcast-versionen, dessutom). Den enda bonusen då är väl att man kan byta knappuppsättning på figurvalskärmen (tack, tack, tack!). Under rätt förutsättningar sparar det här spelet massvis av onödigt resande för att hitta Third Strike-motstånd, men ändå är inte onlineläget riktigt hundra. Och det hade jag nästan väntat mig av ett spel med Online i namnet.

Det här inlägget postades i 4/5, Playstation 3, Recensioner, Spel, Xbox 360 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.