För tio år sedan satte jag för första gången min fot i Azeroth, via den tidiga internationella betan för World of Warcraft. Då visste jag knappast att det skulle bli ett spel jag skulle spela i hundratals timmar över de kommande tio åren. Här är min tillbakablick på det spel jag har spelat överlägset mest någonsin.

Burning Crusade och Wrath of the Lich King

World of Warcraft: The Burning Crusade-betan blev viktig för mig av en specifik anledning: det var i samma veva som jag började blogga, för att kunna berätta mer om spelet mer regelbundet. Som den första expansionen var det stekhett, och allt kändes nytt och spännande.

Spelet bjöd också på nya raser, och jag fastnade för draenei. Jag hade faktiskt ingen rymdget sedan förut utan hittade på Nataalia, en jägare. Att börja om från början var lite tradigt när jag egentligen bara ville utforska Outland, så Nataalia hamnade på efterkälken redan från början. Jag har senare gjort lite tafatta försök att komma ifatt med henne, men jag har helt enkelt för många andra figurer jag vill lägga tid på.

Något som jag verkligen gillade med jägare var att de hade ett helt eget metaspel. Från början krävdes det mycket för att hushålla med ett djur, och man knöt helt andra band med det. Jag jagade rätt på det ovanliga svarta lejonet som fick ta namnet Razorclaw, men sedan fanns det massvis att göra. Olika djur hade olika förmågor som man kunde lära sig genom att fånga dem och sedan utföra attackerna, och sedan lära dem vidare till sitt egna djur. Att ge sig på att tämja ett farligt djur när man egentligen var för svag var en riktigt spännande utmaning. Sen gällde det också att hålla med rätt sorts mat för att det inte skulle springa iväg. Ja, jägare var något alldeles extra. Numera är de praktiskt taget ointressanta och djuren är karbonkopior av några standardiserade mallar.

I efterhand har Outland ett ganska dåligt rykte, eftersom det är det äldsta kvarvarande innehållet i spelet. Men jag har många goda minnen därifrån. Nagrand är fortfarande en av de vackraste zonerna i spelet. Jag ägnade många långa och enformiga timmar åt att farma metaller i Zangarmarsh och hittade en optimal rutt, och loggade in på helt ogudaktiga tider för att inte ha någon konkurrens. Och även om många zoner var knepigt utformade var det kargt och olycksbådande men samtidigt vackert på något sätt.

Under 2006-2009 ungefär var World of Warcraft så pass stort att det motiverade till pressresor om vartannat. Som representant för Gamereactor besökte jag Blizzard ett par gånger, både i deras gamla och i deras nuvarande högkvarter, och fick träffa alla toppdjuren.

Toppdjur fick jag också då och då skickade till mig. Jag åkte aldrig på Blizzcon, men via presskontakten fick jag en del exklusiva grejer där framför allt Murky var min mest älskade vän. Även om jag aldrig legat i framkant i rädandet var och förblir Murky en extremt ovanlig raritet, och även om spelet numera är dränkt i hemska baby murlocs i hemska cosplaydräkter så var det den första och mest renodlade varianten. Och han gjorde att husdjursstriderna i Pandaria blev ännu roligare, för äntligen hade han ett syfte mer än att plaska runt och vara bedårande.

Burning Crusade var aningen snyggare än den första delen av spelet men hade en lite för spejsad design fylld med lila och illgrönt. Wrath of the Lich King var betydligt mer naturfärgat. Här började Blizzard satsa ordentligt på uppgraderade texturer, snyggare vapen, mer komplexa rustningar och detaljerade fiender. I gengäld började våra egna figurer kännas riktigt dassiga i jämförelse.

Jag gillade Lich King. Jag hade mer eller mindre övergett hillebardandet men Titan’s Grip lät mig röja runt med dubbla tvåhandssvärd vilket mer än väl kompenserade för det. Jag fick också återstifta bekantskap med Argent Dawn som varit mitt favoritgäng och vars tabard har varit min standard sedan jag fick den från Burning Crusade-öppnandet.