Efter att ha shoppat i Nakano vände vi blickarna mot Ayase. En bit norr om den här oansenliga stationen, som i sin tur ligger öster om Kita-Senju, som i sin tur ligger norr om Akihabara, finns Tokyo Budokan. Detta bör ej förväxlas med Nippon Budokan, som är arenan där alla de här ”Live in Budokan”-spelningarna gjordes. Tokyo Budokan är fortfarande en renodlad kampsportshall. Jag hade hela tiden tänkt ha vägarna förbi för att kika, men när jag planerade resan såg jag att det erbjöds öppen träning i naginata-do.

Lite bakgrund: när jag först började träna jodo (för nästan tjugo år sedan) ville jag egentligen träna naginata-do, men den gruppen blev aldrig av, så jag hoppade på jodo istället. Så det här var en gammal dröm som gick i uppfyllelse. Efter lite inledande förvirring lyckades vi förklara att vi två jodokas ville provträna, och vi fick vara med på ett helt pass. En av tränarna tog hand om oss, helt och hållet på japanska. Här märker man hur himla mycket nomenklatur man har gemensamt. Utan att förstå särskilt mycket av språket kunde vi snappa upp saker som ”monouchi” och ”chudan no kamae” och förstå konceptet hur man har en anfallare och en försvarare som byter roller under träningen.

Först fick vi lära oss fotarbete. I naginata-do finns tre sorters steg: vanliga steg, korssteg och steg där man flyttar den bakre foten först. Man går även en hel del i sidled. Sen blev det två grundläggande attacker, som båda kan göras från chudan och hasso. Den ena siktar på tinningen och den andra på vaden. Eftersom naginata är ett så långt vapen kan man nå hela kroppen. Knappt hade vi lärt oss allt det förrän det blev en drill med kombinationer av attacker och pareringar mot dessa. Och sen fick vi lära oss två hela kata, som var varianter av de två attackerna med lite etikett mellan.

Vi fick också kika på de övriga damerna och flickorna (naginata-do är ju traditionellt för kvinnor, då naginata var ett vapen som oftast lämnades i hemmet) som både körde kata med mer avancerade vapen (vår nybörjarnaginata hade ett bambublad likt kendons shinai, medan deras var ett helt vapen i trä) och även fri sparring med rustning. Vår tränare förklarade bland annat (om jag förstod det rätt) att handsken i naginata-do har pekfingrarna separata för att mer fingerfärdighet behövs jämfört med kendo.

Det är väldigt svårt att hitta naginata-do i Sverige, men jag blev väldigt sugen på att prova mer. Vi missar tyvärr möjlighet till ytterligare träning eftersom vi åker nästa vecka, så vi fick tacka för oss. Det blev i alla fall en väldigt intressant upplevelse, och så kan jag säga att jag har tränat kampsport i Tokyo Budokan, vilket är typ som att ha spelat tennis på Wimbledons planer.