En av de sista dagarna promenerade vi iväg från vårt ryokan i Asakusa med riktning mot Skytree, en riktig sevärdhet. Att hitta dit är nog det enklaste man kan ta sig för: Skytree är med sina 634 meter Japans högsta byggnad och en av de högsta i världen. Redan från gatan utanför boendet kunde vi se tornet … eh, torna upp sig. Vi promenerade över Sumida-floden och passerade en märklig byggnad för Asahi Beer, som av någon anledning har en gyllene bajskorv på taket. Därifrån var det sedan inte särskilt långt till själva tornet.

Att åka upp kostar några hundra, och det finns ett alternativ att betala lite extra för att slippa köa för hissen. Och själva hissen upp var en upplevelse – det tar bara ungefär en minut att åka 350 meter och på en skärm visas exakt hur högt man har kommit. Sedan kommer man ut i det stora observationsutrymmet, som förstås går runt hela tornet. Det går att åka ytterligare 100 meter för en extra avgift men det kändes onödigt.

Från marken märks det inte och himlen var ofta blå, men så högt upp märks den allmänna smogdimman som oftast ligger över staden. Utsikten är därför inte lika bra som den hade kunnat vara – på klara dagar syns Fuji i horisonten. Men det var ändå fascinerande att kunna se sig omkring och lokalisera vart vi hade varit. Tack vare en interaktiv karta kunde jag peka ut både boendet i Kameido (inringat) och det i Asakusa, liksom stadsdelarna Ginza, Akihabara och Shinjuku, som allihop utmärks av stora hopar av skyskrapor bland de ordinarie 5-10-våningshusen. Och så kan man konstatera att Tokyo aldrig tar slut. Det bara tonar ut i tvåvåningsförorter och sen är man i Kyoto.

Annars finns det inte så mycket att se i Skytree som sådant. På vägen ner passerar man ett sjysst golvfönster som ger akut höjdskräck men är lite coolt. Så vi åkte ner – med lock för öronen – och promenerade åter till Asakusa. Där finns en del tempel att besöka och ett väldigt pittoreskt shoppingområde med massor av småbutiker och akut turistfällekänsla. Kvällen avslutades med dyr men utsökt yakiniku.