De separata delarna av Predaking har alltså en hel del kompromisser och brister. Jag hade förstås kombinerat honom redan och sedan tagit isär honom för fotograferingen, och bara under den tiden började jag känna mig lite bitter. Så jag plockade in allihop och påbörjade raskt kombineringen.

Tantrum och Headstrong förvandlas till ben med relativt enkla grepp, och här kommer det geniala med konstruktionen in i bilden. Ni förstår, förr i tiden fanns det två alternativ. Antingen gjorde man som på gamla Predaking, där Razorclaws ganska korta ben blev lår och kopplades direkt till benfigurerna. Eller så fuskade man, som med Devastator, där underarmar och höftparti var lösa delar som helt sonika bara kopplade ihop de separata figurerna. De stora klumparna som alltså saboterar de separata formerna blir här alltså lår och höfter på Predaking, vilket ger honom helt andra proportioner. Deras stora axelkanoner blir fötter, som är monterade på en led som ger dem poserbarhet och låter Predaking stå stadigt.

Rampage blir ganska enkelt en arm, och hans armar är inte dolda på något elegant sätt utan sitter bara där ihoptryckta och blockerar delvis vingarna. Predakings händer, som går att dölja inuti fotdelarna, kopplas in mellan Rampages fötter, och sitter hyfsat bra. Divebomb har en mer komplex förvandling. Till att börja med plockas hela vingpaketet loss och sparas till senare. Hans armar fälls ihop framför honom och bildar i praktiken en ny axel, medan benen justeras för att bli underarmen. Även här hålls handen fast mellan hans fötter.

Razorclaw är den som har förändrats mest. Man böjer honom på mitten för att kunna fälla ut Predakings huvud, sen förvandlas han nästan till lejonformen som kommer att bli liggande horisontellt. Faktum är att Razorclaw den här gången bara utgör en del av torson. Istället tar man Divebombs vingar och vecklar ut mellanpartiet, som helt plötsligt utgör Predakings mage och skrev. Razorclaw placeras ovanpå detta (och det är här som dekalerna tar en massa stryk, märkte jag) och kläms fast. Även vapnen återanvänds: Rampages och Razorclaws vapen kopplas ihop till Predakings stora armkanon och Divebombs gevär blir axelkanoner.

En liten parentes innan jag fortsätter. Gimmicken med Power of the Primes är ju de olika Primes, som är små fyrkanter som blir små figurer, och ger de ordinarie figurerna någon sorts kraft. Onyx Prime är exklusiv till det här paketet och göms inuti Razorclaws huvud, monterad i en ”matrix” som faktiskt syns delvis som hans öron. Och där får Onyx Prime stanna, för jag tycker att hela grejen är lite fånig. Slut på parentesen.

Härifrån monteras hela figuren. Båda armarna hängs på med de där ryggsäckarna som nu utgör yttre delen av torson. Därefter kan man montera axelkanonerna och därefter fälls vingarna in och låser ihop det hela. Det är ingen stark koppling men eftersom den sitter på tvären gentemot hur axlarna är inskjutna i sidan av Razorclaw så kan de inte lossna. Slutligen monteras båda benen genom att bara skjutas in i mittpartiet, och Predaking är ett faktum.

Ett ganska stort faktum, visar det sig. Jag tyckte att de vanliga kombineringsteamen blev rätt stadiga figurer, men Abominus med 30 centimeter ser pytteliten ut bredvid 43 centimeter Predaking. Det är inte bara höjden, Predaking är också grövre byggd och vingarna gör sitt för att ge mer närvaro. Nu när jag har sålt Fortress Maximus är Predaking faktiskt min största Transformer, och historiskt är det bara Fortress Maximus samt de senaste årens Metroplex och Trypticon som kan mäta sig med honom.

Och jäklar i min lilla låda så bra han ser ut! Predaking var alltid bred men originalet framstår som ihoptryckt. Med de mycket längre benen får han en betydligt mer heroisk skepnad. Innan releasen var det mycket synpunkter på midjan, som i praktiken är byggd av tre paneler som fälls ut och lämnar ett hål på baksidan. Det här borde vara en hejdundrande svag punkt och jag vet inte om jag skulle våga bryta i honom, men stabiliteten är det inget fel på så länge man inte klämmer utifrån. Att det ger honom en getingmidja har jag inte heller något emot – nästan alla gestalter har liknande kroppsform. Han påminner lite om nattalverna från World of Warcraft i sin hypermaskulina form.

Predaking är också, trots sin storlek, väldigt rörlig. Armarna går att rotera uppåt vid axlarna, och roterar både vid armbågarna och vristerna. Midjan går att rotera (även om jag alltså helst är försiktig med belastningen där) och benen går att böja åt alla lämpliga håll. Utöver de poserbara fotlederna som alltid håller hans fötter plant på backen går det också att utnyttja Headstrongs och Tantrums midjor för att rotera lite extra vid behov.

Det som saknas är väl fler tillbehör. Jag är inte jätteledsen över att de separata figurerna bara har enstaka vapen. Jag kommer sällan att ha dem separerade och såna här grejer ligger bara och dräller i en låda annars. Däremot behöver Predaking själv ett stort svärd. Här kommer garanterat tredjepartstillverkarna att erbjuda en massa varianter, men det ska inte behövas tycker jag. Det är också allt som verkligen saknas. Hur svårt hade det varit att ge oss en sista guldfärgad plastbit?

Ja, apropå det här med tredjepartstillverkare. Eftersom Predaking längre var helt osannolik och samtidigt var väldigt eftertraktad har det släppts massvis av olicensierade varianter, för att använda ett snällt uttryck. Upphovsrättsstöld och piratproduktion är väl kanske mer exakt. De varierar i storlek men är generellt ohyggligt dyra, ofta två-tre gånger dyrare än den här. Då snackar vi om massor av detaljrikedom, mer tillbehör och sånt som fansen vill ha, men, uppriktigt, åt helvete med fansen. Transformers-fans är några av de mest bortskämda, som får hela sin barndom återutgiven i allt bättre varianter år efter år, men ändå gnälls det på att några ögon är lite för smala eller att armdekoren borde vara mer gul eller nåt sånt. Och så slänger de enorma pengar på en kinesisk kopia som erbjuder möjlighet att byta mellan fem huvuden som återskapar alla de sätt som tv-serien ritade figuren fel, men som består av femtiotre delar som plockas isär och monteras på nya sätt och går sönder om man tittar på den, typ. Åt helvete med dem.

Jag kommer dock inte ifrån att man behöver ett ganska ordentligt mått av fanatism för att det ska vara någon poäng med den här. Den är visserligen designad för att tåla en del lek, men samtidigt har vi de där dekalerna som är både mackliga att sätta dit och extremt ömtåliga. Vi pratar också om en jättestor och dyr figur som, åtminstone för tillfället, inte är officiellt släppt i Sverige. Vi har också stora brister i de separata figurerna och bristen på tillbehör. Det är liksom som att de har försökt återskapa originalet på alla sätt.

I min recension av Abominus såg jag fram emot Predaking. Nu när han är här är jag delad. Predaking kostar egentligen inte så mycket mer än en komplett Abominus (som alltså går att köpa i Sverige) och han har en tidlös design som aldrig kommer att sluta vara en av de mest geniala Transformers. Han har bara lite för många brister för att verkligen kännas prisvärd, särskild med tanke på importkostnader. Störst, ja, vackrast, definitivt, men inte bäst.