En av sommarens mest efterlängtade filmer för mig var Valerian and the City of a Thousand Planets. Som ett gammalt fan av Linda och Valentin är det rena julafton att få en filmtolkning så här långt efteråt, även om det förstås finns ett visst mått av cash-in i seriefilmer numera. Men visst, det finns massor av betydligt mer kända serier som hade kunnat exploateras om det hade varit huvudsyftet. Istället märks det att Luc Besson också är ett stort fan av serien och ville göra den så mycket rättvisa som möjligt.
Det som Valerian främst lyckas med är den oerhörda fantasin. Serien var som sagt banbrytande när den först släpptes och inspirerade George Lucas och Ralph McQuarrie till Star Wars-designerna, och även som film är det fantastiskt vackert att se på. Ja, hela filmen börjar med en lång sekvens på en helt främmande värld där vi introduceras till några varelser som visserligen påminner en aning om Na’vi, men som lever ett fascinerande utopiliv.
Med en blandning av koncept från serien och en del helt nya introduceras vi sedan till nya saker hela tiden, och det känns ibland aningen lösryckt. Att Laureline först måste rädda Valerian och Valerian sedan direkt måste rädda Laureline, båda genom att utnyttja märkliga förmågor hos främmande varelser, blir lite krystat. Men många av de olika bitarna av handling visar sig passa ihop på ett ganska smart sätt i slutet.
Det som jag däremot inte gillar är Valerian själv. Dane DeHaan ser inte alls ut som den Valentin jag är van vid, men framför allt framstår han som en patetisk idiot. Kemin med Cara Delevingnes Laureline är obefintlig och hans försök att vara romantiskt framfusig är snarare läskiga. Inte riktigt lika illa som Anakin Skywalker (delvis eftersom även Laureline är en ganska märklig person) men ingen höjdare. Däremot gillar jag Laureline när hon får köra solo. Hon har vissa drag av Black Widow fast med mer glimten i ögat. Den enda större bristen med henne är hårfärgen – kan någon ge mig en god ursäkt varför hon inte fick vara rödhårig? Hade parallellen med Natasha blivit för uppenbar då?
Linda och Valentin bygger mycket på starka sidokaraktärer och de räddar upp situationen en hel del. Shingouzerna har några välgjorda scener och förutom att de borde ha läskigare ögon har jag inga klagomål på dem. En aningen malplacerad scen för att blidka den kinesiska publiken kändes lite oväntad, men samtidigt följer den serien i att många sidofigurer ofta är kapabla att lösa grejer själva. Jag gillade också Rihannas inhopp som en tragisk karaktär.
Trots namnet visar sig The City of a Thousand Planets vara baserad rätt troget på huvuddragen i ”Ambassadören som försvann”, med de flesta av karaktärerna, raserna och ibland hela scener representerade. Men en film på över två timmar kan brodera ut handlingen betydligt mer än deus ex-lösningen från serien, samtidigt som ett par raser och deras motivation slås ihop. Utöver Laurelines hår stör jag mig också på varför titelns rymdstation inte fick heta Point Central, men den alternativa bakgrundsberättelsen här är genialt berättad på ett sätt som matchar Watchmens introduktion i effektiva filmtolkningar.
Som tidernas dyraste franska film är Valerian nästan dömd att bli en flopp, inte minst för att den amerikanska publiken alltid verkar vara skadeglada åt alla franska försök till engelsktalande historier (se även: Heavy Rain). Valerian har sina brister, som dock i huvudsak är koncentrerade till huvudpersonen. Den är dock underhållande precis hela vägen och det märks att alla inblandade hade jättekul hela vägen. Och som visuell upplevelse är den banne mig ännu mer hysteriskt häftig än både Guardians of the Galaxy ett och två. Så jag rekommenderar den. Och om man tolkar det som att Valerian SKA vara en fjant så är den ju faktiskt rätt välspelad.