Det första intrycket av de två nya ABBA-låtarna var märkligt. Efter trettionio år, i princip hela min livstid, sedan de släppte sin sista skiva, borde det vara ren en närmast religiös högtid. Men först kändes det lite som ett antiklimax. Efter att ha lyssnat på ”I Still Have Faith In You” och ”Don’t Shut Me Down” mer eller mindre oavbrutet sedan dess har jag dock insett att båda är spektakulära, de kräver bara lite mer av lyssnaren. Särskilt ”Don’t” är klassisk ABBA på de bästa sätten, med en finurlig text som slingrar sig runt en mysig melodi med alla beståndsdelar som man förväntar sig. Möjligen är vissa av referenserna från ”Dancing Queen” lite väl mycket fan-service men resultatet är strålande. Och ”I Still Have Faith In You” har samma pampiga musikalballadkänsla som ”Thank You For The Music” eller ”I Wonder”.
Precis samma sak hände med den tredje singeln, ”Just A Notion”, som till skillnad från resten av skivan är en omarbetad version av en singel som aldrig släpptes när det begav sig. Första intrycket var generisk dansbandspop, men snart älskade jag den för den ogenerade glädjen.
Och till sist släpptes Voyage i sin helhet. Tio sprillans ABBA-låtar i ett album som ignorerar fyrtio års trender och fortsätter som om det var 1982, men med ett helt livs erfarenheter i bagaget. Jag hade väl kanske hoppats på ett nytt ABBA Gold-album med enbart megahits, men det var nog aldrig meningen. Voyage har samma eklektiska blandning av effektiv pop, dansband, disco och ballader som när den andra sidan på det tredje albumet (som bara hette ”ABBA”) hade så olika låtar som ”I Do…”, ”Rock Me”, ”Intermezzo no 1”, ”I’ve Been Waiting For You” och ”So Long”. Jag tror inte att det finns någon som gillar alla låtarna, men samtidigt finns det något för alla.
Det finns inte egentligen heller några svaga låtar. ”When You Danced With Me” är irländsk folkvisa på samma sätt som ”Fernando” var mexikansk, och rytmen är smittande om än inte oemotståndlig. Med ”Little Things” passar ABBA på att försöka stjäla julen precis som de stal nyår, men den är lite för mesig för att bli en riktig juldänga.
Den andra halvan av skivan hade vi inte fått något smakprov på, och här finns en stor variation. ”I Can Be That Woman” är lite udda, med en romantisk pianomelodi med drag av Roxettes powerballader. Men texten beskriver ett kollapsat förhållande som möjligen är realistiskt men knappast inspirerande. ”Keep An Eye On Dan” har vibbar av ABBA:s senare spår som ”The Visitors” eller ”The Piper” , blandat med smådelar av ”S.O.S.”, och visar sig bli en smart popdänga om delad vårdnad.
”Bumblebee” inleder med en ”Fernando”-liknande flöjt men handlar om just den lilla insekten, med ett oväntat ekologiskt perspektiv om hur små upplevelser som att se en humla flyga inte längre kan tas för givet. Låten är lite väl långsam, men ändå charmig. I den näst sista låten, ”No Doubt About It”, ökar tempot ordentligt och känns helt och hållet som en fortsättning av det tidiga 80-talet, fast med små musikaldoftande vändningar här och där, som om den hade varit Björn och Bennys uppvärmning inför Chess. Slutligen har vi ”Ode To Freedom” som lite självironiskt önskar sig att någon skulle skriva en vacker hyllning till friheten samtidigt som den gör precis det, och musikaliskt är den mäktig.
Resultatet är en skiva som känns väldigt blandad men just därför passar den in bland de övriga. Fridas och Agnethas röster har knappt åldrats. Förutom ”Don’t Shut Me Down” är det inte direkt någon omedelbar hit, men jag tror att skivan kommer att fortsätta att växa. Som konceptalbum står det på egna ben, från inledningens mångtydiga ”I Still Have Faith In You” som förklarar varför den här skivan existerar, till ”Ode To Freedom” som skulle kunna vara en perfekt avslutning på ABBA på samma sätt som ”The End” avslutade medleyt på Beatles Abbey Road. Men varför sluta här? Femtio miljoner visningar på Youtube för albumets låtar, förstaplatsen av populära album på Itunes. ABBA har mycket kvar att ge. ”No Doubt About it” är ganska tydligt på den punkten. This isn’t where it ends.